ALLT stod inte rätt till i paradiset. Redan i början av år 1985 hade de politiska oroligheterna krävt omkring 20 liv på ön Nya Kaledonien i Stilla havet. Detta ledde till följande kommentar i tidskriften Maclean’s: ”Ön börjar redan likna Nordirland och är splittrad i två tungt beväpnade och fientliga läger.”

Situationen hade blivit så allvarlig i januari 1985 att president François Mitterrand i Frankrike brådstörtat for halva vägen runt jordklotet och gjorde ett hastigt påkommet lördagsbesök i Nouméa, öns huvudstad. Öborna, som var delade i sin lojalitet, var angelägna om att ge uttryck åt sina känslor under hans besök. De ursprungliga invånarna, som var pådrivna av sina religiösa ledare och som hyste en stark känsla av lojalitet mot sitt melanesiska ursprung, utövade kraftiga påtryckningar för att få slut på drygt 130 år av franskt styre. Å andra sidan var det många ättlingar till europeiska polynesier och asiatiska inbyggare och till och med melanesier som gav uttryck åt sin lojalitet mot den franska regeringen och pläderade för att dess styre skulle fortsätta.

Lojalitet mot Guds rike under provsättning

De politiska oroligheter och kaotiska förhållanden som bröt ut år 1984 skapade problem för många på Nya Kaledonien, däribland vittnena. Somliga av dessa blev utsatta för pöbelangrepp och slagna, när de var ute och predikade. Tre män kom in i ett hem hos ett vittne, krävde under pistolhot att få mannens bilnycklar och stal sedan hans bil. En missionär upptäckte att hans bil hade stuckits i brand och förstörts, medan han ledde ett bibelstudium.

I motsats till öborna, som är delade i sin lojalitet, är vittnena — oberoende av vilken etnisk grupp de tillhör — enade i sin neutrala ståndpunkt. Prästerna, som själva är politiskt engagerade, har utnyttjat det nuvarande tillståndet av oroligheter till att piska upp hat mot vittnena. Det inträffade till exempel att vittnen som kom körande för att hämta upp intresserade personer till ett möte blev stoppade. Deras resande tillsyningsman, som var på besök hos dem den veckan, drogs ut ur en av de två bilarna och blev slagen, varvid hans glasögon krossades. En intresserad person knuffades upp mot en vägg och blev slagen till dess att hans huvud var blodigt, samtidigt som hans gravida hustru tvingades se på.

Men vittnena vet att deras lojalitet inte är missriktad. De kommer ihåg Paulus’ ord: ”Alla de som önskar leva i gudaktig hängivenhet i förbund med Kristus Jesus skall också bli förföljda.” — 2 Timoteus 3:12; se också Matteus 10:16.

Lojal utvidgning trots oroligheter

Under mitten av år 1984 insåg vittnena att det behövde byggas en sammankomsthall. Man fann en lämplig tomt på en kulle med utsikt över Nouméas hamn, och arbetet påbörjades i september. Men i november införde myndigheterna, till följd av de politiska oroligheterna, utegångsförbud, och man proklamerade undantagstillstånd. Trots dessa svårigheter gav vittnena från hela ön gensvar på behovet av hjälp på byggplatsen. Ända upp till 400 frivilliga kom samtidigt, till stor förvåning för dem som bevittnade detta. Eftersom byggnadsarbetet ägde rum under skolloven, var det många ungdomar som hjälpte till. En ung flicka sade: ”Det här var det bästa lov jag någonsin haft.” Och att se ett 60-årigt kvinnligt vittne skyffla cement och grus i en betongblandare var tillräckligt för att slå vilken yrkesman som helst inom byggbranschen med häpnad!

Efter endast fyra månader var projektet fullbordat. Man bestämde en dag för överlämnandet, men det visade sig att den inföll under samma veckoslut som Mitterrands oväntade besök! Med anledning av den eventuellt explosiva politiska situationen anmodade myndigheterna vittnena att uppskjuta sitt program. Den man som hade ansvaret för säkerheten och som tidigare hade sett ett av vittnenas konvent i Frankrike sade emellertid till dem: ”Jag vet vad ni är för människor. Det är inte er som vi kommer att få problem med. Se bara till att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder; vi skall inte störa era möten.”