Det var under den tiden som Jehovas vittnen i Malawi för första gången kastades in i något som den amerikanska tidningen San Francisco Examiner senare beskrev som ”ett religionskrig, ... ett mycket ensidigt krig, där man sätter upp rå styrka mot tro”. Det var inte Jehovas vittnen som började kriget. Precis som Bibeln lär visar de respekt för världsliga härskare och betalar samvetsgrant sina skatter. (Luk. 20:19–25; Rom. 13:1–7) Men eftersom Jesus sade att hans efterföljare inte skulle vara ”någon del av världen”, är Jehovas vittnen strikt neutrala vad beträffar nationernas krig och politiska angelägenheter. — Joh. 17:16; Apg. 5:28, 29.

Under denna period av nationalistisk yra utnyttjade vittnena sin rätt att inte registrera sig. När funktionärer i Malawis kongressparti lade märke till deras neutrala hållning, utbröt våldsam förföljelse. Man försökte tvinga vittnena att ändra åsikt och köpa partiets medlemskort. Rapporter som kom in till avdelningskontoret under den här perioden visar att mer än hundra av deras Rikets salar och över tusen av deras hem blev nerbrända eller raserade. Hundratals åkrar och sädesmagasin sattes i brand. Detta fick svåra konsekvenser för många familjer bland Jehovas vittnen, eftersom de nu saknade både mat och husrum. Somliga flydde för livet till grannlandet Moçambique. Många blev brutalt misshandlade. En av dessa var Kenneth Chimbaza, en resande tillsyningsman. Broder Chimbaza dog bara några år efteråt, tydligtvis på grund av de skador han ådragit sig.

Försök att klargöra vår ståndpunkt

Liknande händelser inträffade allt oftare, och Sällskapet gjorde stora ansträngningar att få myndigheterna att stoppa förföljelsen. Man tog kontakt med premiärministerns kontor och fick löfte om ett sammanträffande med dr Banda den 30 januari 1964. Jerker Johansson fick vid detta tillfälle möjlighet att klargöra Jehovas vittnens neutrala ståndpunkt med utgångspunkt i Romarna, kapitel 13. Premiärminister Banda verkade ganska nöjd med förklaringen och tackade broder Johansson så mycket när han gick.

Bara fyra dagar senare blev emellertid en grupp vittnen attackerade i Mulanje. Broder Elaton Mwachande blev brutalt mördad. Förföljarna sköt också en pil genom halsen på Mona Mwiwaula, ett äldre vittne, och lämnade henne i tron att hon var död. Men märkligt nog överlevde systern, och hennes vittnesmål användes senare för att få förövarna åtalade. När nyheten om denna fruktansvärda händelse nådde avdelningskontoret, skickade bröderna genast ett telegram till premiärministerns kontor.

Detta resulterade i ännu ett sammanträffande med dr Banda och två av hans ministrar den 11 februari 1964. Harold Guy och Alexander Mafambana följde med Jerker Johansson till mötet. Den här gången var emellertid stämningen helt annorlunda. Doktor Banda viftade med telegrammet i luften och sade: ”Mr. Johansson, vad menar ni med att skicka ett sådant här telegram?” Bröderna försökte lugnt övertyga premiärministern om vår neutrala ståndpunkt och vår villighet att lyda landets lagar. Men dr Banda och hans ministrar hävdade att Jehovas vittnen avsiktligt provocerade sina angripare. Mötet avslutades i en negativ anda, och Jehovas vittnen påstods vara orsaken till den kaotiska situationen i landet. Man hotade till och med att utvisa broder Johansson omgående. Det verkar emellertid som om dr Bandas ilska främst riktade sig mot de båda ministrarnas inkompetens och oförmåga att lägga fram välgrundade bevis för Jehovas vittnens påstådda provokationer.

Vid rättegången efter mordet på broder Mwachande fann den tjänstgörande domaren, L. M. E. Emejulu, intressant nog inga som helst bevis för att Jehovas vittnen hade provocerat sina angripare, som regeringen hade påstått. Domaren förklarade: ”Jag finner inget bevis för provokation. Det är sant att Jehovas vittnen beslutsamt har propagerat för sin tro och sökt vinna anhängare, men de har varit mycket medvetna om sina samhälleliga plikter, och de har gjort allt som de uppmanats göra. ... De har bara vägrat sluta sig till något politiskt parti.”

När uppståndelsen kring registreringen lagt sig, vädjade premiärministern om lugn och ordning i landet. ”Inga trakasserier mot européer, poliser, indier eller ens Jehovas vittnen”, sade han. ”Förlåt dem!” I juli 1964 blev kolonin Nyasaland en självständig stat, och namnet ändrades till Malawi. Det rådde stor entusiasm i landet. Förföljelsen ebbade så småningom ut, men inte förrän åtta av Jehovas tjänare hade fått sätta livet till.

