Detta i sin tur påverkade den inställning som de första kristna hade till att fira det officiella nyåret. De betraktade seden som anstötlig och alltigenom hednisk, främmande både till formen och till andemeningen för upplysta gudsdyrkare. Deltagarna frambar ju trots allt offer till gudomligheterna. Av det skälet förbjöd kyrkan kategoriskt sina medlemmar att ha någon som helst del i nyårsfirandet, i synnerhet i förlustelserna.”

Men när man fastställde den 1 januari som början på nyåret, betydde detta en triumf för en tradition som innebar bjudningar, fester, bröllopsfestligheter, gåvoutbyte och lyckönskningar — trots de första kristnas intensiva motvilja.”