En bättre värld — bara en dröm?

OM DU hade bekänt dig till mazdaismen, som förkunnades av den iranske profeten Zarathustra, skulle du ha väntat på den dag då jorden skulle återfå sin ursprungliga skönhet. Om du hade levt i det forntida Grekland, skulle du kanske ha drömt om att få komma till de idylliska Lyckliga öarna eller om att få återse den gyllene ålder eller guldålder som beskrevs av poeten Hesiodos på 700-talet f.v.t. En guaraniindian i Sydamerika kanske fortfarande letar efter Landet utan ondska. Och du som lever i vår moderna tid kanske hoppas att världen skall bli bättre genom någon viss politisk ideologi eller genom ökad ekologisk medvetenhet.

Guldåldern, Lyckliga öarna, Landet utan ondska — dessa och många andra namn har använts för att beskriva samma längtan, hoppet om en bättre värld.

Den nuvarande världen, den som vi lever i, är sannerligen inte någon idealisk plats. Allt brutalare brott, exempellöst grymma inbördeskrig, folkmord, likgiltighet för andras lidanden, fattigdom och svält, arbetslöshet och bristande solidaritet, miljöförstöring, obotliga sjukdomar som drabbar miljoner — listan över de problem som världen brottas med tycks vara ändlös. Med tanke på de krig som nu pågår skrev en italiensk journalist: ”Man frågar sig helt naturligt om inte fientlighet är den starkaste känslan i vår tid.” Tror du, med tanke på allt detta, att det är realistiskt att hoppas på någonting annorlunda, någonting bättre? Eller är ett sådant hopp bara en utopi, en dröm som aldrig kommer att förverkligas? Lever vi i den bästa tänkbara av världar?

Detta är inte några nya funderingar. Människor har i århundraden drömt om en värld där frid, rättvisa, välstånd och kärlek är rådande. Under historiens gång har många filosofer lagt fram sina tankar om en idealstat, en bättre värld, men tyvärr har de aldrig lyckats förklara hur man skall få den att fungera.

Kan alla dessa urgamla drömmar, utopier och förhoppningar om ett bättre samhälle lära oss något?

[Bild på sidan 3]

Är detta den bästa tänkbara av världar?

En bättre värld — snart här!

”NOSTALGISK trängtan efter ett paradis är en av de starka nostalgier som ständigt tycks följa människan — kanske den starkaste och mest ihållande av alla. Längtan efter ett paradis kommer i viss utsträckning till synes på alla nivåer av det religiösa livet”, förklarar The Encyclopedia of Religion.

Denna önskan att leva i en bättre värld tycks vara något som alla kulturer har gemensamt, som om man sörjde ett svunnet idealtillstånd. Detta väcker tanken att det en gång kan ha funnits ett ursprungligt paradis, men var? En psykoanalytiker kanske skulle säga att denna önskan vittnar om människans önskan att återfå den trygghet som hon åtnjöt i moderlivet. Den förklaringen övertygar emellertid inte forskare som studerar religionernas historia.

”Nostalgisk trängtan efter ett paradis” — varför?

Är denna nostalgiska trängtan bara ett sätt att göra livets problem och förgängliga natur lättare att uthärda, som somliga menar? Eller finns det någon annan förklaring?

Varför drömmer människan om en bättre värld? Bibeln ger en förklaring som är lika klar som den är enkel: Mänskligheten kommer från en bättre värld! Det fanns en gång ett ursprungligt paradis. Guds ord beskriver det som ”en trädgård” som låg i en tydligt angiven del av Mellersta Östern och som var försedd med ”varje träd som var åtråvärt för ens syn och gott till mat”. Gud överlämnade denna trädgård i det första människoparets vård. (1 Moseboken 2:7—15) Den var en idealisk miljö, där människorna kunde ha varit verkligt lyckliga.

Varför gick dessa paradisiska förhållanden förlorade? Därför att först en andevarelse och sedan också det första människoparet gjorde uppror mot Gud. (1 Moseboken 2:16, 17; 3:1—6, 17—19) Detta ledde till att människan inte bara förlorade sitt paradis, utan också sin fullkomlighet, sin hälsa och sitt eviga liv. De förhållanden som nu kom att råda gjorde verkligen inte livet lättare för människan. Tvärtom har situationen successivt förvärrats till det kaos som vi ser omkring oss i våra dagar. — Predikaren 3:18—20; Romarna 5:12; 2 Timoteus 3:1—5, 13.

Sökandet efter ett paradis — Hur tanken utvecklats

Människans nostalgiska trängtan efter ett paradis har, som man kunde förvänta, en mycket lång historia. Sumererna erinrade sig en tid då det rådde harmoni i hela universum. ”Det fanns ingen fruktan, ingen skräck, människan hade ingen rival. ... I hela världsalltet lovprisade människor endräktigt Enlil på ett enda tungomål”, sägs det i ett poem från det forntida Mesopotamien. Andra, till exempel de forntida egyptierna, hoppades komma till en bättre värld efter döden. De trodde att människan hade en odödlig själ som efter döden kom till något som kallades Aarus fält. Men detta hopp var, åtminstone till en början, öppet enbart för aristokratin; de fattiga kunde aldrig drömma om att få komma till en lycklig värld.

Inom en annan religiös sfär, hinduismen, har man i århundraden väntat på en bättre tidsålder (yuga). Enligt hinduismens läror finns det fyra sådana yuga som avlöser varandra i ett ständigt kretslopp, och just nu lever vi i den sämsta av dem. Dessvärre kommer denna kaliyuga (den mörka tidsåldern), med all sin ondska och allt sitt lidande, enligt somliga att vara i 432.000 år. Trots detta ser trogna hinduer fram emot den gyllene tidsåldern, kritayuga.

