Agustín Sequeira, då matematiklärare vid en högskola som drevs av nunnor från Josephinerorden, påminner sig den religiösa stämningen i Matagalpa på den tiden. Han berättar: ”De flesta var katoliker och rädda för prästerna och i synnerhet för biskopen. Han var fadder till ett av mina barn.”

I det här klimatet av rädsla var det svårt för avdelningskontoret att få tag på bostäder till missionärerna. När man till exempel avtalade om att få hyra ett hus och talade om för ägaren, en advokat, att missionärerna skulle hålla kristna möten där, menade han att det inte skulle möta några hinder.

Doris Niehoff beskriver vad som sedan hände och säger: ”Den dag vi anlände med alla våra möbler mötte ägaren oss med en bekymrad min. Han sade att han hade sänt oss ett telegram, där han hade avrått oss från att komma. Varför? Jo, biskopen hade hotat honom och sagt att om han hyrde ut huset till oss, så skulle hans son inte få gå i den katolska skolan. Som väl var hade vi inte fått telegrammet och hade redan betalat en månadshyra.

Vi lyckades med stor möda hitta ett annat hus den månaden”, tillägger Doris. ”När biskopen försökte pressa den modige affärsmannen som ägde huset, svarade han: ’Ja, om ni betalar mig de fyra hundra córdoba som jag skulle få i hyra varje månad, så skall jag vräka dem.’ Naturligtvis betalade inte biskopen. Men utan att låta sig avskräckas gick han till alla affärerna och satte upp anslag som varnade människor för att tala med Jehovas vittnen. Han sade också till butiksägarna att inte sälja något till oss.”

Trots missionärernas nit tycktes det inte vara någon i Matagalpa som ville ta ställning för sanningen från Bibeln. Men matematikläraren Agustín hade många obesvarade frågor. Han undrade till exempel varför pyramiderna fortfarande existerade, när faraonerna som byggde dem för länge sedan var döda! Han minns fortfarande hur en missionär som besökte honom visade honom svaren på hans frågor från Bibeln. Agustín förklarar: ”Jag var fascinerad av de bibelställen som visade att människan skapades, inte för att dö, utan för att leva för evigt på en paradisisk jord, och att de döda skall bli uppväckta. Jag insåg snart att det här var sanningen.” Hur reagerade då Agustín? ”Jag började predika för alla på högskolan där jag undervisade, inbegripet rektorn, som var nunna”, säger han. ”Hon inbjöd mig då att besöka henne på söndagen för att samtala om ’världens ände’. Till min förvåning satt Matagalpas biskop där och väntade på mig.

’Så, min vän’, sade han, ’jag har hört att du håller på att förlora din tro.’

’Vilken tro?’ svarade jag. ’Den som jag aldrig har haft? Det är nu som jag lär mig att ha sann tro.’”

Så började en tre timmar lång diskussion med nunnan som åhörare. Agustíns nit för sin nyvunna tro fick honom att ibland vara ganska frispråkig. Han sade till och med att man använde den oskriftenliga läran om människosjälens odödlighet för att utnyttja oskyldiga människor. För att illustrera saken för biskopen sade Agustín: ”Tänk till exempel att min mor skulle dö. Jag vänder mig förstås till er för att ni skall läsa mässan för hennes själ som är i skärselden. Ni begär pengar av mig för ceremonin. Efter åtta dagar krävs ytterligare en mässa. Efter ett år ännu en, och så vidare. Ändå säger ni aldrig till mig: ’Min vän, jag skall inte läsa någon mer mässa, därför att er mors själ nu har kommit ut ur skärselden.’

’Men!’ sade biskopen. ’Det beror på att bara Gud vet när själen lämnar skärselden.’

’Hur visste ni då när den kom dit, så att ni kunde börja ta betalt av mig?’” svarade Agustín.

Vid ett tillfälle under samtalets gång, då Agustín skulle citera ännu en bibeltext, sade nunnan till biskopen: ”Titta, monsignore, han använder fel bibel, den är luthersk!”

”Nej”, svarade biskopen, ”det är den bibel som jag har gett honom.”

Agustín blev också förvånad över att under samtalets gång få höra biskopen säga att man inte skulle tro på allting i Bibeln. ”Efter det här sammanträffandet”, säger Agustín, ”var jag övertygad om att kristenhetens prästerskap, i likhet med de religiösa ledarna på Jesu tid, satte kyrkans traditioner före Guds ord.”

I februari 1962 blev Agustín Sequeira den första döpta förkunnaren i Matagalpa. Han fortsatte att göra andliga framsteg och blev senare pionjär och äldste och var sedan 1991 medlem av kommittén vid Nicaraguas avdelningskontor.

[Bild på sidan 79]

Agustín Sequeira var den första förkunnaren i Matagalpa