TUNNELGRÄVARNA betraktade misstroget det som de hade funnit. Året var 1912. Långt under New Yorks gator hade de grävt sig in i ett stort dolt rum, medan de höll på att bygga ut den nya tunnelbanan. Rummet var praktfullt möblerat — som ett palats! Utmed långsidan fanns speglar, ljuskronor och freskomålningar. Träpanel, som hade fallit sönder med åren, prydde fortfarande väggarna. I mitten av rummet fanns en dekorativ fontän, men det porlande vattnet hade för länge sedan tystnat.

I anslutning till rummet fanns en tunnel. Till arbetarnas stora förvåning stod där på räls en smakfullt inredd tunnelbanevagn för 22 passagerare. Hade det funnits en annan tunnelbana under New York före den som de höll på att gräva? Vem kunde ha byggt detta?

New Yorks första tunnelbana

På andra sidan Atlanten från London räknat satt en annan talangfull uppfinnare, Alfred Ely Beach, och funderade över den lika svåra trafiksituationen i New York. Som utgivare av tidskriften Scientific American främjade Beach moderna lösningar på gamla problem, sådana som tilltäppta gator. År 1849 lade han fram ett radikalt förslag: ”Gör en tunnel under Broadway”, en av de mest överbelastade gatorna, ”med öppningar och trappor i varje gathörn. I denna underjordiska gång skall dubbla spår anläggas med en väg för fotgängare på båda sidor.”

Under de två följande årtiondena kom andra utvecklare av transportmedel också med förslag till snabba kommunikationsmedel i New York. Alla dessa röstades ner till slut. Den korrumperade mäktige politikern Boss Tweed ville inte att de företag som sysslade med transporter på markplanet skulle få någon konkurrens, eftersom de var en av hans viktigaste illegala inkomstkällor. Men den påhittige Alfred Beach, som aldrig hade övergett sin idé, överlistade den högröstade Boss Tweed.

Beach fick ett lagligt tillstånd att under Broadway bygga två närliggande tunnlar som var alltför små för att transportera passagerare. De skulle användas till ”befordran av brev, paket och handelsvaror” till postens huvudkontor. Han ansökte sedan om en ändring som innebar att han skulle få bygga en enda stor tunnel i stället, och han uppgav att detta var av ekonomiska skäl. Av någon anledning upptäcktes aldrig hans knep, och ändringen godkändes. Beach satte genast i gång, men i det fördolda. Han började gräva från källaren under en herrekipering och forslade bort jorden på natten i vagnar som hade omlindade hjul för ljudnivåns skull. På bara 58 nätter var den 95 meter långa tunneln klar.

Ett ”luftrep”

Beach var väl medveten om den kvävande föroreningen i Londons tunnelbanor som var ett resultat av att man använde koleldade ångmaskiner. Han drev sin vagn med ett ”luftrep”, dvs. trycket från en stor fläkt som var inbyggd i en nisch i ena änden av tunneln. Luften pressade vagnen sakta framåt med en hastighet av 10 kilometer i timmen, men den kunde ha gått tio gånger fortare. När vagnen nådde andra änden av linjen, slog man om fläkten för att suga vagnen tillbaka! För att komma över de betänkligheter som människor fortfarande hyste mot att befinna sig under jorden såg Beach till att den rymliga väntsalen var mycket väl upplyst av zirkoniumlampor, som var bland de ljusaste och klaraste lampor som då fanns. Han möblerade salen på ett överdådigt sätt med lyxiga stolar, statyer och blindfönster med gardiner, och han ställde till och med ner en flygel och ett akvarium med guldfiskar! Den korta linjen öppnades för den överraskade allmänheten i februari 1870 och blev snabbt en jättesuccé. Under det första året hade tunnelbanan 400.000 besökare.

Boss Tweed var rasande! Politiska manövrer följde, och Tweed övertalade guvernören att anta ett konkurrerande förslag om en högbana som kostade 16 gånger mer än det luftdrivna tunnelbanenät som Beach föreslog. Kort därefter blev Tweed åtalad och dömd till livstids fängelse. Men en börskris 1873 fick investerare och myndigheter att förlora intresset för tunnelbanor, och Beach förseglade till slut tunneln. Den förblev därför bortglömd ända tills den oavsiktligt upptäcktes 1912, mer än sju år efter det att New Yorks nuvarande tunnelbana hade öppnats 1904. En bit av Beachs ursprungliga tunnel blev senare en del av det som nu är City Hall Station på nedre Manhattan.