När bröderna Wallace började sin predikotjänst använde de en bärbar grammofon och spelade upp bibliska föredrag – en nymodighet på den tiden i Nicaragua! Under den första månaden lyssnade därför 705 personer på budskapet.

I oktober samma år anlände ytterligare fyra missionärer – de gifta paren Harold och Evelyn Duncan och Wilbert och Ann Geiselman. Ivriga att göra Guds kungarike känt på alla upptänkliga sätt planerade de en serie offentliga föredrag. I november 1945 gick förkunnarna ut på gatorna och inbjöd med hjälp av löpsedlar nicaraguanerna till ett bibliskt föredrag. Ett politiskt bråk och en gatustrid i närheten hotade att avbryta detta det första offentliga föredraget i landet, men det kunde genomföras fridfullt, och över 40 personer lyssnade till det. Man började också hålla ett Vakttornsstudium och tjänstemöte varje vecka i missionärshemmet.

År 1946 var en lycklig tid för missionärerna och för dem som först tog emot det bibliska budskapet. En av dessa var 24-årige Arnoldo Castro, som med ett leende påminner sig hur han först kom i kontakt med Bibelns sanning. Han berättar: ”Mina rumskamrater, Evaristo Sánchez och Lorenzo Obregón, och jag beslutade oss för att söka lära oss engelska tillsammans. En dag kom så Evaristo hem från torget och viftade med en bok och sade: ’Jag har hittat en amerikan som skall lära oss engelska!’ Detta var förstås inte ’lärarens’ avsikt, men det var så Evaristo hade uppfattat det. När den avtalade tiden var inne förväntade vi oss därför glatt en lektion i engelska. ’Läraren’, missionären Wilbert Geiselman, blev glatt överraskad över att finna tre unga män som väntade på honom med boken i hand, ivriga att studera Bibeln.

Boken var ’Sanningen skall göra eder fria’, och den studerade vi två gånger i veckan. Det hela slutade med att vi lärde känna Bibelns sanning, men kanske inte så mycket engelska.” Arnoldo döptes i augusti 1946 vid en sammankomst i Cleveland i Ohio i USA och återvände därefter till Nicaragua för att börja i pionjärtjänsten. Mot slutet av det året döptes också hans båda rumskamrater.

Evaristo Sánches är nu 83 år och minns med glädje dessa första år. ”Till att börja med”, säger han, ”hade vi inte någon lokal för våra möten. Men vi var inte så många, så vi samlades där missionärerna bodde. Senare hyrdes ett tvåvåningshus, och vi var mellan 30 och 40 som samlades där regelbundet.”

Dessa tre unga män var de första nicaraguanerna som följde med missionärerna ut i predikotjänsten, först i Managua och sedan i ytterområdena.

De första tecknen på motstånd visade sig i Bluefields, en stad på den karibiska kusten dit två missionärer hade sänts. Situationen spetsade till sig den 17 oktober 1952, då ett förbud utfärdades mot all Jehovas vittnens verksamhet. Beslutet var undertecknat av en tjänsteman på immigrationsdepartementet, men var anstiftat av prästerskapet.

Missionärerna i Bluefields, León och Managua informerades om beslutet. Överklaganden som gjordes till behöriga myndigheter – inklusive den dåvarande presidenten, Anastasio Somoza García – var resultatlösa. Bröderna började nu samlas i mindre grupper och slutade upp med tidskriftsarbete på gatorna, och avdelningskontorets litteraturförråd spreds ut till säkra platser. Våra religiösa fiender hade lyckats få verket förbjudet genom att falskeligen påstå att Jehovas vittnen var kommunister. En advokat anlitades för att överklaga beslutet till Högsta domstolen.

