Rekrytering till militärtjänst sätter kristna ungdomar på prov

År 1983 antogs en lag om allmän värnplikt, känd som patriotisk militärtjänst. Män i åldrarna 17 till 26 år var enligt lag förpliktade att tillbringa två år i aktiv tjänst och sedan två år i reservtrupperna. När de inkallats togs de direkt till en militärförläggning för träning. Det gick inte att bli frikallad på grund av samvetsskäl. Vägrade man fick man sitta häktad i avvaktan på rättegång och sedan avtjäna ett tvåårigt fängelsestraff. Bröderna mötte modigt den här prövningen, beslutna att förbli lojala mot Jehova.

Den 7 februari 1985 greps till exempel Guillermo Ponce, en 20-årig pionjär i Managua, av polisen när han var på väg att leda några bibelstudier. Eftersom han inte hade något militärt identitetskort, skickades han till ett militärt träningsläger. Men i stället för att bära vapen började Guillermo vittna för unga rekryter. När en av befälhavarna såg detta, fräste han ilsket: ”Det här är inte en kyrka, det är ett militärläger. Här lyder du oss!” Guillermo svarade genom att citera orden i Apostlagärningarna 5:29: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Den arge befälhavaren, en kubansk militärinstruktör, slet Bibeln ifrån honom och sade hotfullt: ”Vi skall pratas vid i kväll” – vilket betydde att Guillermo skulle få genomgå någon form av psykisk tortyr avsedd att bryta ner hans beslutsamhet.

Dess bättre verkställde inte befälhavaren sin hotelse. Men tre dagar senare överfördes Guillermo till ett fängelse, där han under primitiva förhållanden fick tillbringa de följande nio månaderna. Ändå fortsatte han sin pionjärtjänst och ledde bibelstudier och även möten i fängelset. Längre fram under den här svåra tiden blev Guillermo ett värdefullt stöd för landskommittén.

I stället för att sättas i fängelse tvingades en del unga bröder upp i bergen för att följa med militära enheter som kallades irreguljära krigsbataljoner (BLI). Varje bataljon bestod av fem eller sex kompanier på mellan 80 och 90 män. De var tränade för djungelkrig i bergen, där de våldsammaste striderna mot contras (gerillastyrkor som kämpade mot sandinisterna) utkämpades. Trots att bröderna vägrade att ta på sig militäruniform och att bära vapen tvingades de in i stridszonerna, förutom att de straffades och muntligen skymfades.

Artonårige Giovanni Gaitán fick utstå en sådan behandling. Alldeles före områdessammankomsten i december 1984, då Giovanni hade hoppats bli döpt, försökte man tvinga honom in i det militära. Han sändes till ett militärt träningsläger, där soldater under 45 dagar försökte tvinga honom att lära sig att använda ett gevär och att slåss i djungeln. Men på grund av sitt genom Bibeln övade samvete vägrade Giovanni att ”lära sig att föra krig”. (Jes. 2:4) Han bar varken uniform eller vapen. Ändå tvingades han att marschera med soldaterna under de följande 27 månaderna.

Giovanni berättar: ”Jag höll mig stark genom att ständigt be, genom att tänka på vad jag lärt mig tidigare och genom att predika för de soldater som visade intresse. Ofta påminde jag mig psalmistens ord: ’Jag kommer att lyfta upp mina ögon mot bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Jehova, Honom som har gjort himmel och jord. Han kan omöjligen tillåta din fot att vackla. Han som bevarar dig kan omöjligen bli dåsig.’” (Ps. 121:1–3; 1 Thess. 5:17)

Giovanni överlevde oskadd, trots att han vid ett 40-tal tillfällen tvingades mitt in i stridszonen. Efter sin frigivning blev han döpt den 27 mars 1987 och började snart i pionjärtjänsten. Många andra trogna unga bröder hade liknande upplevelser. (Se ”Tvingade in i stridszonen”, sidorna 105, 106.)

