Först en rännil

Den 28 juni 1945 anlände Francis och William Wallace till Managua. De var köttsliga bröder och hade utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gileads första klass. De påbörjade det organiserade predikandet av de goda nyheterna i Nicaragua och beredde vägen för senare generationer av missionärer.

När bröderna Wallace började sin predikotjänst använde de en bärbar grammofon och spelade upp bibliska föredrag – en nymodighet på den tiden i Nicaragua! Under den första månaden lyssnade därför 705 personer på budskapet.

I oktober samma år anlände ytterligare fyra missionärer – de gifta paren Harold och Evelyn Duncan och Wilbert och Ann Geiselman. Ivriga att göra Guds kungarike känt på alla upptänkliga sätt planerade de en serie offentliga föredrag. I november 1945 gick förkunnarna ut på gatorna och inbjöd med hjälp av löpsedlar nicaraguanerna till ett bibliskt föredrag. Ett politiskt bråk och en gatustrid i närheten hotade att avbryta detta det första offentliga föredraget i landet, men det kunde genomföras fridfullt, och över 40 personer lyssnade till det. Man började också hålla ett Vakttornsstudium och tjänstemöte varje vecka i missionärshemmet.

År 1946 var en lycklig tid för missionärerna och för dem som först tog emot det bibliska budskapet. En av dessa var 24-årige Arnoldo Castro, som med ett leende påminner sig hur han först kom i kontakt med Bibelns sanning. Han berättar: ”Mina rumskamrater, Evaristo Sánchez och Lorenzo Obregón, och jag beslutade oss för att söka lära oss engelska tillsammans. En dag kom så Evaristo hem från torget och viftade med en bok och sade: ’Jag har hittat en amerikan som skall lära oss engelska!’ Detta var förstås inte ’lärarens’ avsikt, men det var så Evaristo hade uppfattat det. När den avtalade tiden var inne förväntade vi oss därför glatt en lektion i engelska. ’Läraren’, missionären Wilbert Geiselman, blev glatt överraskad över att finna tre unga män som väntade på honom med boken i hand, ivriga att studera Bibeln.

Boken var ’Sanningen skall göra eder fria’, och den studerade vi två gånger i veckan. Det hela slutade med att vi lärde känna Bibelns sanning, men kanske inte så mycket engelska.” Arnoldo döptes i augusti 1946 vid en sammankomst i Cleveland i Ohio i USA och återvände därefter till Nicaragua för att börja i pionjärtjänsten. Mot slutet av det året döptes också hans båda rumskamrater.

Evaristo Sánches är nu 83 år och minns med glädje dessa första år. ”Till att börja med”, säger han, ”hade vi inte någon lokal för våra möten. Men vi var inte så många, så vi samlades där missionärerna bodde. Senare hyrdes ett tvåvåningshus, och vi var mellan 30 och 40 som samlades där regelbundet.”

Dessa tre unga män var de första nicaraguanerna som följde med missionärerna ut i predikotjänsten, först i Managua och sedan i ytterområdena.