Även om en del bröder gav efter för människofruktan förblev de flesta fasta i tron. Missionärerna, mogna och orädda, var som ett starkt torn för de inhemska bröderna, vilka fortsatte att predika och komma tillsammans i lydnad för Guds ord. (Apg. 1:8; 5:29; Hebr. 10:24, 25)

Utmaningar för de första missionärerna

Motståndet från prästerskapet var inte den enda utmaning som de första missionärerna mötte. Ta till exempel Sydney och Phyllis Porter som utexaminerades från Gileadskolans 12:e klass. När de anlände till Nicaragua i juli 1949 förordnades Sydney att tjäna som kretstillsyningsman i en krets som omfattade hela landet. Han beskriver hur resetjänsten var på den tiden. ”Vi färdades med tåg och buss. Oftast fanns det inga bröder att bo hos, så vi fick ha med oss egna sängkläder och ett litet fotogenkök att koka vatten och laga mat på. Många gånger var vi borta från avdelningskontoret tio veckor i sträck. Men distriktet var så fruktbart att det var en utmaning att ta hand om intresset i en del områden. När vi senare hade Managuakretsen, ledde Phyllis till exempel 16 bibelstudier! Hur hann hon? Hon höll sina studier på vår lediga dag och de kvällar vi inte hade några församlingsmöten.” Dessa första missionärer var verkligen hängivna!

Så här berättar Doris Niehoff, som anlände 1957, om sitt första intryck: ”Det var i slutet av mars under torrperioden, så landskapet var brunt. Det fanns mycket få bilar på den tiden. I stället red alla på hästar – och bar revolver! Det var som att kliva in på scenen i en Vilda Västern-film. På den tiden var flertalet människor antingen rika eller fattiga, de flesta det senare. Och situationen förvärrades av att Nicaragua var i krig med Honduras på grund av en dispyt om ett landområde, och sex månader innan jag anlände hade president Somoza García blivit mördad, och undantagstillstånd rådde i landet.

Jag blev skickad till León, en universitetsstad”, fortsätter Doris. ”Eftersom jag inte förstod så mycket spanska tyckte studenterna om att driva med mig. När jag till exempel erbjöd mig att komma tillbaka för att tala om Bibeln, tackade vissa studenter ja, men skrattade när de talade om sitt ’namn’ för mig. En uppgav namnet på presidentens mördare och en annan namnet på en ökänd gerillasoldat. Det är ett under att jag inte blev kastad i fängelse när jag kom tillbaka och bad att få träffa de studenter som hade uppgett de här namnen!”

Ett sammanträffande med biskopen i Matagalpa

Omkring 13 mil norr om Managua ligger staden Matagalpa inbäddad bland kullarna i ett kaffeodlingsdistrikt. Fyra missionärer sändes dit 1957. Agustín Sequeira, då matematiklärare vid en högskola som drevs av nunnor från Josephinerorden, påminner sig den religiösa stämningen i Matagalpa på den tiden. Han berättar: ”De flesta var katoliker och rädda för prästerna och i synnerhet för biskopen. Han var fadder till ett av mina barn.”

I det här klimatet av rädsla var det svårt för avdelningskontoret att få tag på bostäder till missionärerna. När man till exempel avtalade om att få hyra ett hus och talade om för ägaren, en advokat, att missionärerna skulle hålla kristna möten där, menade han att det inte skulle möta några hinder.

Doris Niehoff beskriver vad som sedan hände och säger: ”Den dag vi anlände med alla våra möbler mötte ägaren oss med en bekymrad min. Han sade att han hade sänt oss ett telegram, där han hade avrått oss från att komma. Varför? Jo, biskopen hade hotat honom och sagt att om han hyrde ut huset till oss, så skulle hans son inte få gå i den katolska skolan. Som väl var hade vi inte fått telegrammet och hade redan betalat en månadshyra.

Vi lyckades med stor möda hitta ett annat hus den månaden”, tillägger Doris. ”När biskopen försökte pressa den modige affärsmannen som ägde huset, svarade han: ’Ja, om ni betalar mig de fyra hundra córdoba som jag skulle få i hyra varje månad, så skall jag vräka dem.’ Naturligtvis betalade inte biskopen. Men utan att låta sig avskräckas gick han till alla affärerna och satte upp anslag som varnade människor för att tala med Jehovas vittnen. Han sade också till butiksägarna att inte sälja något till oss.”