Tryckningen går under jorden

Under hela denna period fortsatte den styrande kretsen att ge hjälp och ledning till bröderna i Nicaragua genom avdelningskontoret i Costa Rica och genom Nicaraguas landskommitté. Men hur skulle man förse bröderna med ”mat i rätt tid”, då import av litteratur var förbjuden? (Matt. 24:45) Än en gång öppnade Jehova en utväg.

År 1985 lyckades bröderna få fram studieartiklar från Vakttornet och annat bibliskt material med hjälp av ett kommersiellt tryckeri. Men detta var riskfyllt, eftersom motståndare skulle kunna komma åt att skada verket. Därför beslutade man att använda den offsetpress som hade använts för att trycka sammankomstprogram och inbjudningar till Åminnelsen ända tills avdelningskontoret stängdes. Pressen sattes upp hemma hos en syster som bodde utanför Managua.

Tyvärr föll pressen i november det året i regeringens händer. Men bröderna lät inte det här bakslaget hindra verket, utan de byggde snabbt om en gammal dupliceringsapparat, som de kallade Tuppen. Den hade tidigare använts för att trycka löpsedlar, brev och program. När det började bli svårt att få tag på reservdelar, kunde bröderna skaffa en annan begagnad apparat som de kallade Kycklingen. Senare fick de också en apparat från avdelningskontoret i El Salvador, och den kallade de Hönan.

En mindre sofistikerad, men absolut inte sämre tryckmetod var en form av screentryck. Pedro Rodríguez, en möbelsnickare döpt 1954, tillverkade en apparat som bestod av två rektangulära ramar hopsatta med gångjärn. Ett stycke gasväv fästes i den övre ramen och en skiva av glas eller trä i den undre. Konstruktionen var enkel, och det var tryckprocessen också. En maskinskriven pappersstencil sattes in i den övre ramen mot gasväven, och ett tomt pappersark placerades i den undre ramen. Sedan lade man på bläck på gasväven med en roller, och efter varje tryckning sattes ett nytt papper in.

Även om den här tryckmetoden var omständlig, framställde man många tryckalster på det här sättet, till exempel sångboken Sjung lovsånger till Jehova med alla 225 Rikets sånger. ”När bröderna väl hade blivit vana att använda den här metoden”, berättar Edmundo Sánchez, som var engagerad i tryckningen, ”producerade de 20 sidor i minuten. Sammanlagt tryckte vi 5 000 exemplar enbart av sångboken.”

Edmundos hustru, Elda, var bland de första systrar som hjälpte till att skriva pappersstenciler för dupliceringsapparaterna och använde då sin egen manuella skrivmaskin. Elda, som också hade barn, började tidigt på morgonen och arbetade ofta till sent på kvällen med att skriva studieartiklar från Vakttornet på stenciler. Hon berättar: ”Edmundo brukade ge mig ett exemplar av den tidskrift han fått från Costa Rica. Jag visste aldrig hur många tryckgrupper som fanns eller var de arbetade. Jag kände bara till den del av arbetet som jag blivit anvisad. Jag visste också att om vi upptäcktes, skulle vårt hus, våra möbler – ja allting – bli konfiskerat, och vi skulle bli gripna, ja kanske till och med sluta som ’försvunna personer’. Ändå skingrade vår kärlek till Jehova och vår fruktan för honom den fruktan för människor vi eventuellt kunde ha haft.”

Tryckerierna

Guillermo Ponce kommer ihåg hur tryckerierna såg ut. Han var korrekturläsare och ansvarig för kontakten mellan de bröder som skrev ut stenciler och de som höll på med tryckningen och distributionen. Broder Ponce förklarar: ”Tryckerierna sattes upp hemma hos vissa familjer som var Jehovas vittnen. De inrymdes i ett rum som byggts inuti ett annat rum, så att man fick en liten arbetsplats. För att dölja ljudet från dupliceringsapparaten placerade vi en bandspelare eller en radio alldeles utanför tryckeriet och skruvade upp volymen.”

