Religion i politiken — Är det Guds vilja?
”GALILÉEN JUDAS [reste sig], i inskrivningens dagar, och han drog bort folk efter sig. Och ändå förgicks den mannen, och alla som lydde honom blev förskingrade.” (Apostlagärningarna 5:37) Här ser vi ännu ett bibliskt exempel på religionens inblandning i politiken.
Kort före Jesu födelse sökte denne Judas ”hjälp av Saddok, en farisé, och gav sig i kast med upprorsplaner”. Trots att Judas var ”en rabbin med en egen sekt”, försökte han ”få invånarna att resa sig upp i revolt och sade att de var ynkryggar om de fann sig i att betala skatt till romarna”. — Josefos: The Jewish War.
Skulle Jesus ha gjort så?
Kort efter Jesu dop försökte djävulen få honom att engagera sig politiskt. Satan erbjöd honom ”världens alla riken och deras härlighet”. Kristus förnekade inte att djävulen hade myndighet över världens regeringar. I stället förkastade han detta politiska erbjudande, trots att han kunde ha menat att han med politisk makt skulle kunna göra gott mot människorna. — Matteus 4:8—10.
Längre fram såg människorna att Jesus kunde skaffa fram mat. De resonerade tydligen som så: ”Om Jesus var i regeringsställning, skulle han kunna lösa våra ekonomiska problem.” Men lägg märke till vad som hände: ”Jesus, som visste att de ämnade komma och gripa honom för att göra honom till kung, drog sig därför åter undan.” (Johannes 6:10—15) Ja, trots sina kvalifikationer vägrade Jesus att bli indragen i politik.
Ännu längre fram försökte några politiskt inriktade judar att snärja Jesus i en politisk fråga: betalning av skatter. Var de romerska skatterna för höga? Om en jude betalade sin skatt, skulle han då därigenom godkänna att skattemedlen användes till att understödja romarnas krig? Vi kan lära något av Jesu svar: ”Betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men de som är Guds till Gud.” (Markus 12:13—17) I kontrast till detta beslöt 225 katolska biskopar i Förenta staterna i november förra året att anta en 115-sidig ekonomisk resolution, där det bland annat hette: ”Skattesystemet bör reformeras för att minska bördan på de fattiga. ... De som har större ekonomiska resurser, relativt sett, bör betala en högre skattesats.”
Vad vi än tycker om våra skatter, så förhöll sig Jesus dock neutral när det gällde skattepolitiken. Hans lärjungar, till exempel aposteln Paulus, handlade på samma sätt. (Romarna 13:1—7) Till och med i en så brännbar social fråga som slaveriet var de neutrala. Det är inte svårt att föreställa sig hur lätt det skulle ha varit för en kristen att i all välmening demonstrera sitt missnöje med slaveriet, precis som präster i våra dagar tar ställning i frågor som gäller legaliserad abort, apartheid, kvinnans rättigheter och så vidare. Men sanna kristna förblev neutrala!
Oxfordprofessorn E. P. Sanders skriver: ”Det är nu praktiskt taget allmänt erkänt att det inte finns en tillstymmelse till bevis som skulle kunna få oss att tro att Jesus hade militära eller politiska ambitioner, och detsamma gäller lärjungarna.”
Verkställandet av Guds dom
Som vi tidigare konstaterade var det många judiska ledare som ansåg att det gagnade deras syften att göra gemensam sak med de romerska styresmännen, vilket de också gjorde i samband med Jesu, Messias’, rannsakning och avrättning. (Matteus 27:1, 2, 15—31) I Uppenbarelseboken utmålas religionens inflytande och utnyttjande av de politiska elementen som en kvinna som sitter på ett vilddjur. Ger inte detta en antydan om hur Gud betraktar denna inblandning från prästerskapets sida? — Uppenbarelseboken 17:1—5.
Så här betraktar också vissa mänskliga observatörer saken:
Malachi Martin, en forskare knuten till Vatikanen, insåg att präster ”som ägnar sig åt politiska och sociala frågor sviker sin främsta roll: att representera Jesus Kristus”. Han sade: ”Biskoparna har till exempel inte något bemyndigande att skriva om ekonomiska frågor eller uppmana presidenten att inte skicka missiler till Europa.”
