• Nicaragua
    Jehovas vittnens årsbok 2003

    • Det ”andra” Nicaragua

      År 1987 skapade regeringen två självstyrande regioner av den östra delen av Nicaragua, tidigare kända som Zelaya. De kallas nu Región Autónoma Atlántico Norte (RAAN) och Región Autónoma Atlántico Sur (RAAS). Fastän dessa regioner utgör omkring 45 procent av Nicaraguas landområde, är det bara omkring 10 procent av befolkningen som bor där.

      RAAN- och RAAS-regionerna, med många guld- och silvergruvor, sträcker sig från de östra sluttningarna av de kuperade centrala högländerna till Mosquitokustens laguner och sumpmarker. Däremellan ligger ett mångskiftande landskap av tropisk regnskog, tall- och palmsavanner och talrika floder och bäckar som ringlar ner till Karibiska havet. Här har det under årens lopp vuxit upp byar och små städer som befolkas av mestiser och miskitoindianer och andra inhemska folkslag.

      För de flesta miskito-, sumo- och ramaindianer och kreoler här tycks huvudstaden, Managua, vara som en annan värld. Det finns faktiskt ännu inte någon asfalterad väg som förbinder öst med väst. Även om spanska talas i Atlantregionen, talar många miskito, kreol eller andra inhemska språk. Och de flesta är till bekännelsen protestanter, vanligen från den mähriska missionen – i motsats till den övervägande katolska befolkningen i området vid Stilla havet. Så på nästan alla sätt – geografiskt, språkligt, historiskt, kulturellt och religiöst – står öst och väst i stark kontrast till varandra. Så hur skulle de goda nyheterna tas emot i det här ”andra” Nicaragua?

      Rikets budskap sprids till avlägsna trakter

      Redan 1946 reste Jehovas vittnens missionärer till den östra delen för att undersöka hur distriktet var, och de lämnade litteratur. På 1950-talet besökte kretstillsyningsmannen Sydney Porter och hans hustru, Phyllis, de små kuststäderna Bluefields och Puerto Cabezas, Islas del Maíz (Majsöarna) och gruvstäderna Rosita, Bonanza och Siuna. ”Vid ett besök i gruvstäderna”, berättar Sydney, ”lämnade vi över 1 000 tidskrifter och 100 böcker var. Alla älskade att läsa.” Snart bildades isolerade grupper i många av dessa samhällen, och sedan 1970-talet har dessa grupper så småningom blivit församlingar.

      Men i andra delar av RAAN och RAAS hade det knappast predikats alls. Isolering, brist på vägar och tropiska regn över åtta månader av året utgjorde svåra hinder för predikoarbetet. Men dessa hinder var inte oöverstigliga, vilket många nitiska och orädda pionjärer visade. Mycket tack vare deras beslutsamhet och hårda arbete finns det nu sju församlingar och nio grupper med sammanlagt omkring 400 Rikets förkunnare i RAAN- och RAAS-områdena.

      För att illustrera svårigheterna som vittnen i dessa trakter ställs inför kan vi ta exemplet med en 22-årig broder. Tre gånger i veckan får han färdas över bergen cirka åtta timmar för att vara med vid mötena i gruvstaden Rosita, där den närmaste församlingen ligger. Han tjänar där som biträdande tjänare och reguljär pionjär. Eftersom han är det enda döpta vittnet i sin familj, predikar han vanligtvis ensam i det här bergsområdet, där husen ofta ligger två timmars gångväg från varandra. Eftersom det skulle vara opraktiskt att gå hem för natten, om det blir sent när han är i ett hus, sover han över där och fortsätter att vittna i området nästa dag. Då denne unge broders far dog nyligen, fick han som äldste sonen ansvaret att ta hand om familjen. Ändå har han kunnat fortsätta som pionjär. En av hans bröder är nu odöpt förkunnare och följer med honom ut i tjänsten.

      Sedan 1994 har avdelningskontoret organiserat årliga predikokampanjer i det här väldiga området. Tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag, utvalda bland de nitiska reguljära pionjärerna, bearbetar avlägsna städer och byar i RAAN- och RAAS-områdena i fyra månader under torrperioden. Dessa härdade pionjärer kämpar med extrem värme, oländig terräng, ormar, vilda djur, förorenat dricksvatten och risken att dra på sig en infektionssjukdom.

      Deras mål är att avge ett grundligt vittnesbörd, leda bibelstudier med intresserade och hålla kristna möten, inklusive Åminnelsen. De resultat de uppnår hjälper avdelningskontoret att avgöra var det behövs pionjärer med särskilt uppdrag. Under årens lopp har denna anordning lett till att församlingar och grupper har bildats i städerna Waspán och San Carlos längs Cocofloden långt uppe i nordost.

      Fastän det har skett en stor inflyttning av spansktalande mestiser till RAAN- och RAAS-områdena, förblir de inhemska miskito den största gruppen i de här trakterna. Det finns en del biblisk litteratur på miskito, och ett antal pionjärer har lärt sig språket. Tack vare detta har Rikets budskap haft ett gynnsamt inflytande på många av dessa gästfria människor som älskar Bibeln.

      Nära Likusfloden i RAAN-området ligger till exempel Kwiwitingni, en miskitoby med 46 hus, av vilka 6 var obebodda under pionjärkampanjen 2001. Det året ledde tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag 40 bibelstudier i den byn, ett i varje hem! Efter bara en månad uttryckte tre av dem som studerade sin önskan att bli döpta. En av dessa hade varit biträdande pastor i den lokala mähriska kyrkan. Två par ville också bli förkunnare, men då de inte var lagligen gifta förklarade pionjärerna vänligt för dem Bibelns normer för äktenskap och dop. Föreställ dig pionjärernas glädje, när dessa båda par precis innan pionjärerna skulle resa hem sökte upp dem och visade sina äktenskapsbevis!

      Alltsedan den här fruktbärande kampanjen har förkunnare i Waspán regelbundet färdats de närmare två milen till Kwiwitingni för att hjälpa de nyintresserade att fortsätta att göra andliga framsteg och för att öva dem för predikotjänsten.

      När tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag predikade i miskitobyar längs Cocofloden, träffade de på en stor grupp amerikaner som var hjälparbetare. Pionjärerna lämnade ett antal tidskrifter på engelska till dem. I byn Francia Sirpi, nära Wawafloden, höll medlemmarna i en baptistkyrka på att bygga en liten skola. Den man som ledde gruppen som byggde sade till en av pionjärerna: ”Jag beundrar Jehovas vittnens arbete. Ni är här och undervisar i Bibeln. Jag önskar att min religion skulle verka för det.”