Badande i svett arbetade bröderna nio till tio timmar om dagen inne i de här små skrubbarna och duplicerade Vakttornet och andra publikationer. När grannarna blev nyfikna eller när någon informerade myndigheterna, måste hela verksamheten omedelbart flyttas till ett annat hem.

Arbetet betraktades som Beteltjänst, och de som tog del i det var unga, ogifta bröder. Felipe Toruño var 19 år och nyss döpt, när han inbjöds att tjäna vid ett av tryckerierna. ”Mitt första intryck”, säger Felipe, ”var att jag kom in i ett litet, nästan lufttätt rum, som hade stark lukt av korrekturlack. Hettan tycktes outhärdlig, och belysningen bestod av ett litet lysrör.”

Det fanns andra utmaningar också. När till exempel en apparat behövde repareras, vilket hände ofta, kunde man inte bara ta den till en reparationsverkstad. Där kunde man fråga: ”Vem äger den här dupliceringsapparaten? Vad trycks på den? Är arbetet godkänt av centralregeringen?” Så bröderna måste själva göra reparationerna och ibland även tillverka delar. Ett annat problem var de ofta förekommande strömavbrotten. ”Eftersom tryckteamen aldrig ville komma efter med produktionen”, minns broder Ponce, ”arbetade de ibland vid skenet av en fotogenlampa med näsorna svarta av sot. Den uppskattning av arbetet, det goda humör och den självuppoffrande anda som dessa fina unga bröder visade motiverade mig att fortsätta.”

Några dyrbara minnen

Felipe Toruño ser med värme tillbaka på sina fyra år i dessa hemliga tryckerier. ”Jag tänkte alltid på att bröderna ivrigt väntade på den här livsviktiga andliga födan”, säger Felipe. ”Så trots att vi var så begränsade tjänade vi med glädje.” Omar Widdy, som tog del i det här arbetet från juni 1988 tills det avslutades i maj 1990 påminner sig: ”En av de saker som gjorde det största intrycket på mig var andan av broderlig tillgivenhet. Nya var villiga och ivriga att lära sig och undervisades tålmodigt i de olika arbetsuppgifterna. Arbetsförhållandena var inte idealiska, men de frivilliga arbetarna var, fastän de var unga, andligt sinnade män som hade stor förståelse för de uppoffringar som krävdes i denna form av tjänst.”

Giovanni Gaitán tjänade också i tryckerierna. Han minns: ”Vad som hjälpte oss att stå ut var uppskattningen av Jehova och hans organisation. Ingen av oss fick vid den tiden någon ekonomisk ersättning, men det oroade oss inte, för vi hade vad vi behövde. Personligen hade jag redan varit i många situationer där jag helt och fullt hade måst lita på Jehova. Därför var jag inte alltför oroad över mina materiella behov. Sådana bröder som Guillermo Ponce, Nelson Alvarado och Felipe Toruño var, fastän de var unga, utmärkta exempel för mig. De äldre bröder som tog ledningen styrkte mig också. Ja, när jag nu ser tillbaka måste jag säga att allt detta verkligen har berikat mitt liv.”

Alla som tog del i den underjordiska verksamheten såg Jehovas stöd på många sätt, även när det gällde själva tryckningen. Broder Gaitán säger: ”Normalt håller en stencil till mellan 300 och 500 tryck. Vi lyckades trycka 6 000 med en enda stencil!” Varför var det nödvändigt att få ut mer än vanligt av stencilerna och annat tryckmaterial? Förutom att tillgången på material var begränsad i landet, gick det endast att skaffa i statskontrollerade affärer, där inköp av ovanligt stora kvantiteter skulle ha märkts och utsatt köparen för risken att bli gripen. Ja, Jehova välsignade brödernas ansträngningar, för med undantag av den första offsetpressen varken upptäckte eller stängde myndigheterna något av tryckerierna.

