• Nicaragua
    Jehovas vittnens årsbok 2003

    • Anhållanden och deportationer

      Det stod snart klart att den nya regeringen inte gillade Jehovas vittnens neutrala ståndpunkt. Tullmyndigheterna gjorde det till exempel svårt att få in litteratur. Dessutom krävde en lag antagen 1981 att alla föreningar och religiösa samfund skulle registreras för att bli lagligt erkända. Tills bröderna beviljades detta erkännande var deras tidigare lagliga status upphävd. Tyvärr blev inte ansökningarna beviljade.

      I september 1981 anhölls Andrew och Miriam Reed medan de var i kretstjänsten i de centrala högländerna. I tio dagar fick de sitta i olika fängelser under de mest bedrövliga förhållanden. Till slut fördes de till säkerhetspolisens högkvarter, där de under större delen av tiden fick sitta i skilda celler. De förhördes med jämna mellanrum, ofta i timmar i sträck, i ett försök att få dem att avslöja namnen på bröder i ansvarig ställning. Båda fick höra att den andre hade erkänt sig vara CIA-agent, och det trots att Reeds inte ens var amerikanska medborgare! Slutligen blev de underrättade om att allt var ett misstag. Fastän inga formella anklagelser någonsin riktades mot dem, deporterades de till Costa Rica. Men innan de lämnade landet, talade man om för dem att Jehovas vittnens vägran att bära vapen var oacceptabel och att varje nicaraguan måste vara villig att slåss för sitt land.

      Förståndigt nog intensifierade kommittén på avdelningskontoret arbetet med att öva upp de lokala bröderna att ha tillsyn över arbetet om avdelningskontoret skulle stängas. Under tiden hölls en kurs för kretstillsyningsmän och deras ersättare, en serie kurser i Skolan i Rikets tjänst för äldste och ett antal biträdande tjänare och Skolan i pionjärtjänst. Stora sammankomster var emellertid svårare att anordna.

      Fastän myndigheterna i staden Masaya till exempel hade garanterat att man skulle få använda deras stadion i december 1981 för en av de två områdessammankomsterna ”Lojalitet mot Guds rike”, bröt de sitt löfte bara 36 timmar innan sammankomsten skulle börja. Beslutet kom, inte från borgmästarens kontor, utan från centralregeringen. Men bröderna var förvarnade, så dagen innan hade de avtalat med en generös syster om att få använda hennes kycklingfarm som ett alternativ. Den låg knappt en mil utanför Managua. För att förbereda platsen arbetade frivilliga hela natten. Över 6 800 bröder informerades snabbt muntligen om den nya mötesplatsen.

      Avdelningskontoret stängs

      Klockan 6.40 lördagsmorgonen den 20 mars 1982, då Ian Hunter höll på med att laga frukost åt sina missionärskamrater, stannade en buss utanför med immigrationstjänstemän och beväpnade soldater. Soldaterna omringade avdelningskontoret och missionärshemmet. ”Tjänstemännen”, säger Ian, ”sade till oss att packa endast en resväska och en mindre väska var. De ville inte tala om varför, utan bara att de skulle ta oss till ett hus där vi skulle stanna en kort tid medan vissa undersökningar gjordes. Försiktigt smög Reiner Thompson, samordnare för avdelningskontorets kommitté, in på kontoret och ringde till de andra missionärshemmen för att förvarna dem om vad som höll på att hända.”

      ”Den dagen lärde jag mig”, påminner sig Ruby Block, ”den verkliga innebörden av Paulus ord: ’Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan ..., de ting ni begär göras kända för Gud; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnesförmögenheter.’ (Fil. 4:6, 7) Medan en beväpnad soldat iakttog oss från köket, bad Reiner Thompson en bön för oss alla, till vilken vi alla sade vårt innerliga ’amen’. Efter bönen kände vi oss helt lugna i hjärtat, trots att vi inte visste hur dagen skulle sluta. Vi var övertygade om att vad som än hände skulle Jehova ge oss kraft att klara av det. Den lärdomen är något som jag alltid kommer att minnas och uppskatta.”

      Broder Hunter berättar vad som hände sedan: ”De lät oss stiga på en buss och tog oss till en gammal kaffeplantage ute på landet. Jag påminde tjänstemännen om att vi som utlänningar hade rätt att få tala med våra ambassader. De svarade att det undantagstillstånd som utlysts i början av veckan hade upphävt alla sådana rättigheter och att vi, när vi väl var ute ur landet, kunde tala med vem vi ville. Det var det första tysta medgivandet om att vi skulle utvisas från Nicaragua.” Den dagen kördes avdelningskontorets nio missionärer i olika grupper till Costa Ricas gräns.

      Under tiden handlade missionärerna i de andra två hemmen snabbt efter broder Thompsons telefonsamtal. Med hjälp av de lokala bröderna flyttade de bort mycket utrustning, bland annat en offsetpress, och avlägsnade också många personliga tillhörigheter. När immigrationstjänstemännen anlände, blev de förvånade över att finna husen nästan tomma och missionärerna i färd med att packa sina resväskor. Den kvällen togs de tio missionärerna från dessa två hem till flygplatsen. ”De hade sagt att vi var kontrarevolutionärer”, berättar Phyllis Porter, ”och ändå var det ingen som gjorde säkerhetskontroll av vårt bagage. Fastän vi inte hade några flygbiljetter visade våra bagagekvitton att vi deporterades till Panama.” De enda två missionärer som fanns kvar i landet – ett brittiskt par som var i resetjänsten – deporterades några månader senare.