Grekerna och romarna drömde däremot om att få komma till de mytiska Lyckliga öarna, någonstans ute i Atlanten. Många författare, till exempel Hesiodos, Vergilius och Ovidius, talade också om en underbar gyllene tidsålder, som hade funnits i begynnelsen, och hoppades att den en dag skulle kunna återupprättas. I slutet av århundradet före den vanliga tideräkningens början förutsade den latinske poeten Vergilius att en ny och bestående aetas aurea (gyllene tidsålder) stod för dörren. Under de följande seklerna var det ”inte mindre än sexton romerska kejsare som påstod att deras regering hade återupprättat Den gyllene tidsåldern”, förklarar The Encyclopedia of Religion. Men i dag vet vi naturligtvis att sådana påståenden bara var politisk propaganda.

Många kelter drömde om ett ljuvligt land som låg på en ö (eller i en arkipelag) på andra sidan havet, där de trodde att människor levde i fullkomlig lycka. Enligt en legend förblev kung Artur vid liv, trots att han var dödligt sårad, sedan han hade funnit den underbara ön Avalon.

Under antiken och medeltiden trodde många att en trädgård med fysiska fröjder, Edens trädgård, fortfarande existerade, ”på toppen av ett otillgängligt berg eller på andra sidan ett oöverkomligt hav”, förklarar historikern Jean Delumeau. Fastän den italienske författaren Dante trodde på ett himmelskt paradis, trodde han ändå att det fortfarande fanns ett jordiskt paradis på toppen av skärseldsberget, beläget på andra sidan jordklotet, diametralt motsatt Jerusalem. Somliga menade att det låg i Asien, i Mesopotamien eller i Himalaya. Under medeltiden fanns det mängder av legender om ett jordiskt paradis av det slag som en gång fanns i Eden. Många trodde att det i närheten av detta paradis fanns ett underbart kungarike, styrt av Johannes Prästen. Tack vare närheten till detta jordiska paradis sades livet i Johannes Prästens kungarike vara långt och lyckligt, en ständig källa till rikedom och välstånd. Andra påminde sig de gamla grekiska legenderna och trodde fortfarande att det fanns paradisiska öar i Atlanten. Medeltida kartor vittnar om att människor fullt och fast trodde att Edens trädgård fortfarande existerade och pekade till och med ut den plats där den skulle ha legat.

De sjöfarare som seglade över Atlanten på 1400- och 1500-talen letade i själva verket efter en värld som var både ny och gammal. De trodde att de inte bara skulle finna Indien på andra sidan oceanen, utan också Edens trädgård. Kristofer Columbus letade till exempel efter paradiset bland bergen i de tempererade och tropiska zonerna i Syd- och Centralamerika. Europeiska upptäcktsresande som kom till Brasilien var övertygade om att det förlorade paradiset måste ligga där på grund av det milda klimatet och den rika tillgången på växtlighet och föda. Men snart nog tvingades de inse den bistra sanningen.

Utopia — ett idealiskt samhälle?

I stället för att försöka hitta en idealisk värld i någon avlägsen del av jorden har somliga själva försökt planlägga ett sådant samhälle. Den engelske humanisten Thomas More utgav år 1516 sitt berömda verk om ön Utopia, en underbar, fridfull och tolerant värld, något helt annat än det dekadenta samhälle som han kände till. Det fanns också andra som hade försökt dra upp riktlinjer för en bättre och lyckligare värld, till exempel Platon med sitt verk Staten på 500-talet f.v.t., den italienske munken Tommaso Campanella och hans välordnade idealsamhälle Solstaten år 1602 och några år senare den engelske filosofen Francis Bacon med sin berättelse om det lyckliga och blomstrande samhället Nya Atlantis. Under århundradenas lopp har tänkare av alla slag (troende och icke troende) beskrivit otaliga utopiska samhällen, men få, om alls några, av dessa beskrivningar har tagits på allvar.

Det har till och med funnits personer som har försökt bygga upp ett eget Utopia. År 1824 beslöt till exempel en rik engelsman, Robert Owen, att emigrera till Indiana i USA för att förverkliga sina utopiska tankar genom att bygga en by som han kallade New Harmony. Han var övertygad om att människor under rätta betingelser skulle utvecklas i positiv riktning och gjorde av med nästan alla sina tillgångar i sina försök att skapa den nya, moraliska värld som han drömde om. Resultaten visade emellertid att nya levnadsförhållanden inte är nog för att frambringa nya människor.

Nästan alla politiska ideologier går ut på att människan måste planera sin värld i enlighet med sin egen förståelse och sin egen rättskänsla för att kunna skapa det efterlängtade paradiset på jorden. Men paradoxalt nog har hennes försök att förverkliga sådana drömmar i många fall resulterat i krig och revolutioner, till exempel franska revolutionen år 1789 och ryska revolutionen år 1917. I stället för att åstadkomma paradisiska förhållanden har sådana strävanden ofta resulterat i ännu mer sorg och lidande.

Alla dessa drömmar, planer och utopier och försöken att förverkliga dem är ingenting annat än en lång serie misslyckanden. I dag talar somliga om ”en krossad dröm” och ”slutet på utopiernas tidsålder” och menar att vi måste lära oss ”att leva utan utopier”.