Missionärer goda föredömen i fråga om kärlek och enhet

Ända sedan de båda bröderna Wallace anlände 1945 har missionärerna i Nicaragua visat sig vara goda föredömen i fråga om tro, uthållighet och människokärlek. Sådana beundransvärda egenskaper förde missionärerna närmare varandra och närmare de lokala bröderna. Missionären Kenneth Brian säger: ”Efter jordbävningen i Managua hjälpte vi till på avdelningskontoret, och vi hjälpte bröderna med att flytta från sina skadade hem och begrava sina döda släktingar. När man arbetar tillsammans under sådana förhållanden kommer man mycket nära varandra.” Så här säger Marguerite Moore (tidigare Foster) om sina missionärskamrater: ”Fastän vi hade olika nationalitet och bakgrund och olika personlighet, hjälpte en stark känsla av samhörighet oss att vara lyckliga på vårt distrikt, trots våra personliga tillkortakommanden.”

Missionärer som Kenneth och Sharan Brian ser det som ett speciellt privilegium att ha haft sådana erfarna missionärer som föredömen som Francis och Angeline Wallace, Sydney och Phyllis Porter och Emily Hardin. ”Alla arbetade verkligen hårt”, minns Sharan, ”och det var tydligt att de tyckte om det de gjorde.”

Många missionärspar har under årens lopp också tjänat i resetjänsten. Ja, den fasta grund som lagts av nitiska missionärer bidrog i sanning till den fina andliga tillväxt man kunde se i Nicaragua under de tre första årtiondena av arbetet där.

Ruby Block, som varit missionär i 15 år i Nicaragua, berättar om den här tiden: ”De här åren av ökande politisk propaganda var nervpåfrestande för alla. Våldsamma konfrontationer mellan militären och sandinisterna var vanliga. Vi måste helt förtrösta på Jehova för att kunna utföra vår tjänst.”

Trots sin kristna neutralitet i politiska frågor blev Jehovas vittnen ofta anklagade av sandinistanhängare för att vara agenter för antingen Somozaregimen eller amerikanska CIA. Starka känslor piskades också upp mot utlänningar. När missionären Elfriede Urban var ute i tjänsten anklagade till exempel en man henne för att vara spion. ”Hur skulle jag kunna vara det?” frågade hon. ”Jag har varken kamera eller bandspelare med mig. Och förresten, vem eller vad kan jag spionera på i det här grannskapet?”

Han svarade: ”Du är så vältränad att dina ögon är som en kamera och dina öron och hjärna som en bandspelare.”

På Managuas gator skanderades under den här tiden det populära slagordet: ”Kristendom och revolution strider inte mot varandra.” Detta tänkesätt, som hade blivit populärt i Latinamerika under 1970-talet, återspeglade befrielseteologin, en åsikt som lanserats av en marxistisk rörelse inom katolska kyrkan. Enligt Encyclopædia Britannica var syftet med befrielseteologin att hjälpa ”de fattiga och förtryckta genom [religiös] inblandning i politiska och medborgerliga angelägenheter”.

Ruby Block minns: ”Den fråga människor ofta ställde till oss då var: ’Vad tror du om revolutionen?’ Vi förklarade att den enda lösningen på mänsklighetens problem är Guds kungarike.” Att förbli lojal mot Jehova i det här politiskt instabila klimatet var en utmaning. Ruby tillägger: ”Jag bad alltid till Jehova om kraft att förbli neutral, inte bara i mitt tal utan också i mitt sinne och hjärta.”

I september 1981 anhölls Andrew och Miriam Reed medan de var i kretstjänsten i de centrala högländerna. I tio dagar fick de sitta i olika fängelser under de mest bedrövliga förhållanden. Till slut fördes de till säkerhetspolisens högkvarter, där de under större delen av tiden fick sitta i skilda celler. De förhördes med jämna mellanrum, ofta i timmar i sträck, i ett försök att få dem att avslöja namnen på bröder i ansvarig ställning. Båda fick höra att den andre hade erkänt sig vara CIA-agent, och det trots att Reeds inte ens var amerikanska medborgare! Slutligen blev de underrättade om att allt var ett misstag. Fastän inga formella anklagelser någonsin riktades mot dem, deporterades de till Costa Rica. Men innan de lämnade landet, talade man om för dem att Jehovas vittnens vägran att bära vapen var oacceptabel och att varje nicaraguan måste vara villig att slåss för sitt land.