Försvar av deras neutrala ståndpunkt

Både den regeringskontrollerade pressen och CDS anklagade falskeligen Jehovas vittnen för att använda predikandet från hus till hus till att föra en kampanj mot allmän värnplikt. Man gjorde gällande att Jehovas vittnen undergrävde den nationella säkerheten genom att övertala nicaraguanska ungdomar att vägra militärtjänst. Dessa grundlösa anklagelser upprepades tillräckligt ofta för att åklagare och domare skulle bli påverkade. Och det hela förvärrades av att ledare för prominenta protestantiska kyrkor, vilka stödde revolutionen, anklagade dem som av religiösa skäl förblev neutrala och kallade dem ”folkets fiender”.

Ett Jehovas vittne som var advokat åtog sig överklagandet för 25 unga bröder som dömts till tvååriga fängelsestraff för militärtjänstvägran. Eftersom vapenvägran på grund av samvetsskäl inte var lagligen erkänd, var målet med överklagningarna att få straffen förkortade med hänvisning till de svarandes goda uppförande och att de inte hade gjort motstånd vid gripandet. Som ett resultat av detta förkortades en del men inte alla straff med mellan 6 och 18 månader.

”Det är intressant att lägga märke till”, säger Julio Bendaña, en broder som var närvarande vid rättegångarna, ”att inga andra ungdomar än Jehovas vittnen vägrade militärtjänst av religiösa skäl. Jag var stolt över att se våra sjuttonåringar, omgivna av fientliga åskådare, med fast övertygelse försvara sin neutralitet inför en domare och en militär åklagare.” (2 Kor. 10:4)

[Ruta/Bild på sidorna 99–102

En dust med säkerhetspolisen

Húber och Telma López

Bakgrund: Föräldrar till tre vuxna barn. Húber tjänar som äldste i församlingen.

Under revolutionsregimen blev biträdande tjänare och äldste ofta gripna av säkerhetspolisen och kvarhållna för förhör under en dag eller flera veckor. På grund av deras på Bibeln grundade neutralitet anklagades Jehovas vittnen för att uppmana människor att göra uppror mot regeringen, men de blev aldrig formellt åtalade. Förhörsledarna ville också ha namnen på deras ”instruktörer” och ”ledare”.

En av de många bröder som fick vara med om det här var Húber López, numera äldste och far till tre vuxna barn. I december 1985 greps broder López i sitt hem i La Reforma, ett landsortssamhälle fyra mil sydost om Managua. Hans fru, Telma, berättar om den svåra dagen:

”Klockan fyra på eftermiddagen stannade två jeepar utanför vårt hus, den ena med agenter från säkerhetspolisen och den andra med soldater som omringade huset. När jag hade talat om för agenterna att min man inte var hemma, befallde de mig och barnen att gå ut och sade att de skulle söka igenom huset. Men vår äldste son, Elmer, som då var tio år, stannade kvar i huset. Han såg hur de började tömma ett skåp med böcker, både teokratiska och världsliga. Bland dessa böcker hade min man gömt en del församlingshandlingar. När inkräktarna bar ut böckerna till jeeparna, ropade Elmer: ’Skall ni ta mina skolböcker också?’ En soldat svarade då barskt: ’Nå så ta dem tillbaka då.’ På det sättet kunde vår son rädda sina böcker och församlingens handlingar.

Medan vi åt kvällsmat den kvällen kom soldaterna tillbaka. De riktade sina gevär mot oss och förde bort min man medan barnen gråtande såg på. Soldaterna ville inte tala om för oss vart de förde honom och varför.”

Broder López beskriver vad som sedan hände: ”De förde mig till fängelset i Masaya och satte mig i en cell tillsammans med alla slags brottslingar. Jag talade genast om att jag var ett Jehovas vittne och vittnade för dem i flera timmar. Vid midnatt beordrade man mig under gevärshot ut ur cellen och in i en jeep som väntade utanför i mörkret. Jag blev tillsagd att hålla ner huvudet, men när jag kom in i jeepen kände jag igen fyra andra som satt där med nerböjda huvuden. Det var biträdande tjänare och äldste från Masayaområdet som hade blivit gripna samma kväll.

Två gånger under den natten hotade de att döda oss, först vid en kaffeplantage och sedan i ett samhälle, där de radade upp oss mot en vägg. Båda gångerna tycktes de vänta på att vi skulle säga något, men ingen av oss sade något. Slutligen tog de oss till fängelset i Jinotepe och höll oss i skilda celler i tre dagar.

