Klockan 6.40 lördagsmorgonen den 20 mars 1982, då Ian Hunter höll på med att laga frukost åt sina missionärskamrater, stannade en buss utanför med immigrationstjänstemän och beväpnade soldater. Soldaterna omringade avdelningskontoret och missionärshemmet. ”Tjänstemännen”, säger Ian, ”sade till oss att packa endast en resväska och en mindre väska var. De ville inte tala om varför, utan bara att de skulle ta oss till ett hus där vi skulle stanna en kort tid medan vissa undersökningar gjordes. Försiktigt smög Reiner Thompson, samordnare för avdelningskontorets kommitté, in på kontoret och ringde till de andra missionärshemmen för att förvarna dem om vad som höll på att hända.”

Broder Hunter berättar vad som hände sedan: ”De lät oss stiga på en buss och tog oss till en gammal kaffeplantage ute på landet. Jag påminde tjänstemännen om att vi som utlänningar hade rätt att få tala med våra ambassader. De svarade att det undantagstillstånd som utlysts i början av veckan hade upphävt alla sådana rättigheter och att vi, när vi väl var ute ur landet, kunde tala med vem vi ville. Det var det första tysta medgivandet om att vi skulle utvisas från Nicaragua.”

”Efter att ha gråtit över nyheten att vi deporterats”, rapporterade broder Hunter på den tiden, ”fortsätter våra kära bröder arbetet utan uppehåll. Bröderna i den nyligen tillsatta landskommittén tar effektivt ledningen, och vi är övertygade om att de kommer att göra ett fint arbete.”