Neutralitet

”Ingen soldat låter sig upptas av civila angelägenheter om han vill vara sin befälhavare till lags.” Så skrev aposteln Paulus. (2 Tim. 2:4, Bibel 2000) Sanna kristna får inte bli engagerade i världens politiska och religiösa organisationer om de vill stå helt till förfogande för sin ledare, Jesus Kristus. Detta har lett till problem och ”vedermödor” för de kristna, som vill förbli neutrala i fråga om världens angelägenheter. (Joh. 15:19)

Under andra världskriget var det många som blev brutalt behandlade för att de inte visade ”patriotism”. ”Vi såg gamla män kastas upp på lastbilsflak som mjölsäckar därför att de vägrade att göra militärtjänst”, berättar Benson Judge, som senare blev en nitisk resande tillsyningsman. ”Vi hörde dem säga: ’Tidzafera za Mulungu’ (Vi skall dö för Gud).”

Mukosiku Sinaali minns väl, trots att han ännu inte var döpt då, att frågan om neutralitet ofta kom upp under kriget. ”Alla skulle gräva upp och samla mambongo-rötter, som man gjorde ett värdefullt latexmaterial av. Rötterna skrapades och bultades till långa remsor som buntades ihop och senare bearbetades till ett gummiliknande material som användes vid tillverkningen av kängor till militären. Vittnena vägrade att göra detta, eftersom det arbetet var så intimt förknippat med kriget. Följden blev att de blev straffade för sin ovilja att samarbeta, och de kom att betraktas som ’icke önskvärda’.”

Joseph Mulemwa var en sådan ”icke önskvärd” person. Han föddes i Sydrhodesia, men kom 1932 till västra provinsen i Nordrhodesia. En del påstod att han uppmanade människor att sluta odla sin mark, eftersom han predikade att Riket var nära. Det var en präst vid Mavumbomissionen som föraktade Joseph och spred den här falska anklagelsen. Joseph greps, och man satte handbojor på honom ihop med en sinnessjuk man. Några hoppades att mannen skulle ge sig på Joseph. Men Joseph hade i stället en lugnande inverkan på honom. När Joseph sedan blev frisläppt fortsatte han att predika och att besöka församlingar. Han dog trogen i mitten av 1980-talet.

Styrkta för att klara prövningar

Den nationalistiska andan och spänningarna i samhället ledde till att de som inte med gott samvete kunde ta del i politik skrämdes och blev hotade. Trots att atmosfären i landet var spänd, visade landskonventet ”Modiga förkunnare” i Kitwe 1963 att det rådde frid och enhet bland Jehovas vittnen. Det kom nästan 25 000 personer, och många av dem hade med sig tält och husvagnar som de bodde i under de fem dagarna. De hade fyra olika språk att välja bland för att lyssna på programmet. Milton Henschel höll ett viktigt tal som handlade om den kristnes förhållande till staten. Frank Lewis berättar: ”Vi minns hur han uppmanade oss att hjälpa våra bröder att förstå frågan om neutralitet. Vi var verkligen glada för det lägliga rådet, för de flesta vännerna i Zambia som sedan sattes på svåra prov klarade dem och förblev trogna mot Jehova!”

Under 1960-talet drabbades Jehovas vittnen över hela landet av våldsam förföljelse och fick sina egendomar förstörda – både sina hem och sina Rikets salar. Berömvärt nog fängslade myndigheterna ett stort antal av dem som var skyldiga till dessa hemska brott. När Nordrhodesia blev republiken Zambia blev Jehovas vittnen särskilt intresserade av hur man genom den nya konstitutionen ville garantera människor deras grundläggande rättigheter. Men en våg av patriotism skulle snart komma och drabba en intet ont anande målgrupp.