Vi tilläts inte sova mer än några timmar åt gången. Vi fick sitta i mörker, så vi visste inte om det var dag eller natt. Om och om igen kallades vi in i förhörsrummet och blev utfrågade om vår predikoverksamhet, våra möten och namnen på våra ’ledare’. En av dem som förhörde mig hotade till och med att gripa mina föräldrar för att pressa dem på information. Medan jag var i min cell fick jag till och med höra rösterna av mina föräldrar, min hustru och andra familjemedlemmar. Men det jag hörde var en bandinspelning som var tänkt att få mig att tro att mina familjemedlemmar hade förts till fängelset för förhör.

Den fjärde dagen, på torsdagen, fick jag veta att jag kunde friges, men först måste jag skriva under en förklaring som sade att jag skulle sluta upp med att predika om min religion. Man sade också till mig att mina kamrater redan hade skrivit under – vilket de naturligtvis inte hade gjort. ’Om du vägrar att skriva under’, sade de som förhörde mig, ’kommer vi att föra dig tillbaka hit, och du kommer att ruttna bort här.’

’Frige mig då inte, lämna mig bara här’, svarade jag.

’Varför säger du så?’

’Därför att jag är ett Jehovas vittne, och det betyder att jag predikar.’

Till min förvåning frigavs vi alla fem samma dag. Ja, Jehova hade besvarat våra böner och styrkt oss, så att vi hade kunnat bevara oss lugna och inte hade förrått våra bröder. Efter den här händelsen stod vi emellertid under ständig övervakning.

[Ruta/Bild på sidorna 105, 106]

Tvingade in i stridszonen

Giovanni Gaitán

Döpt: 1987

Bakgrund: Greps bara några veckor innan han skulle bli döpt och tvingades att följa med BLI i 28 månader. Han tjänade som pionjär i över åtta år.

En del unga bröder tvingades att följa med de irreguljära stridsbataljonerna (på spanska: BLI) som stred i den täta djungeln uppe i bergen.

En av dessa unga män var Giovanni Gaitán. Han var odöpt förkunnare och skulle bli döpt inom bara några veckor, då han greps och fick tillbringa 28 månader hos BLI. Han berättar: ”Mina prövningar började efter den första striden, då en officer befallde mig att tvätta en blodig uniform som tagits av en död soldat. Jag vägrade, eftersom det skulle kunna vara första länken i en kedja av händelser som skulle kunna sluta med att jag som kristen inte längre var neutral. Officeren blev rasande och slog mig hårt på kinden. Han tog ut sin pistol, tryckte den mot mitt huvud och tryckte av, men skottet gick inte av. Han slog mig därför i ansiktet med pistolen och hotade mig och sade att nästa gång jag inte lydde honom skulle han döda mig.

Under de följande 18 månaderna gjorde den här officeren livet mycket svårt för mig. Vid ett flertal tillfällen lät han mig gå med händerna bundna hela dagen, så att jag inte kunde äta. I det här tillståndet tvingades jag ofta att gå framför gruppen genom djungeln med ett gevär och granater fastspända på ryggen – en första måltavla för fienden! Han slog mig och hotade att döda mig, särskilt i stridens hetta när andra dog runt omkring mig och jag vägrade att ta upp deras gevär. Men jag hatade honom ändå inte, inte heller visade jag rädsla, för Jehova gav mig mod.

En morgon i mars 1985 fördes några andra bröder och jag ner från bergen till ett område nära Mulukukú, cirka 30 mil nordost om Managua, där våra familjer hade tillåtits att besöka oss. Medan vi satt där och åt och samtalade med våra familjemedlemmar, fick jag se att den här officeren satt för sig själv. Jag gick då fram till honom med en tallrik mat. När han slutat äta, kallade han på mig. Eftersom jag var beredd på det värsta, blev jag förvånad när han bad om ursäkt för det sätt varpå han hade behandlat mig. Han till och med frågade mig om min tro. Det var sista gången jag såg honom. Han dog kort därefter i en olycka med ett militärfordon.”