Kristen kärlek uppenbar på Nya Kaledonien

ALLT stod inte rätt till i paradiset. Redan i början av år 1985 hade de politiska oroligheterna krävt omkring 20 liv på ön Nya Kaledonien i Stilla havet. Detta ledde till följande kommentar i tidskriften Maclean’s: ”Ön börjar redan likna Nordirland och är splittrad i två tungt beväpnade och fientliga läger.”

Situationen hade blivit så allvarlig i januari 1985 att president François Mitterrand i Frankrike brådstörtat for halva vägen runt jordklotet och gjorde ett hastigt påkommet lördagsbesök i Nouméa, öns huvudstad. Öborna, som var delade i sin lojalitet, var angelägna om att ge uttryck åt sina känslor under hans besök. De ursprungliga invånarna, som var pådrivna av sina religiösa ledare och som hyste en stark känsla av lojalitet mot sitt melanesiska ursprung, utövade kraftiga påtryckningar för att få slut på drygt 130 år av franskt styre. Å andra sidan var det många ättlingar till europeiska polynesier och asiatiska inbyggare och till och med melanesier som gav uttryck åt sin lojalitet mot den franska regeringen och pläderade för att dess styre skulle fortsätta.

Samtidigt hade 1.567 Jehovas vittnen och deras vänner också församlats denna lördag i Nouméa för att offentligen ge bevis för sin lojalitet. Deras lojalitet var emellertid inte riktad mot någon särskild etnisk grupp eller mot någon jordisk regering; det handlade om lojalitet mot Guds upprättade rike. Men hur kom det sig att de befann sig i Nouméa denna speciella dag? Hur kom det sig förresten att de över huvud taget befann sig på Nya Kaledonien?

Begynnelsen på kristen lojalitet

Nya Kaledonien har det som du kanske förväntar av ett paradis i Stilla havet — ett behagligt klimat året om, ljuvliga frukter som får det att vattnas i munnen, ymnig vegetation som är en fröjd för ögat och en brokig blandning av drygt 150.000 melanesier, polynesier, asiater och européer.

Ön upptäcktes år 1774 av kapten James Cook, den berömde engelske sjöfararen och upptäcktsresanden, men blev en fransk koloni år 1853. Hack i häl på de första upptäcktsresandena och köpmännen kom kristenhetens missionärer. Det folk de fann behövde av allt att döma befrias från vissa felaktiga sedvänjor. Missionärerna lyckades till exempel utplåna kannibalismen. De såg även till att bibeln blev känd för folket och översatte den också till fyra infödingsspråk. Berömvärt nog använde de Guds namn, som återgavs Iehova eller Jehova på de inföddas språk. Men det krävdes mer.

På 1930-talet färdades en grupp Jehovas vittnen runt med båt till olika platser på Loyautéöarna och spred biblisk litteratur. I mitten av 1950-talet flyttade åtskilliga australiska vittnen till Nya Kaledonien. Fastän de senare blev utvisade, hade arbetet framgång, och redan år 1967 hade antalet infödda vittnen vuxit till drygt ett hundra. År 1976 upprättade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor i Nouméa och utövade tillsyn över byggandet av öns första Rikets sal.a

I synnerhet alltsedan dess har det gjorts stora framsteg i fråga om insamlandet av lojala undersåtar till Jehovas upprättade rike från landets alla olika etniska grupper. Det är till exempel omkring 17.000 människor från Wallis och Futuna — små öar som ligger norr om Fiji — som bor på Nya Kaledonien. Många av dem från Wallis är katoliker och mycket hängivna sin kyrka. Men deras attityd har börjat förändras, allteftersom fler och fler av dem har börjat lyssna till budskapet om Riket. En präst som blev upprörd över detta sände ut den kvinna som hade ansvaret för kyrkans ekonomi till att ”rädda fåren från att gå vilse”. Men hon lyssnade också. Hennes dotter, som studerade i Rom för att bli missionär, återvände sedan hem och omfattade den bibliska sanning som Jehovas vittnen lärde. Nu är både hon och hennes mor överlämnade lojala vittnen.

I dag är vittnena välkända överallt på dessa öar. Inom vissa områden finns det ett vittne på 80 personer. På ön Lifou blev en ung byggnadssnickare pingstvän. Han gick från by till by och kungjorde att Kristus skulle återvända i synlig skepnad till ön. För att ge uttryck åt sin övertygelse att materiella ägodelar inte är av något värde brände han offentligen sina kläder och sina pengar. Men han blev intresserad av det som han läste i en traktat utgiven av Jehovas vittnen. Ett regelbundet bibelstudium hjälpte honom att få exakt kunskap i Guds ord. I dag är han en balanserad kristen, en heltidsförkunnare.