Bröder som måste ha ett förvärvsarbete för att försörja sin familj hjälpte också till med arbetet, ofta med stora risker. Många levererade till exempel trycksaker runt om i landet med sina egna fordon. Ibland färdades de hela dagen och passerade många militära vägspärrar. De visste att om soldaterna upptäckte vad de transporterade kunde de förlora sina fordon, gripas och även hamna i fängelse. Ändå var de oförskräckta. Dessa bröder behövde förstås fullt stöd av sina hustrur. Som vi nu skall se hade en del av dessa hustrur en viktig uppgift under den här svåra tiden.

Modiga andligt sinnade kvinnor

Många kristna kvinnor visade enastående mod och lojalitet under åren av restriktioner i Nicaragua. I samarbete med sina män upplät de sina hem för den underjordiska tryckningen, ofta i månader åt gången. På egen bekostnad lagade de också mat åt arbetarna. ”En nära kristen gemenskap utvecklade sig mellan oss unga bröder och dessa systrar”, minns Nelson Alvarado, som hjälpte till att samordna tryckningen. ”De blev som mödrar för oss. Och precis som söner gav vi dem en massa arbete. Ibland kunde vi arbeta till klockan fyra på morgonen för att hinna få färdigt ett visst material i tid, särskilt om något extra skulle tryckas, till exempel Att dagligen rannsaka Skrifterna. Två av oss arbetade ibland i skift på nästan 24 timmar. Ändå hade systrarna alltid en måltid färdig åt oss, även om det var mycket tidigt på morgonen.”

De familjer som hade ett tryckeri i sitt hem stod också för säkerheten. Det var vanligtvis husmödrarna som skötte om detta, eftersom de flesta män arbetade under dagen. En syster påminner sig: ”För att kamouflera oväsendet från apparaterna hade vi radion på för fullt. När någon kom till grinden, varnade vi bröderna i tryckeriet genom en strömbrytare som tände en viss glödlampa.”

Ofta var besökarna andra Jehovas vittnen eller släktingar. Men även då försökte systrarna få i väg dem så taktfullt och snabbt som möjligt. Det var förstås inte alltid så lätt, för dessa systrar var vanligtvis mycket gästfria. Ta till exempel Juana Montiel, som hade ett träd med cashewnötter i sin trädgård. Eftersom medvittnen ofta kom för att plocka nötter på trädet, hade Juanas trädgård blivit en informell mötesplats. ”När vi fick privilegiet att ha tryckeriverksamheten i vårt hem”, minns Juana, ”måste min man och jag hugga ner trädet. Vi kunde inte förklara för vännerna varför vi så plötsligt tycktes vara mindre sällskapliga av oss, men vi visste att tryckeriverksamheten måste skyddas.”

Consuelo Beteta, nu död, döptes 1956. Hennes hem användes också för tryckning. Men om bröderna hade parkerat framför hennes hus för att hämta litteratur hade det väckt misstankar. Därför stannade de på en säkrare plats – en broders hem ungefär ett kvarter längre bort. Vid en intervju som gjordes före hennes död erinrade sig syster Beteta dessa dagar. Med glimten i ögat sade hon: ”Tidskrifterna rullades ihop och stoppades i säckar för olika församlingar. Varje säck vägde cirka 15 kilo. För att ta säckarna till broderns hem bar min svärdotter och jag dem på huvudet och tog oss över ett dike bakom mitt hus. Mina grannar misstänkte aldrig någonting, för säckarna såg inte annorlunda ut än de säckar de flesta kvinnor bar på huvudet.”

Bröderna uppskattade dessa lojala, modiga systrar väldigt mycket! ”Det var verkligen ett stort privilegium att få arbeta tillsammans med dem”, säger Guillermo Ponce och talar för de många bröder som tjänade tillsammans med honom på den tiden. Det är lätt att förstå att sådana fina kristna kvinnor och deras män var utmärkta exempel för sina barn. Så låt oss nu tänka på en del av de problem barnen ställdes inför under dessa händelserika år.

Lojala och pålitliga barn

Barnen till dem som deltog i den hemliga tryckningen och distributionen av litteratur visade i likhet med sina föräldrar enastående lojalitet. Claudia Bendaña, vars båda barn fortfarande bodde hemma vid den tiden, minns: ”Vi hade en press gående i ett bakre rum i vårt hus i fem månader. Så snart barnen kom hem från skolan ville de hjälpa bröderna. Men vad kunde de göra? I stället för att avvisa dem lät bröderna dem häfta samman duplicerade ark av Vakttornet. Barnen älskade att få vara med dessa unga män som uppmuntrade dem att lära sig bibeltexter och Rikets sånger utantill.”

