MOTSTÅND I NIGER

I slutet av augusti 1968, efter bara några månader i Kano, skickades jag och två andra specialpionjärer till Niamey, huvudstaden i Niger. Det gick ganska snart upp för oss att det här västafrikanska landet är ett av de varmaste på jorden. Förutom att lära oss hantera hettan behövde vi lära oss franska, som är det officiella språket. Det här var inte helt lätt, men vi litade på Jehova och började predika tillsammans med en handfull förkunnare som bodde där. Det dröjde inte länge förrän i stort sett alla som kunde läsa i Niamey hade ett exemplar av studieboken Sanningen som leder till evigt liv. En del letade till och med upp oss för att få en bok!

Vi insåg ganska snart att myndigheterna inte tyckte om oss Jehovas vittnen. I juli 1969 hade vi vår första kretssammankomst någonsin i landet, och vi var omkring 20 närvarande. Vi såg fram emot att två stycken skulle döpa sig. Men redan första dagen så kom polisen och avbröt programmet. De tog med sig kretstillsyningsmannen och oss specialpionjärer till polisstationen. De förhörde oss och gav sedan order om att vi skulle anmäla oss där nästa dag. Vi anade att myndigheterna skulle kunna skapa problem för oss, så vi höll doptalet hemma hos några vänner. Sedan skedde dopet i hemlighet i en flod.

Några veckor senare blev jag och fem andra specialpionjärer utvisade av inrikesministeriet. Vi fick 48 timmar på oss att lämna landet, och vi var tvungna att betala resan själva. Vi tog oss direkt till avdelningskontoret i Nigeria, och där fick vi nya uppdrag.

Jag skickades till byn Orisunbare, där det fanns en liten grupp förkunnare. Jag tyckte om tjänsten där, och det fanns mycket att göra. Men efter sex månader bad avdelningskontoret mig att återvända till Niger, fast den här gången ensam. Först blev jag förvånad och ganska orolig, men sedan såg jag fram emot att få träffa vännerna där igen.

Jag återvände till Niamey. Och redan nästa dag var det en nigeriansk affärsman som förstod att jag var ett vittne och började ställa frågor till mig om Bibeln. Vi började studera, och efter ett tag slutade han röka och dricka och kunde bli döpt. Under mina år i Niger samarbetade jag med vänner på olika platser. Och sakta men säkert fick jag se hur förkunnarantalet ökade, från 31 när jag kom till 69 när jag åkte därifrån.