Samma år blev Cléo, som tillhörde arméreserven, inkallad till militärtjänst. Han säger: ”Med den lilla kunskap i Bibeln jag hade skrev jag till myndigheterna och förklarade min neutrala ställning. Eftersom jag inte fick något svar, åkte jag till militärbasen i Saint-Denis, på andra sidan ön, för att undersöka saken. En officer skickade hem mig men sade att jag skulle bereda mig på ett fängelsestraff. Jag bad därför ihärdigt och studerade flitigt. Det dröjde inte länge förrän jag blev tillbakakallad till militärbasen. En broder följde med mig dit, och när vi kom fram bad jag honom vänta i en timme. ’Är jag inte tillbaka då’, sade jag, ’så kommer jag troligen inte tillbaka. Sälj i så fall bilen, är du snäll, och ge min hustru pengarna.’

När jag kom in såg jag några befäl som diskuterade vad de skulle göra med mig. Efter omkring 45 minuter kom en av dem fram till mig.

’Försvinn härifrån’, sade han. ’Åk hem.’

Jag hade inte ens hunnit gå 50 meter förrän han ropade att jag skulle komma tillbaka. I ett helt annat tonläge sade han: ’Jag beundrar er Jehovas vittnen. Jag hörde talas om er i Frankrike, men du är den förste jag har träffat.’

År 1967 blev jag inkallad till militärtjänst. Jag förklarade att jag som kristen inte kunde bära vapen. Men eftersom det var första gången som någon vägrade göra militärtjänst på Réunion, varken förstod eller godtog myndigheterna min ståndpunkt. En officer slog mig inför omkring 400 rekryter, varefter jag haltande fick följa med till hans kontor. Han lade en uniform på skrivbordet och sade åt mig att sätta på mig den. Om jag inte gjorde det skulle han slå mig ännu mer. Han var kraftigt byggd och omkring en och åttio lång, men jag tog mod till mig och sade: ”Om du slår mig en gång till, skall jag lämna in ett officiellt klagomål, eftersom Frankrike garanterar religionsfrihet.” Kokande av ilska kom han emot mig, men så hejdade han sig. Han tog mig till den befälhavande officeren, som sade att jag skulle få tre års straffarbete i Frankrike.

Jag avtjänade de tre åren, men inte i Frankrike utan på Réunion. Och det blev inget hårt straffarbete. När domaren hade avkunnat sin dom bjöd han in mig på sitt kontor. Han skakade hand med mig och förklarade med ett sorgset leende att han förstod mig men att han som domare var tvungen att tillämpa lagen. Den biträdande fängelsedirektören var också vänlig mot mig och ordnade så att jag fick arbeta i rättssalen. Han gjorde mig till och med sällskap till besöksrummet för att få träffa mina föräldrar och en av medlemmarna i församlingen.

I början fick jag dela cell med mellan 20 och 30 andra, men sedan fick jag sitta i en cell för två, vilket gav mig större frihet. Jag frågade efter en elektrisk lampa, och otroligt nog så fick jag en. I vanliga fall är allt som drivs med elektricitet förbjudet, eftersom fångarna kan försöka ta livet av sig med elektriska stötar. Tack vare min lampa kunde jag studera Bibeln och även lära mig bokföring genom en korrespondenskurs. När jag släpptes 1970 var en domare vänlig nog att ordna så att jag fick ett arbete.