Lojalitet mot Guds rike under provsättning

De politiska oroligheter och kaotiska förhållanden som bröt ut år 1984 skapade problem för många på Nya Kaledonien, däribland vittnena. Somliga av dessa blev utsatta för pöbelangrepp och slagna, när de var ute och predikade. Tre män kom in i ett hem hos ett vittne, krävde under pistolhot att få mannens bilnycklar och stal sedan hans bil. En missionär upptäckte att hans bil hade stuckits i brand och förstörts, medan han ledde ett bibelstudium.

I motsats till öborna, som är delade i sin lojalitet, är vittnena — oberoende av vilken etnisk grupp de tillhör — enade i sin neutrala ståndpunkt. Prästerna, som själva är politiskt engagerade, har utnyttjat det nuvarande tillståndet av oroligheter till att piska upp hat mot vittnena. Det inträffade till exempel att vittnen som kom körande för att hämta upp intresserade personer till ett möte blev stoppade. Deras resande tillsyningsman, som var på besök hos dem den veckan, drogs ut ur en av de två bilarna och blev slagen, varvid hans glasögon krossades. En intresserad person knuffades upp mot en vägg och blev slagen till dess att hans huvud var blodigt, samtidigt som hans gravida hustru tvingades se på.

Men vittnena vet att deras lojalitet inte är missriktad. De kommer ihåg Paulus’ ord: ”Alla de som önskar leva i gudaktig hängivenhet i förbund med Kristus Jesus skall också bli förföljda.” — 2 Timoteus 3:12; se också Matteus 10:16.

Lojal utvidgning trots oroligheter

Under mitten av år 1984 insåg vittnena att det behövde byggas en sammankomsthall. Man fann en lämplig tomt på en kulle med utsikt över Nouméas hamn, och arbetet påbörjades i september. Men i november införde myndigheterna, till följd av de politiska oroligheterna, utegångsförbud, och man proklamerade undantagstillstånd. Trots dessa svårigheter gav vittnena från hela ön gensvar på behovet av hjälp på byggplatsen. Ända upp till 400 frivilliga kom samtidigt, till stor förvåning för dem som bevittnade detta. Eftersom byggnadsarbetet ägde rum under skolloven, var det många ungdomar som hjälpte till. En ung flicka sade: ”Det här var det bästa lov jag någonsin haft.” Och att se ett 60-årigt kvinnligt vittne skyffla cement och grus i en betongblandare var tillräckligt för att slå vilken yrkesman som helst inom byggbranschen med häpnad!

Efter endast fyra månader var projektet fullbordat. Man bestämde en dag för överlämnandet, men det visade sig att den inföll under samma veckoslut som Mitterrands oväntade besök! Med anledning av den eventuellt explosiva politiska situationen anmodade myndigheterna vittnena att uppskjuta sitt program. Den man som hade ansvaret för säkerheten och som tidigare hade sett ett av vittnenas konvent i Frankrike sade emellertid till dem: ”Jag vet vad ni är för människor. Det är inte er som vi kommer att få problem med. Se bara till att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder; vi skall inte störa era möten.”

Drygt 1.500 personer kom till det utmärkta programmet för överlämnandet, där höjdpunkten på programmet bestod av ett överlämnandetal som hölls av Lyman Swingle, en gästande medlem av Jehovas vittnens styrande krets. De som var närvarande vid detta möte gav, trots de inrikespolitiska oroligheterna, bevis på lojalitet mot Jehovas rike, en lojalitet som fortsätter att bära frukt på Nya Kaledonien. Ett nytt rekord på 889 förkunnare av Riket har uppnåtts, och utsikterna till ytterligare ökning är utomordentligt goda. Bevis för detta kan man finna i närvarosiffran på 2.145 vid åminnelsen av Kristi död år 1986.

Den nuvarande perioden av politiska oroligheter visar tydligt att de flesta på Nya Kaledonien blickar upp till mänskliga regeringar och förväntar sig att dessa skall lösa deras problem. Men så förhåller det sig inte med dem som är lojala mot Guds rike och som fullständigt sätter sin förtröstan till Guds styre. Under dessa svårigheter kunde man på huvudvägen utmed den östra kusten se en skylt som löd: ”Jehova ut!” Men Jehova är, på det sätt som han representeras av sitt upprättade rike, här för att stanna. Det är också alla ”som är lojala mot honom”. — Psalm 37:28, NW; se också verserna 9—11, 22, 29 och 34.

[Fotnot]

[Kartor på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

AUSTRALIEN

[Karta]

NYA KALEDONIEN

Lifou

LOYAUTÉÖARNA

Nouméa