Artonårige Giovanni Gaitán fick utstå en sådan behandling. Alldeles före områdessammankomsten i december 1984, då Giovanni hade hoppats bli döpt, försökte man tvinga honom in i det militära. Han sändes till ett militärt träningsläger, där soldater under 45 dagar försökte tvinga honom att lära sig att använda ett gevär och att slåss i djungeln. Men på grund av sitt genom Bibeln övade samvete vägrade Giovanni att ”lära sig att föra krig”. (Jes. 2:4) Han bar varken uniform eller vapen. Ändå tvingades han att marschera med soldaterna under de följande 27 månaderna.

Giovanni berättar: ”Jag höll mig stark genom att ständigt be, genom att tänka på vad jag lärt mig tidigare och genom att predika för de soldater som visade intresse. Ofta påminde jag mig psalmistens ord: ’Jag kommer att lyfta upp mina ögon mot bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Jehova, Honom som har gjort himmel och jord. Han kan omöjligen tillåta din fot att vackla. Han som bevarar dig kan omöjligen bli dåsig.’” (Ps. 121:1–3; 1 Thess. 5:17)

Giovanni överlevde oskadd, trots att han vid ett 40-tal tillfällen tvingades mitt in i stridszonen. Efter sin frigivning blev han döpt den 27 mars 1987 och började snart i pionjärtjänsten.

[Ruta/Bild på sidorna 105, 106]

Tvingade in i stridszonen

Giovanni Gaitán

Döpt: 1987

Bakgrund: Greps bara några veckor innan han skulle bli döpt och tvingades att följa med BLI i 28 månader. Han tjänade som pionjär i över åtta år.

En del unga bröder tvingades att följa med de irreguljära stridsbataljonerna (på spanska: BLI) som stred i den täta djungeln uppe i bergen.

En av dessa unga män var Giovanni Gaitán. Han var odöpt förkunnare och skulle bli döpt inom bara några veckor, då han greps och fick tillbringa 28 månader hos BLI. Han berättar: ”Mina prövningar började efter den första striden, då en officer befallde mig att tvätta en blodig uniform som tagits av en död soldat. Jag vägrade, eftersom det skulle kunna vara första länken i en kedja av händelser som skulle kunna sluta med att jag som kristen inte längre var neutral. Officeren blev rasande och slog mig hårt på kinden. Han tog ut sin pistol, tryckte den mot mitt huvud och tryckte av, men skottet gick inte av. Han slog mig därför i ansiktet med pistolen och hotade mig och sade att nästa gång jag inte lydde honom skulle han döda mig.

Under de följande 18 månaderna gjorde den här officeren livet mycket svårt för mig. Vid ett flertal tillfällen lät han mig gå med händerna bundna hela dagen, så att jag inte kunde äta. I det här tillståndet tvingades jag ofta att gå framför gruppen genom djungeln med ett gevär och granater fastspända på ryggen – en första måltavla för fienden! Han slog mig och hotade att döda mig, särskilt i stridens hetta när andra dog runt omkring mig och jag vägrade att ta upp deras gevär. Men jag hatade honom ändå inte, inte heller visade jag rädsla, för Jehova gav mig mod.

En morgon i mars 1985 fördes några andra bröder och jag ner från bergen till ett område nära Mulukukú, cirka 30 mil nordost om Managua, där våra familjer hade tillåtits att besöka oss. Medan vi satt där och åt och samtalade med våra familjemedlemmar, fick jag se att den här officeren satt för sig själv. Jag gick då fram till honom med en tallrik mat. När han slutat äta, kallade han på mig. Eftersom jag var beredd på det värsta, blev jag förvånad när han bad om ursäkt för det sätt varpå han hade behandlat mig. Han till och med frågade mig om min tro. Det var sista gången jag såg honom. Han dog kort därefter i en olycka med ett militärfordon.”