”För att hålla det hela hemligt”, säger syster Bendaña, ”förklarade min man och jag för våra barn att vi levde i svåra tider, att det här arbetet var för Jehova och att det var mycket viktigt för oss att förbli lojala. De fick inte tala om det här för någon – inte för släktingar och inte ens för våra kristna bröder och systrar. Lyckligtvis var barnen trogna och lydiga.”

Aura Lila Martínez hem var ett av de första som användes som en central för tryckning. Hennes barnbarn hjälpte till med att plocka ihop sidor och häfta dem och packa dem. De kom också de bröder mycket nära som arbetade i deras hem. Och de talade aldrig med andra om arbetet. Eunice erinrar sig: ”Vi gick till skolan med Bendañas och Eugarrios barn, och vi lekte med dem nästan varje dag, men ändå fick vi inte förrän åratal senare veta att litteraturen trycktes både i deras hem och i vårt. ’Verkligen? I ert hem också?’ frågade vi förvånat varandra! Här växte vi upp som bästa vänner, och ändå avslöjade ingen av oss någonting för de andra. Detta var tydligen Jehovas sätt att skydda arbetet.”

Dessa tidiga erfarenheter fortsätter att ha ett positivt inflytande på dessa unga. Emerson Martínez, som nu är biträdande tjänare och i särskild heltidstjänst, säger: ”Bröderna i de här tryckerierna var mina förebilder. De var bara 18 eller 19 år, men de lärde mig att uppskatta andliga plikter, oavsett hur ringa de var, och jag lärde mig värdet av att utföra ett bra arbete. Om jag missade bara en sida när jag plockade ihop tidskrifterna skulle någon gå miste om den informationen. Detta inskärpte hos mig vikten av att göra mitt allra bästa för Jehova och för våra bröder.”

Elda María, dotter till Edmundo och Elda Sánchez, hjälpte till med att leverera de stenciler av Vakttornet och andra publikationer som hennes mor hade skrivit ut. Hon cyklade med dem till broder Ponces hus fem kvarter bort. Innan syster Sánchez gav stencilerna till sin dotter, slog hon in dem noga och lade dem i en liten korg. ”Redan när jag var mycket liten”, säger Elda María, ”lärde mina föräldrar mig att vara lydig. Så när den här perioden av restriktioner kom, var jag van att följa instruktioner noggrant.”

Förstod hon vilka faror som de bröder, inklusive hennes far, utsattes för, när de hade tillsyn över tryckningen? Elda María säger: ”Far sade ofta till mig innan han gick hemifrån att om han blev gripen, skulle jag inte vara rädd eller ledsen. Ändå, när det dröjde innan han kom hem, minns jag hur mor och jag många gånger bad för hans säkerhet. Ofta såg vi att säkerhetspolisen hade parkerat framför vårt hus och höll oss under uppsikt. Om mor måste gå för att öppna dörren åt någon, brukade jag samla ihop alla hennes stenciler och annat och gömma det. Jag är mycket tacksam för det exempel och den övning som mina föräldrar gav mig i att visa lojalitet mot Jehova och våra bröder.”

Tack vare att de lagt en fast grundval i sin ungdom är många av dem som var unga på den tiden nu i heltidstjänst, och många tjänar i ansvarsfulla ställningar i församlingarna. Deras framsteg är ett bevis på att Jehova rikligen välsignat sitt folk. Ingen saknade andlig föda under den här svåra perioden.

[Bild på sidan 109]

Bröder som tryckte litteratur under förbudstiden med sina dupliceringsapparater Tuppen, Hönan och Kycklingen

[Bild på sidan 110]

Elda Sanchez skrev modigt stenciler

[Bild på sidan 115]

Dessa systrar lagade mat och höll utkik medan bröderna tryckte