Men vad kommer att hända när politikerna och folket tröttnar på prästerskapets inblandning? Tidskriften Liberty hade förra året en artikel som dryftade hur kejsar Konstantin på 300-talet ”blandade politik och religion och skapade vilddjuret ’kyrka—stat’”. Den sade om situationen i våra dagar: ”Precis som på Konstantins tid utnyttjar kyrkan staten för att uppnå sina egna syften.” — Kursiverat av oss.
Guds ord visar tydligt vad utgången kommer att bli. Den tid kommer då de politiska elementen kommer att vända sig emot och ödelägga det världsvälde av falsk religion som så länge har utnyttjat politiken för sina egna syften. I Uppenbarelseboken 19:2 sägs det att detta kommer att vara ett uttryck för Guds dom.
Kan du vara neutral?
Du personligen kan inte hindra de religiösa ledarna från att blanda sig i politik. Men du kan själv sträva efter att motsvara den beskrivning som bibeln ger av en sann tillbedjare. Jesus sade om sina lärjungar: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” Därefter sade han till landshövdingen Pilatus: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna.” — Johannes 17:16; 18:36.
Är det möjligt i vår tid att vara i världen, leva här på jorden som en laglydig medborgare i någon nation, och ändå inte vara ”någon del av världen”, utan vara neutral? Jehovas vittnens historia i modern tid svarar ja på den frågan. De har rättat sig efter den bibliska förpliktelsen att vara laglydiga medborgare men ändå vara neutrala i förhållande till politiska och militära strävanden, vilket land de än bor i.
I boken The Shaping of American Religion sägs det om Jehovas vittnen: ”Även om de vägrar att hälsa flaggan och att delta i de meningslösa krigen mellan domfällda nationer, är de i övriga avseenden laglydiga medborgare. Få grupper har på ett så smidigt sätt löst problemet med att förbli ’i’ det världsliga samhället utan att samtidigt vara ’av’ det.” Detta har varit fallet i alla delar av världen och i politiska klimat av många olika slag. Även då vittnena utsatts för intensiva påtryckningar att överge sin neutralitet har de först och främst varit lojala mot Guds rike.
Historikern Brian Dunn skriver: ”Jehovas vittnen lät sig inte införlivas med nazismen. ... Nazisternas främsta invändning mot sekten var vittnenas hållning gentemot staten och deras politiska neutralitet. ... Detta innebar att ingen troende kunde bära vapen, rösta, inneha politiska ämbeten, ta del i offentliga högtider eller utföra en handling av undersåtlig tro och lydnad.” — The Churches’ Response to the Holocaust (1986).
Denna neutralitet fortsätter. I The Modern Encyclopedia of Russian and Soviet History, band 15, läser vi: ”Hitler hyste ett glödande hat mot jehovisterna och fängslade kanske 10.000 av dem. ... De psykologiskt opåverkbara vittnena motstod de tyska koncentrationslägren bättre än de flesta. ... Sovjets regering har aldrig gett Jehovas vittnen lagligt erkännande, eftersom man i denna rörelse, i ännu högre grad än i andra trossamfund, ser en ideologi som i grund underminerar anhängarnas lojalitet mot staten. ... De tar ingen del i val; de vägrar att tjäna i de väpnade styrkorna; de begränsar sina kontakter med de officiella medierna till ett absolut minimum.”
Boken Christian Religion in the Soviet Union (1978) tillägger: ”Sovjetiska vittnen motstår alla krav på deltagande i militärtjänst, val och andra politiska” aktiviteter i vilka medborgare förväntas ta del.
Det är således möjligt att efterlikna den neutrala hållning som Jesus visade gentemot de romerska och judiska regeringarnas politiska och militära verksamhet. Att göra detta i våra dagar kommer att vara ett skydd när Gud verkställer sin ogynnsamma dom mot all religion som blandar sig i politik.
[Ruta på sidan 10]
”Det är dags att få bort politiken från predikstolarna och predikstolarna från politiken. Religiösa befattningshavare har all rätt att hysa vilka åsikter de vill i världsliga frågor. [Men] det är ett missbruk av predikstolen att använda den för världsliga syften.” — USA:s vice utrikesminister, Langhorne Motley, juni 1985.