Situationen förvärras igen

Efter en kort språkkurs blev Keith Eaton förordnad att tjäna som områdestillsyningsman tillsammans med sin hustru. I början fick de kärleksfullt bistånd av Kenneth Chimbaza och hans familj. Unge Maimba var alltid villig att hjälpa till och tyckte särskilt mycket om att få bära broder Eatons tjänsteväska när de var ute i tjänsten.

I april 1967, när broder Eaton betjänade en kretssammankomst i byn Thambo i närheten av Phalombe, fick han höra ett oroväckande radiotal. I talet anklagade dr Banda Jehovas vittnen för att avsiktligt provocera partifunktionärer och medlemmar av de malawiska ungdomsrörelserna Unga pionjärer och Ungdomsförbundet. Han påstod också att vittnena inte bara vägrade att köpa partikort, utan också övertalade andra att göra detsamma.

Precis som fallet var 1964 var det frågan om partikort som ställdes i förgrunden. Trots att det inte var obligatoriskt att köpa sådana kort, ansåg partifunktionärerna att vägran vittnade om bristande respekt. Längre fram sades det i ett officiellt cirkulär: ”Detta är det enda sättet på vilket vi, som tillhör detta lands folk, kan visa vår uppskattning av ... [dr Banda] för att han utvecklat vårt land, Malawi.” Uppretade över Jehovas vittnens fasta hållning förnyade partifunktionärerna sina ansträngningar att få bröderna att ge vika. Rapporter om trakasserier och misshandel började återigen strömma in till avdelningskontoret.

Vid ett tillfälle krävde några partifunktionärer att Malcolm Vigo skulle besöka en broder från Jumbeförsamlingen, som hade arresterats för att han vägrat köpa ett partikort. Broder Vigo bad en tyst bön innan han gick in. Det märktes redan från början att partifunktionärerna hoppades att broder Vigo skulle säga att Sällskapet Vakttornet hade sagt åt sina medlemmar att det var fel att köpa partikort. Broder Vigo framhöll emellertid att Sällskapet inte talar om för någon vad han eller hon skall göra och att var och en måste fatta ett eget beslut i den här frågan. Partifunktionärerna var inte nöjda med förklaringen. Frågorna haglade över honom från alla håll. I sin iver att snärja honom ställde de en ny fråga innan han ens hade hunnit besvara den föregående. Efter två timmars utfrågning släppte de till sist brodern. Han hade inte köpt något partikort.

Förbud!

Situationen drevs till sin spets i september 1967, i samband med det årliga partikonvent som då hölls av regeringspartiet, Malawis kongressparti. En av de resolutioner som antogs vid årsmötet löd: ”[Vi] anbefaller med skärpa att samfundet Jehovas vittnen förklaras olagligt här i landet.” Vad var orsaken? Det sades vidare i resolutionen: ”[Anhängarnas inställning] hotar den säkerhet och frid och ro som är väsentlig för att vår nation skall fungera obehindrat.” I sitt avslutande tal sade presidenten: ”Jehovas vittnen ställer till svårigheter överallt. I går antog partikonventet därför en resolution som rekommenderar att Jehovas vittnen bör förbjudas. Jag försäkrar er att regeringen skall undersöka saken med det snaraste.”

Utgjorde Jehovas vittnen verkligen ett hot mot Malawis säkerhet? Knappast! En observatör beskrev senare vittnena i Malawi som ”mönstermedborgare” och tillade: ”De betalar plikttroget skatterna, vårdar de sjuka, bekämpar analfabetism.” Regeringen höll emellertid sitt löfte att ”undersöka saken med det snaraste”. Ett beslut om ett officiellt förbud undertecknades kort därefter och trädde i kraft den 20 oktober 1967. Hela nationen uppmärksammades på förbudet genom följande fetstilsrubrik i en stor dagstidning: ”Malawi förbjuder farlig sekt”. Även om det påstods att åtgärden hade vidtagits därför att Jehovas vittnens organisation var ”farlig för Malawis regering”, var det helt uppenbart att den verkliga orsaken var deras vägran att köpa medlemskort i kongresspartiet. På grund av sin starka och på Bibeln grundade övertygelse valde Jehovas vittnen helt enkelt att ”lyda Gud såsom härskare mer än människor”. — Apg. 5:28, 29.

