Ett exempel på detta är José de la Cruz López och hans familj, där ingen var ett Jehovas vittne. Sex månader efter det att José satts i fängelse, skaffade sig hans hustru ett exemplar av Min bok med bibliska berättelser från vittnen hon mötte på gatan. Hon skaffade sig boken för att ge den till sin man. ”När jag började läsa boken”, berättar José, ”trodde jag att det var en bok utgiven av de protestantiska kyrkorna. Jag visste ingenting om Jehovas vittnen. Boken gjorde så starkt intryck på mig att jag läste den flera gånger och började låna ut den till mina 16 medfångar i cellen. Alla tyckte om den. Den var som ett glas uppfriskande vatten. Fångar i andra celler bad också att få låna den, så den cirkulerade på hela avdelningen och blev till slut lika sliten och utnött som en gammal kortlek.”

Flera av Josés medfångar tillhörde protestantiska kyrkor, och en del var till och med pastorer. José började läsa Bibeln tillsammans med dem. Men han blev besviken när han frågade dem om innebörden i 1 Moseboken 3:15 och bara fick till svar att det var ett mysterium. En dag sade en annan fånge som själv studerade Bibeln till José: ”Svaret finns i den där boken du har, som är utgiven av Jehovas vittnen. Jag kan studera den med dig om du vill.” José tackade ja till erbjudandet, och med hjälp av Min bok med bibliska berättelser fick han klart för sig vad 1 Moseboken 3:15 betydde. Efter det började han vara tillsammans med de interner som anslutit sig till Jehovas vittnen.

En av de saker som drog José till den här ovanliga gruppen i Cárcel Modelo var deras goda uppförande. ”Jag såg hur människor som jag visste hade levt ett dåligt liv nu visade ett gott uppförande, därför att de studerade Bibeln med Jehovas vittnen”, säger José. Under tiden fortsatte Josés hustru att skaffa litteratur från vittnena för att ge den till sin man, som gjorde andliga framsteg. Hans studiegrupp gav honom till och med en sektion av en avdelning för att där predika från cell till cell. På så sätt kunde han låna ut sina få exemplar av litteraturen till intresserade personer och också inbjuda dem till de möten som hölls på avdelningen under raster.

I november 1982 döptes José de la Cruz López i fängelset. ”Jag blev döpt i en soptunna”, berättar han. ”Vi hade skurat ur den ordentligt med rengöringsmedel. Sedan hade vi klätt den med ett lakan på insidan och fyllt den med vatten. Men precis när vi hade samlats runt tunnan för dopet kom beväpnade vakter in. ’Vem har gett er tillåtelse till det här dopet?’ frågade de. Brodern som tog ledningen förklarade att det inte behövdes någon tillåtelse för att göra det Gud befallt. Vakterna lät sig nöja med det svaret, men de ville ändå bevittna det hela. Så medan vakterna såg på ställdes de två frågor till mig som alla som skall bli döpta måste svara på, och därefter blev jag döpt i tunnan.”

Inte ens Rikets sånger förbisågs. ”På vår avdelning”, berättar broder López, ”var det bara en av oss som hade kontakt med de besökande bröderna. Så det blev den fångens uppgift att lära sig melodierna till ett par sånger åt gången och sedan lära ut dem till oss andra. Eftersom vi bara hade en sångbok, övade vi före mötena.”

Broder López var en av dessa som lärde sig sångerna ”i andra hand”. Han minns: ”När jag längre fram kunde vara med vid möten utanför fängelset, blev jag glatt överraskad, när jag upptäckte att vi faktiskt hade sjungit samma melodier i fängelset.”

J. López,