Förståndigt nog intensifierade kommittén på avdelningskontoret arbetet med att öva upp de lokala bröderna att ha tillsyn över arbetet om avdelningskontoret skulle stängas. Under tiden hölls en kurs för kretstillsyningsmän och deras ersättare, en serie kurser i Skolan i Rikets tjänst för äldste och ett antal biträdande tjänare och Skolan i pionjärtjänst.

Avdelningskontoret stängs

Klockan 6.40 lördagsmorgonen den 20 mars 1982, då Ian Hunter höll på med att laga frukost åt sina missionärskamrater, stannade en buss utanför med immigrationstjänstemän och beväpnade soldater. Soldaterna omringade avdelningskontoret och missionärshemmet. ”Tjänstemännen”, säger Ian, ”sade till oss att packa endast en resväska och en mindre väska var. De ville inte tala om varför, utan bara att de skulle ta oss till ett hus där vi skulle stanna en kort tid medan vissa undersökningar gjordes. Försiktigt smög Reiner Thompson, samordnare för avdelningskontorets kommitté, in på kontoret och ringde till de andra missionärshemmen för att förvarna dem om vad som höll på att hända.”

”Den dagen lärde jag mig”, påminner sig Ruby Block, ”den verkliga innebörden av Paulus ord: ’Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan ..., de ting ni begär göras kända för Gud; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnesförmögenheter.’ (Fil. 4:6, 7) Medan en beväpnad soldat iakttog oss från köket, bad Reiner Thompson en bön för oss alla, till vilken vi alla sade vårt innerliga ’amen’. Efter bönen kände vi oss helt lugna i hjärtat, trots att vi inte visste hur dagen skulle sluta. Vi var övertygade om att vad som än hände skulle Jehova ge oss kraft att klara av det. Den lärdomen är något som jag alltid kommer att minnas och uppskatta.”

Broder Hunter berättar vad som hände sedan: ”De lät oss stiga på en buss och tog oss till en gammal kaffeplantage ute på landet. Jag påminde tjänstemännen om att vi som utlänningar hade rätt att få tala med våra ambassader. De svarade att det undantagstillstånd som utlysts i början av veckan hade upphävt alla sådana rättigheter och att vi, när vi väl var ute ur landet, kunde tala med vem vi ville. Det var det första tysta medgivandet om att vi skulle utvisas från Nicaragua.” Den dagen kördes avdelningskontorets nio missionärer i olika grupper till Costa Ricas gräns.

Under tiden handlade missionärerna i de andra två hemmen snabbt efter broder Thompsons telefonsamtal. Med hjälp av de lokala bröderna flyttade de bort mycket utrustning, bland annat en offsetpress, och avlägsnade också många personliga tillhörigheter. När immigrationstjänstemännen anlände, blev de förvånade över att finna husen nästan tomma och missionärerna i färd med att packa sina resväskor. Den kvällen togs de tio missionärerna från dessa två hem till flygplatsen. ”De hade sagt att vi var kontrarevolutionärer”, berättar Phyllis Porter, ”och ändå var det ingen som gjorde säkerhetskontroll av vårt bagage. Fastän vi inte hade några flygbiljetter visade våra bagagekvitton att vi deporterades till Panama.” De enda två missionärer som fanns kvar i landet – ett brittiskt par som var i resetjänsten – deporterades några månader senare.

Inom några få dagar återförenades missionärerna på avdelningskontoret i Costa Rica. Där blev de förordnade av den styrande kretsen att fortsätta sin tjänst i de närliggande länderna Belize, Ecuador, El Salvador och Honduras. Men Reiner och Jeanne Thompson och Ian Hunter stannade kvar i Costa Rica en tid för att hålla kontakt med de bröder som nu hade tillsynen över verket i Nicaragua.

Hur klarade sig de nicaraguanska bröderna? ”Efter att ha gråtit över nyheten att vi deporterats”, rapporterade broder Hunter på den tiden, ”fortsätter våra kära bröder arbetet utan uppehåll. Bröderna i den nyligen tillsatta landskommittén tar effektivt ledningen, och vi är övertygade om att de kommer att göra ett fint arbete.” Félix Pedro Paiz, som länge varit kretstillsyningsman i Nicaragua, påminner sig hur bröderna kände sig när missionärerna rest: ”Vi var mycket ledsna. De hade verkligen gett ut sig och förblivit lojala. Deras exempel hade styrkt bröderna och lagt en fast grund för arbetet i det här landet.”