Förberedelser visar sig bli till nytta

Redan innan verksamheten blev förbjuden förstod bröderna vid avdelningskontoret att myndigheterna skulle göra något slag av ingripande mot Jehovas vittnen. Även om de inte väntade sig ett totalförbud, började de ändå vidta vissa försiktighetsåtgärder. Speciella möten hölls i olika delar av landet för att ge krets- och områdestillsyningsmännen vägledning och uppmuntran. Praktiska anvisningar gavs beträffande mötesverksamheten, tjänsten på fältet, litteraturleveranser och brevväxling. Denna information visade sig bli ovärderlig när situationen sedan försämrades.

Församlingarna följde noga de förslag som gavs när dessa så småningom nådde dem. Sällskapets blanketter användes inte längre. Församlingarnas tjänsterapporter skrevs i stället på vanligt papper och skickades till avdelningskontoret med kurirer. Mötestiderna ändrades i enlighet med de olika församlingarnas behov. En församling beslöt att hålla sina möten klockan halv sex på söndagsmorgnarna, innan de övriga byborna vaknade. Vad predikoverksamheten beträffar, kunde inget förbud i världen hindra Jehovas vittnen från att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike. Precis som fallet var på apostlarnas tid hade våra trogna bröder och systrar inställningen: ”Vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” — Apg. 4:20.

Kort innan själva förbudet trädde i kraft fick bröderna vid avdelningskontoret genom en välunderrättad källa veta att ett förbud mot Jehovas vittnen snart skulle komma att kungöras i Government Gazette. Bröderna agerade mycket snabbt och flyttade alla viktiga register och dokument, och även en del utrustning, till olika vänners hem. Stora mängder litteratur skickades också i väg från avdelningskontoret till församlingar runt om i landet. För att skydda detta värdefulla förråd av andlig föda fyllde en församling två stora oljefat med böcker och grävde ner dem för senare bruk. När poliser till sist dök upp på avdelningskontoret i november för att konfiskera egendomen, verkade de förvånade över att det fanns så lite litteratur, dokument och utrustning.

Missionärerna utvisas

Som väntat fick alla utländska missionärer order om att lämna landet. Innan de var tvungna att ge sig av, gjorde de emellertid vad de kunde för att styrka sina kära bröder och systrar. Malcolm Vigo besökte och uppmuntrade bröder vars hem hade blivit förstörda av ligister. En av dessa bröder var Finley Mwinyere, som tjänade som kretstillsyningsman. Broder Vigo berättar: ”När vi kom fram såg vi broder Mwinyere stå och titta på sitt nedbrända hus. Något som var verkligt uppmuntrande var hans fina anda. Han ville genast ge sig i väg och styrka andra i sin krets som hade drabbats. Han bekymrade sig inte över det han själv hade förlorat.”

Jerker Johansson gav sig i väg norrut för att besöka omkring 3.000 bröder och systrar som hade fängslats i Lilongwe. Han fick möjlighet att tala med och uppmuntra många av dem. De var fortfarande vid gott mod. Han blev faktiskt själv uppmuntrad av besöket och sade att det var en trosstärkande upplevelse. Fängelsechefen sade senare till broder Johansson att situationen var pinsam. Som ett exempel på konsekvenserna av förbudet nämnde han att om det nu blev något fel på elsystemet i Lilongwe, skulle det förmodligen aldrig kunna repareras. De bästa och pålitligaste arbetarna satt i fängelse!

De åtta utländska missionärerna lämnade inte Malawi frivilligt. De hade inte gjort något orätt. Sharps och Johanssons fördes under poliseskort direkt till flygplatsen och sattes på ett plan. De andra två paren fördes till Chichirifängelset i Blantyre, där de fick tillbringa några nätter — Malcolm och Keith i en cell och Linda Louise och Anne i en annan. Därefter fördes de under poliseskort till flygplatsen och deporterades till Mauritius. Vännerna Vigo och Johansson blev sedan förordnade att tjäna i Kenya och Eatons i Rhodesia.

Med sorg i hjärtat lämnade missionärerna Malawi och sina kära bröder och systrar. Men de malawiska vittnena lämnades inte utan hjälp. Det fanns andliga herdar, kärleksfulla tillsyningsmän, i alla de 405 församlingarna i landet. (Jes. 32:2) Alex Mafambana ledde verksamheten på det lokala planet, och tillsynen över det malawiska fältet överflyttades till avdelningskontoret i Zimbabwe (det dåvarande Rhodesia). Under de följande åren ordnade avdelningskontoret i Harare i Zimbabwe så att de malawiska kretstillsyningsmännen och andra ansvariga bröder fick möjlighet att komma till Zimbabwe för att delta i områdessammankomster och repetitionskurser. Genom dessa trogna bröder vidarebefordrades krets- och områdessammankomstprogrammen till församlingarna.

