Använde de första kristna Guds namn?

GUDS namn förekommer tusentals gånger i de hebreiska skrifterna, där det representeras av de fyra konsonanterna יהוה (JHWH, tetragrammet eller tetragrammaton). Arkeologiska fynd vittnar om att namnet var i allmänt bruk i Israel före den babyloniska fångenskapen, dvs. före år 607 f.v.t., och även i bibelböckerna Esra, Nehemja, Daniel och Malaki, som skrevs efter fångenskapen, förekommer det ofta. Men allteftersom tiden för Messias’ framträdande närmade sig, blev judarna på grund av vidskepelse mer och mer ovilliga att använda namnet.

Använde Jesu lärjungar Guds namn (som på svenska vanligen återges med ”Jehova” eller ”Jahve”)? Ja, många vittnesbörd talar för det. Jesus lärde sina efterföljare att be till Gud: ”Må ditt namn bli helgat.” (Matteus 6:9) Och vid slutet av sin jordiska tjänst bad han själv till sin himmelske Fader: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ur världen.” (Johannes 17:6) Dessutom innehåller tidiga handskrifter av Septuaginta, den grekiska översättning av de hebreiska skrifterna som användes av Jesu lärjungar, Guds namn i form av det hebreiska tetragrammet.

Hur förhåller det sig då med evangelierna och resten av de kristna grekiska skrifterna (”Nya testamentet”)? Många har dragit slutsatsen att eftersom Guds namn förekommer i Septuaginta, bör det också ha förekommit i de tidigaste handskrifterna av de kristna grekiska skrifterna — åtminstone på de ställen där skribenterna citerade från Septuaginta. Namnet Jehova förekommer därför mer än 200 gånger i Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna. Somliga kritiker har menat att detta inte är försvarbart. Men Nya Världens översättning tycks få stöd från ett oväntat håll — den babyloniska Talmud.

Den första delen av detta judiska religiösa verk är betitlad Shabbath (sabbat) och innehåller mängder av regler angående vad man får göra och inte får göra på sabbaten. I ett avsnitt dryftas det huruvida det är tillbörligt att rädda bibelhandskrifter undan en eldsvåda på sabbaten, och där förekommer följande passus: ”Det står skrivet: De tomma ytorna [gil·joh·nịm] och Minims böcker får vi inte rädda undan elden. Rabbi Jose sade: På någon annan veckodag skall man skära ut de Gudsnamn som dessa innehåller, gömma dem och bränna resten. Rabbi Tarfon sade: Må jag begrava min son ifall jag inte brände dem tillsammans med deras Gudsnamn, om de kom i min ägo.” — Engelsk översättning av dr H. Freedman.

Vilka var mi·nịm? Ordet betyder ”sekterister” och skulle kunna syfta på sadducéerna eller samarierna. Men enligt dr Freedman syftar det i detta sammanhang sannolikt på de judekristna. Vad var då gil·joh·nịm, som i dr Freedmans översättning återges med ”de tomma ytorna”? Det finns två tänkbara betydelser. Ordet skulle kunna syfta på de tomma marginalerna på en skriftrulle eller kanske rentav på helt oskrivna skriftrullar, eller också skulle det kunna vara ironiskt menat och syfta på mi·nịms skrifter — en antydan om att dessa skrifter var lika värdelösa som tomma skriftrullar. Ordböcker tar upp denna andra innebörd och ger förklaringen ”evangelier”. I överensstämmelse härmed lyder den mening som omedelbart föregår den ovan citerade texten i Talmud: ”Minims böcker är som tomma ytor [gil·joh·nịm].”

I boken Who Was a Jew? av Lawrence H. Schiffman återges följaktligen det ovan citerade avsnittet ur Talmud på följande sätt: ”Vid en eldsvåda (på sabbaten) räddar vi inte evangelierna och minims (’kättarnas’) böcker. De får i stället brännas upp på platsen, de och deras tetragrammata. Rabbi Yose Ha-Gelili säger: Under veckan skall man skära ut deras tetragrammata och gömma dem och bränna upp resten. Rabbi Tarfon sade: Må jag begrava mina söner! Om (dessa böcker) skulle komma i min hand, skulle jag bränna upp dem tillsammans med deras tetragrammata.” Doktor Schiffman framlägger sedan argument för att ordet mi·nịm här avser de judekristna.

Men har detta avsnitt av Talmud verkligen avseende på de tidiga judekristna? I så fall är det ett starkt bevis för att de kristna verkligen använde Guds namn, tetragrammet, i sina evangelier och övriga skrifter. Och det är faktiskt högst sannolikt att Talmud här syftar på de judekristna. Det finns vetenskapliga belägg för en sådan uppfattning, och i själva talmudtexten tycks också sammanhanget ge stöd åt en sådan tanke. Direkt efter den ovan citerade texten ur Shabbath följer en berättelse om Gamaliel och en kristen domare, i vilken det anspelas på delar av bergspredikan.

Det var först senare, när den avfälliga kristendomen hade avvikit från Jesu rena lära, som Guds namn upphörde att användas av personer som påstod sig vara kristna och till och med avlägsnades ur avskrifter av Septuaginta och ur evangelierna och andra bibelböcker.

[Bild på sidan 31]

På Jesu tid förekom Guds namn i ”Septuaginta”

[Bildkälla]

Israel Antiquities Authority