Nationalsymboler

Under kolonialtiden straffades Jehovas vittnens barn därför att de av religiösa skäl inte ville hälsa flaggan, dvs. Storbritanniens flagga. De straffades också för att de vägrade att sjunga nationalsången. Sedan en delegation sökt upp och vädjat till myndigheterna fick utbildningsdepartementet en mjukare syn och skrev: ”Er [grupps] uppfattning om flagghälsning är väl känd och respekterad, och inget barn skall straffas för att det vägrar att hälsa flaggan.” Den nya republikanska konstitutionen väckte förhoppningar om att de fundamentala rättigheterna, till exempel rätten till samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet, skulle stärkas. Men den nya flaggan och nationalsången ledde till att patriotismen ökade. Varje dag hälsades flaggan och sjöngs nationalsången i skolorna igen – med stor entusiasm. Även om några av vittnenas barn slapp göra detta, var det många som blev slagna och till och med avstängda från skolan.

En ny skollag infördes 1966 och gav ett visst hopp. Den tillät en förälder eller en vårdnadshavare att begära att ett barn skulle slippa vara med vid gudstjänster eller ta del i religiösa ceremonier. Det ledde till att många barn som blivit avstängda från skolan fick börja i skolan igen. Men efter en kort tid, och lite smusslande, kom ett tillägg till den här lagen som sade att flaggor och nationalsånger är världsliga symboler som har till syfte att främja den nationella medvetenheten. Bröderna försökte tala med de styrande, men innan 1966 hade gått till ända hade mer än 3 000 barn blivit avstängda från skolan på grund av sin neutrala hållning.

Ingen skolgång för Feliya

Tiden var nu mogen att pröva om det här var lagligt. Man valde ut ett testfall – Feliya Kachasu. Hon hade gått i Buyantanshi-skolan i kopparbältet men blivit avstängd därifrån, trots att hon var känd för att vara en mycket duktig elev i skolan. Frank Lewis minns hur fallet fördes inför domstol: ”Advokat Richmond Smith förde vår talan, och det var inte lätt, eftersom han inte hade regeringens stöd i saken. Efter att ha hört Feliya förklara varför hon vägrade att hälsa flaggan kände han att han ville ta sig an fallet.”

Dailes Musonda, som också gick i skolan i Lusaka då, säger: ”När Feliyas fall fördes inför domstol, var vi övertygade om att fallet skulle få en lycklig utgång. Bröder kom från Mufulira för att vara med under sessionerna. Min syster och jag var inbjudna. Jag minns att Feliya var klädd i vit hatt och ljus klänning. Förhandlingarna varade i tre dagar. Vi hade fortfarande några missionärer i landet, och två av dem – broder Phillips och broder Fergusson – kom och lyssnade. Vi trodde att det skulle hjälpa om de var med.”

Överdomaren sade avslutningsvis: ”Det finns ingenting i det här målet som tyder på att Jehovas vittnen genom sina handlingar visar ringaktning för nationalsången eller flaggan.” Men han förklarade att ceremonierna var världsliga och att Feliya, trots sin uppriktiga tro, inte kunde åberopa skollagen för att bli befriad från dem. Han ansåg att ceremonierna behövdes för landets säkerhet. Hur det skulle kunna tjäna folkets intressen att ställa ett sådant krav på en minderårig förklarades aldrig. Så Feliya fick inte gå i skolan så länge hon höll fast vid sin kristna tro!

Dailes minns: ”Vi var mycket besvikna. Men vi lade allt i Jehovas händer.” När pressen ökade och blev värre, slutade Dailes och hennes syster i skolan 1967. Vid slutet av 1968 var det nästan 6 000 barn till Jehovas vittnen som hade avstängts från skolan.

Allmänna sammankomster begränsas

Enligt ordningslagen av 1966 måste alla allmänna sammankomster öppnas med nationalsången. Det gjorde att det var svårt att ha sammankomster som allmänheten kunde bjudas in till. Bröderna rättade sig efter myndigheternas krav och ordnade större sammankomster på privata områden, ofta kring inhägnade Rikets salar. Många intresserade blev då nyfikna och ville se vad som hände, och det ledde till att närvarosiffrorna stadigt ökade och till att det 1967 var 120 025 personer närvarande vid åminnelsen av Kristi död.

”Under den här perioden mötte vi tidvis våldsamt motstånd”, berättar Lamp Chisenga. ”I Samfya råkade broder Mabo i Katanshaförsamlingen ut för en pöbelhop som dödade honom. Bröder blev ibland överfallna vid mötena, och många Rikets salar brändes ner. Men myndigheterna hade respekt för Jehovas vittnen, och en del motståndare greps och blev straffade.”