En ny våg av grymheter

När förbudet hade blivit allmänt känt, tog partifunktionärer och medlemmar av Ungdomsförbundet och Unga pionjärer ledningen i en ny våg av fruktansvärd förföljelse. Även om polisen och domstolarna ibland var välvilligt inställda, hade de ingen möjlighet att stoppa våldsamheterna nu när Jehovas vittnen betraktades som en olaglig sammanslutning.

Allteftersom förföljelsen intensifierades, blev många av Jehovas vittnens Rikets salar, hem, sädesmagasin och butiker i alla delar av landet förstörda. På somliga platser kom förföljarna till och med med stora lastbilar och förde bort Jehovas vittnens tillhörigheter. Dessa tillhörigheter kanske inte var värda så mycket i reda pengar, men för våra malawiska bröder och systrar representerade de allt de ägde.

Rapporter om misshandel kom också in från alla delar av Malawi. För en del av våra kära systrar tog sig förföljelsen särskilt plågsamma uttryck. Det rapporterades att många kristna kvinnor blivit våldtagna, stympade och pryglade. De sadistiska angriparna skonade ingen — både gamla och unga och till och med en del gravida systrar utsattes för sådana grymheter. En del fick missfall till följd av övergreppen. Ännu en gång tvingades tusentals Jehovas vittnen fly från sina byar. Många tog sin tillflykt till bushen. Andra gick i tillfällig landsflykt till grannlandet Moçambique. I slutet av november 1967 hade den brutala förföljelsevågen mot Jehovas vittnen krävt ytterligare minst fem människoliv.

Reaktioner på förbudet

Inte ens brutal misshandel kunde avskräcka Jehovas vittnen. Mycket få kompromissade. Samson Khumbanyiwa var en av dem som fick sitt hem och sina möbler förstörda och alla sina kläder sönderrivna, men hans tro lyckades de inte knäcka. Han sade med övertygelse: ”Jag vet att jag aldrig är ensam, och Jehova har beskyddat mig.” Den lojalitet som dessa trogna män och kvinnor visade är till ära för Jehova — ett svar på Satans hånfulla påstående: ”Allt vad en man har kommer han att ge för sin själ.” — Job 2:4.

Förföljelsen fick till och med en del ärliga personer i Malawi att ändra inställning. Detta var precis vad Jesus Kristus själv hade förutsagt. Sedan han varnat sina lärjungar för att de skulle komma att bli förföljda och till och med dragna inför myndighetspersoner, yttrade han dessa uppmuntrande ord: ”Det skall för er leda till ett vittnesbörd.” — Luk. 21:12, 13.

En man som under någon tid hade varit fientligt inställd till sin hustrus verksamhet som ett Jehovas vittne fick faktiskt på grund av förföljelsen hjälp att se saker och ting i ett nytt ljus. En morgon, mindre än två veckor efter det att förbudet trätt i kraft, försökte en pöbelhop tränga sig in i hans hem. De visste att mannen inte var ett Jehovas vittne och skrek att de bara ville ha tag i hans hustru. Först ville han inte öppna dörren, men när de hotade att bränna ner huset och alla som var i det, släppte han motvilligt in dem. Så snart de kom in band de honom med kedjor och befallde honom att köpa ett partikort. Han insåg då att hans hustru måste ha den sanna religionen. Han vägrade att köpa ett kort den dagen. Både han och hans hustru blev misshandlade. Efter den här händelsen började mannen genast studera Bibeln. Året därpå överlämnade han sitt liv åt Jehova och förenade sig med sin hustru i att tjäna honom.

Många människor i och utanför Malawi uttryckte sin bestörtning över den behandling som oskyldiga kristna utsattes för. En del malawier sade: ”Nu vet vi att världens ände snart är här, när Guds folk är förbjudet i vårt land!” De artiklar som publicerades i Vakttornet och Vakna! i början av 1968 framkallade en våg av protester runt om i världen. Tusentals brev strömmade in, i vilka människor uttryckte sin indignation och uppmanade regeringen att vidta åtgärder för att stoppa grymheterna. Vid en del postkontor var man tvungen att kalla in extra personal för att kunna ta hand om all post. Omvärldens reaktioner var så kraftiga och ihållande att presidenten till sist utfärdade ett dekret om att förföljelsen måste upphöra. Längre fram sade dr Banda till och med att ingen skulle tvingas att köpa ett medlemskort i partiet. ”Jag vill att människor skall förnya korten av egen fri vilja och inte av tvång”, förklarade han. Därefter började också den här förföljelsevågen så sakteliga att lägga sig. Detta gjorde det möjligt för en del av våra bröder att återvända till sina hem och fortsätta med det viktiga arbetet att predika om Guds kungarike — även om de måste vara försiktiga, eftersom förbudet ännu inte hade hävts.