”Mina rumskamrater, Evaristo Sánchez och Lorenzo Obregón, och jag beslutade oss för att söka lära oss engelska tillsammans. En dag kom så Evaristo hem från torget och viftade med en bok och sade: ’Jag har hittat en amerikan som skall lära oss engelska!’ Detta var förstås inte ’lärarens’ avsikt, men det var så Evaristo hade uppfattat det. När den avtalade tiden var inne förväntade vi oss därför glatt en lektion i engelska. ’Läraren’, missionären Wilbert Geiselman, blev glatt överraskad över att finna tre unga män som väntade på honom med boken i hand, ivriga att studera Bibeln.

Mot slutet av det året döptes också hans båda rumskamrater.

Evaristo Sánches är nu 83 år och minns med glädje dessa första år. ”Till att börja med”, säger han, ”hade vi inte någon lokal för våra möten. Men vi var inte så många, så vi samlades där missionärerna bodde. Senare hyrdes ett tvåvåningshus, och vi var mellan 30 och 40 som samlades där regelbundet.”

Dessa tre unga män var de första nicaraguanerna som följde med missionärerna ut i predikotjänsten, först i Managua och sedan i ytterområdena. Managua var inte så stort på den tiden, det hade då omkring 120 000 invånare. Det enda ställe som var stenlagt var ett område på 12 kvarter i stadens centrum. ”Vi gick till fots”, påminner sig Evaristo. ”Det fanns inga bussar, inga stenlagda vägar, bara järnvägsspår och hjulspår efter oxkärror. Vi fick antingen gå genom tjockt damm eller djup lera, beroende på om det var den torra eller regniga perioden.” Men deras ansträngningar belönades, när 52 personer var närvarande vid Åminnelsen i april 1946.

Till höger: Dora och Evaristo Sánchez