Egen flygstyrka!

Motståndare fortsatte att komma med falska anklagelser mot Jehovas vittnen, och de påstod att vittnena var ovanligt rika och att de skulle bilda nästa regering. En dag kom ministern för det regerande partiet helt oanmäld till avdelningskontoret i Kitwe. Bröderna visste inte att han skulle komma förrän en massa poliser kom till grinden. När han träffade representanter för avdelningskontoret höjde han rösten och sade upphetsat: ”Vi gav er tillåtelse att uppföra de här byggnaderna, men vad använder ni dem till? Är de era regeringskontor?”

Bland myndigheterna fanns det några som fortsatte att tro på osanna rykten. I Zambias nordvästra provins använde polisen tårgas i ett försök att stoppa en sammankomst. Bröderna lyckades sända ett iltelegram till avdelningskontoret. En utländsk bonde ägde ett litet flygplan, och han flög några representanter från avdelningskontoret till Kabompo för att om möjligt lugna ner situationen och reda ut missförstånden. Tyvärr bidrog det här inte till att minska misstankarna, utan fick till följd att några nu påstod att vittnena hade en egen flygstyrka!

På sammankomstplatsen samlade bröderna noga ihop de förbrukade tårgasbehållarna. Representanter för avdelningskontoret sökte senare upp några myndighetspersoner för att framföra sin oro och lade då fram dessa behållare som bevis för att onödigt våld hade använts. Händelsen fick stor publicitet, och vittnenas fridsamma reaktion noterades.

Vi får förklara vår inställning

Kampen att göra Jehovas vittnens verksamhet olaglig fortsatte. Bröderna vid avdelningskontoret ville förklara vår neutrala inställning för regeringen. Smart Phiri och Jonas Manjoni blev utvalda att göra en framställning inför en mängd ministrar. Under framställningen gick en minister till verbal attack mot bröderna och sade: ”Jag skulle vilja föra ut er och klå upp er. Inser ni vad ni har gjort? Ni har tagit våra bästa medborgare, gräddan i samhället, och vad har ni lämnat åt oss? Jo, mördare, äktenskapsbrytare och tjuvar!”

Bröderna svarade snabbt: ”Men det är vad några av dem har varit! De har varit tjuvar, äktenskapsbrytare och mördare, men de har låtit kraften i Bibelns budskap påverka och förändra deras liv, så att de nu är Zambias bästa medborgare. Det är därför vi vädjar till er om att ni skall låta oss få predika fritt.” (1 Kor. 6:9–11)

[Ruta/Bild på sidorna 232, 233]

Jag fick springa för livet

Darlington Sefuka

Född: 1945

Döpt: 1963

Bakgrund: Har tjänat som pionjär med särskilt uppdrag, varit resande tillsyningsman och arbetat vid Betel i Zambia.

Det var 1963, och förhållandena var oroliga. När vi gick ut i tjänsten hände det ofta att ett gäng politiskt engagerade ungdomar gick före oss och varnade människor för att lyssna på oss. De hotade dem och sade att om de gjorde det skulle de få sina dörrar och fönster sönderslagna.

En kväll, bara två dagar efter det att jag hade blivit döpt, blev jag svårt slagen av 15 ungdomar i en grupp. Blodet rann från munnen och näsan. En annan kväll blev en broder och jag överfallna av en grupp på omkring 40 ungdomar som hade följt efter oss ända hem. Jag tänkte då på vad Herren Jesus fick vara med om, och det gav mig kraft. Och i doptalet som broder John Jason höll när jag döptes hade han framhållit att en kristens liv inte är problemfritt. Så när det här hände kom det inte som en överraskning, utan det blev till stimulans och uppmuntran.

Vid den här tiden ville politikerna ha stöd i sin kamp för självständighet, och vår neutrala hållning sågs som ett ställningstagande för européer och amerikaner. Och religiösa ledare som stödde politiska grupper var inte sena att underblåsa allt negativt som sades om oss. Förhållandena var svåra innan landet blev självständigt, men även efteråt. Många bröder förlorade sina arbeten och sina företag därför att de inte ville skaffa sig partikort. En del flyttade från städerna tillbaka till sina hembyar och tog lågavlönade arbeten för att slippa kravet att ge bidrag åt politiska aktiviteter.

