Restriktioner fick inte predikoarbetet att upphöra

Trots svårigheter och faror fortsatte antalet förkunnare i Nicaragua att växa snabbt under tiden av restriktioner. Ja, i vissa områden bildades faktiskt församlingar som nästan uteslutande bestod av nya. Ett exempel är församlingen i La Reforma. Antonio Alemán och hans hustru, Adela, pionjärer med särskilt uppdrag, färdades dagligen till de små samhällena mellan Masaya och Granada för att vittna. Ett av dessa samhällen var La Reforma. Här studerade Alemáns i början av 1979 med Rosalío López, en ung man vars hustru just hade dött. Rosalío berättade snart det han fick lära sig för sin hustrus släktingar som han bodde hos. Han talade först med sin svärmor, sedan med den ena svågern och svägerskan efter den andra. Snart kunde man se en grupp på 22 släktingar gå de 6 kilometerna till mötena i Masaya.

En dag sade Rosalíos släktingar till honom: ”Vi har fått lära oss på mötena att Jehovas vittnen predikar från dörr till dörr, men det gör inte vi.”

”Okej”, sade Rosalío, ”vi skall gå ut och predika på lördag.” Och det gjorde de! Alla 22 gick till samma dörr, men det var Rosalío som förde talan! När Antonio kom för nästa studium förklarade Rosalío med ett leende: ”Vi har alla varit ute och predikat den här veckan!” Fastän Antonio var glad över sina elevers nit, uppmuntrade han de unga paren att först ordna upp vissa personliga angelägenheter.

I december 1979 blev Rosalío och Húber López, en av hans döda hustrus bröder, de första i den här gruppen som döptes. Snart döptes också de andra en efter en. Bara tre år senare bildades en församling i La Reforma. Den hade då 30 förkunnare, alla ur samma släkt! Med tiden blev Húber, hans bror Ramón och Rosalío förordnade som äldste. 1986 tjänade 54 medlemmar av församlingen som pionjärer. (Se ”En dust med säkerhetspolisen”, sidorna 99–102.)

Som ett resultat av det nitiska predikande som medlemmar i församlingen i La Reforma utförde bildades så småningom sex andra församlingar i de omgivande samhällena. Kom också ihåg att bröderna fortfarande övervakades av myndigheterna, som inte uppskattade deras nit. ”Hela tiden trakasserades vi av militären”, påminner sig Húber López, ”men det fick oss aldrig att upphöra att predika.” I stället var det så att predikoarbetet ökade under den här svåra tiden. Hur kom det sig? Jo, många bröder som förlorat sina arbeten hade börjat som reguljära pionjärer eller hjälppionjärer.

Jehova välsignade deras ansträngningar. År 1982 fanns det 4 477 förkunnare av de goda nyheterna i Nicaragua, men 1990 – efter åtta år av restriktioner och förföljelse – hade det antalet växt till 7 894. Det var en ökning på 76 procent!

Nu var grunden lagd för kommande tillväxt, och den tillväxten skulle visa sig bli imponerande! Från 1990 till 1995 döptes 4 026 nya lärjungar – en 51-procentig ökning.