Ett antal äldste, bland dem medlemmar av landskommittén, greps och misshandlades.

En av de första äldste som fick uppleva detta var Joel Obregón, som var kretstillsyningsman. Den 23 juli 1982 omringade agenter från säkerhetspolisen det hem där han och hans fru, Nila, var gäster och grep honom. Först efter fem veckors ihärdiga ansträngningar fick Nila tillåtelse att träffa sin man, om än bara i tre minuter och i närvaro av en beväpnad agent. Joel hade tydligen blivit misshandlad, för Nila lade märke till att han var mager och hade svårt att tala. ”Joel vill inte samarbeta med oss”, sade en agent.

Efter 90 dagar i fängelse blev Joel slutligen frigiven, efter att ha gått ner 20 kilo. Äldste i andra delar av landet greps också och förhördes och frisläpptes sedan. Brödernas tro stärktes verkligen genom deras exempel på ostrafflighet! (Se ”En dust med säkerhetspolisen”, sidorna 99–102.)

[Ruta/Bild på sidorna 99–102

En dust med säkerhetspolisen

Húber och Telma López

Bakgrund: Föräldrar till tre vuxna barn. Húber tjänar som äldste i församlingen.

Under revolutionsregimen blev biträdande tjänare och äldste ofta gripna av säkerhetspolisen och kvarhållna för förhör under en dag eller flera veckor. På grund av deras på Bibeln grundade neutralitet anklagades Jehovas vittnen för att uppmana människor att göra uppror mot regeringen, men de blev aldrig formellt åtalade. Förhörsledarna ville också ha namnen på deras ”instruktörer” och ”ledare”.

En av de många bröder som fick vara med om det här var Húber López, numera äldste och far till tre vuxna barn. I december 1985 greps broder López i sitt hem i La Reforma, ett landsortssamhälle fyra mil sydost om Managua. Hans fru, Telma, berättar om den svåra dagen:

”Klockan fyra på eftermiddagen stannade två jeepar utanför vårt hus, den ena med agenter från säkerhetspolisen och den andra med soldater som omringade huset. När jag hade talat om för agenterna att min man inte var hemma, befallde de mig och barnen att gå ut och sade att de skulle söka igenom huset. Men vår äldste son, Elmer, som då var tio år, stannade kvar i huset. Han såg hur de började tömma ett skåp med böcker, både teokratiska och världsliga. Bland dessa böcker hade min man gömt en del församlingshandlingar. När inkräktarna bar ut böckerna till jeeparna, ropade Elmer: ’Skall ni ta mina skolböcker också?’ En soldat svarade då barskt: ’Nå så ta dem tillbaka då.’ På det sättet kunde vår son rädda sina böcker och församlingens handlingar.

Medan vi åt kvällsmat den kvällen kom soldaterna tillbaka. De riktade sina gevär mot oss och förde bort min man medan barnen gråtande såg på. Soldaterna ville inte tala om för oss vart de förde honom och varför.”

Broder López beskriver vad som sedan hände: ”De förde mig till fängelset i Masaya och satte mig i en cell tillsammans med alla slags brottslingar. Jag talade genast om att jag var ett Jehovas vittne och vittnade för dem i flera timmar. Vid midnatt beordrade man mig under gevärshot ut ur cellen och in i en jeep som väntade utanför i mörkret. Jag blev tillsagd att hålla ner huvudet, men när jag kom in i jeepen kände jag igen fyra andra som satt där med nerböjda huvuden. Det var biträdande tjänare och äldste från Masayaområdet som hade blivit gripna samma kväll.

Två gånger under den natten hotade de att döda oss, först vid en kaffeplantage och sedan i ett samhälle, där de radade upp oss mot en vägg. Båda gångerna tycktes de vänta på att vi skulle säga något, men ingen av oss sade något. Slutligen tog de oss till fängelset i Jinotepe och höll oss i skilda celler i tre dagar.

Vi tilläts inte sova mer än några timmar åt gången. Vi fick sitta i mörker, så vi visste inte om det var dag eller natt. Om och om igen kallades vi in i förhörsrummet och blev utfrågade om vår predikoverksamhet, våra möten och namnen på våra ’ledare’. En av dem som förhörde mig hotade till och med att gripa mina föräldrar för att pressa dem på information. Medan jag var i min cell fick jag till och med höra rösterna av mina föräldrar, min hustru och andra familjemedlemmar. Men det jag hörde var en bandinspelning som var tänkt att få mig att tro att mina familjemedlemmar hade förts till fängelset för förhör.

Den fjärde dagen, på torsdagen, fick jag veta att jag kunde friges, men först måste jag skriva under en förklaring som sade att jag skulle sluta upp med att predika om min religion. Man sade också till mig att mina kamrater redan hade skrivit under – vilket de naturligtvis inte hade gjort. ’Om du vägrar att skriva under’, sade de som förhörde mig, ’kommer vi att föra dig tillbaka hit, och du kommer att ruttna bort här.’

’Frige mig då inte, lämna mig bara här’, svarade jag.

’Varför säger du så?’

’Därför att jag är ett Jehovas vittne, och det betyder att jag predikar.’

Till min förvåning frigavs vi alla fem samma dag. Ja, Jehova hade besvarat våra böner och styrkt oss, så att vi hade kunnat bevara oss lugna och inte hade förrått våra bröder. Efter den här händelsen stod vi emellertid under ständig övervakning.