När jag var i tonåren tog min kusin, som inte var något vittne, hand om mig. Min neutrala ställning ledde till att hans familj blev hotad och trakasserad. De blev rädda. Så en dag sade min kusin till mig innan han gick till arbetet: ”När jag kommer hem i kväll, vill jag att du har flyttat härifrån.” Först trodde jag att han skojade, eftersom jag inte hade några andra släktingar i staden. Jag hade ingenstans att ta vägen. Men jag insåg snart att han menade allvar. När han kom hem och fann att jag var kvar, blev han rasande. Han tog stenar och började jaga mig. ”Gå till dina medhundar!” skrek han. Jag fick springa för livet.

Min pappa fick höra vad som hade hänt och sände mig ett meddelande som löd: ”Om du står fast vid din neutrala hållning, får du aldrig sätta din fot i mitt hus.” Det var svårt. Jag var 18 år. Vem skulle vilja ta emot mig? Församlingen gjorde det. Jag tänker ofta på kung Davids ord: ”Om så min egen far och min egen mor övergav mig, skulle Jehova ta mig till sig.” (Ps. 27:10) Och jag kan verkligen intyga att Jehova håller det han lovar.

[Ruta/Bild på sidorna 236, 237]

Genom mitt uppförande vann jag många lärares respekt

Jackson Kapobe

Född: 1957

Döpt: 1971

Bakgrund: Tjänar som församlingsäldste.

År 1964 började de första eleverna stängas av från skolorna. Avdelningskontoret hjälpte föräldrar att förstå att de måste förbereda barnen. Jag kommer ihåg att pappa satte sig ner hos mig efter skolan och talade med mig om 2 Moseboken 20:4, 5.

Vid morgonsamlingarna i skolan stod jag längst bak för att undvika bråk. De som inte sjöng nationalsången blev tillsagda att ställa sig längst fram. När rektorn frågade varför jag inte sjöng, svarade jag med ett citat från Bibeln. ”Läsa kan du, men inte sjunga!” röt läraren. Han menade att jag var skyldig att visa staten lojalitet för att jag fick gå i skolan och lära mig läsa.

I februari 1967 blev jag till sist avstängd från skolan. Det gjorde mig både ledsen och besviken, för jag tyckte om att gå i skolan och det gick också bra för mig där. Trots att pappa utsattes för hård press från sina arbetskamrater och icke troende släktingar, försäkrade han mig om att jag handlade rätt. Mamma blev också hårt ansatt. När jag följde med henne ut på fälten för att arbeta, sade andra kvinnor hånfullt: ”Varför är inte han i skolan?”

Men jag fick ändå undervisning. År 1972 började det läggas större vikt vid att ha läs- och skrivundervisning i församlingen. Så småningom blev situationen i skolorna lättare. Vi bodde så att vi hade skolan på andra sidan vägen. Rektorn kom ofta och bad att få lite kallt vatten att dricka eller att få låna kvastar för att sopa klassrum med. En gång kom han till och med för att låna pengar! Den vänlighet som min familj visade måste ha rört honom, för en dag frågade han: ”Skulle er son vilja fortsätta i skolan?” Pappa påminde honom om att jag fortfarande var ett Jehovas vittne. ”Det är inga problem”, sade rektorn. ”Vilken klass vill du börja i?” frågade han mig. Jag valde klass sex. Samma skola, samma rektor, samma klasskamrater – enda skillnaden var att jag kunde läsa bättre än de flesta i klassen på grund av den undervisning i läsning och skrivning som jag hade fått i Rikets sal.

Genom att jag arbetade hårt och uppförde mig väl vann jag många lärares respekt, vilket gjorde skolgången lättare. Jag studerade flitigt och tog examen i olika ämnen, vilket gjorde att jag kunde få en ansvarsfull ställning i gruvorna och längre fram kunde försörja en familj. Jag är glad att jag aldrig kompromissade och sjöng.