Bibelforskarna var inte helt säkra på vad som skulle hända. De var övertygade om att det inte skulle leda till att jorden brändes upp och att mänskligt liv utplånades. Däremot visste de att det skulle markera något viktigt vad beträffar Guds styre. Först trodde de att Guds kungarike vid den tidpunkten skulle ha tagit full kontroll över hela universum. När detta inte inträffade, rubbades ändå inte deras tillit till de bibliska profetior som pekade på detta årtal. De drog slutsatsen att det här årtalet i stället bara hade markerat början på Guds kungarikes styre.

Ringde ”väckarklockan” för tidigt?

Världen kastades verkligen in i ett stort kaos år 1914 i och med att första världskriget bröt ut. I många år kallades detta krig helt enkelt Världskriget eller Det stora kriget, men det ledde inte omedelbart till att allt existerande mänskligt styre omstörtades. Som händelserna i samband med Palestina utvecklade sig efter år 1914 tyckte sig bibelforskarna se bevis för betydelsefulla förändringar för Israel. Men månaderna och åren gick, och bibelforskarna fick inte sin himmelska belöning som de hade räknat med. Hur reagerade de på det?

I Vakt-Tornet för 15 april 1916 riktades speciellt uppmärksamheten på den 1 oktober 1914, och det hette vidare: ”Detta var den sista tidpunkten som bibelkronologien utpekade för oss med hänsyn till församlingens erfarenheter. Hade Herren sagt oss att vi skulle bli upptagna [till himmelen] då? Nej. Hvad hade han sagt? Hans ord och uppfyllelserna af profetian syntes omisskänneligt peka på att detta datum markerade slutet af hedningarnas tider. Vi drogo härutaf den slutsatsen att församlingens ’förvandling’ skulle försiggå vid eller före detta datum. Men Gud hade icke sagt oss att det skulle vara så. Han tillät oss draga denna slutsats, och vi tro att den bevisat sig vara ett nödvändigt prof för Guds kära heliga öfverallt.” Men var denna händelseutveckling ett bevis för att deras härliga hopp hade varit fåfängt? Nej. Det betydde helt enkelt att allt inte inträffade så snart som de hade väntat sig.

Flera år före 1914 hade Russell skrivit: ”Kronologin (tidsprofetior i allmänhet) var tydligtvis inte avsedd att ge Guds folk exakt kronologisk upplysning hela vägen ner genom århundradena. Tydligtvis är den mer avsedd att tjäna som en väckarklocka för att väcka och stimulera Herrens folk vid den rätta tidpunkten. ... Men låt oss till exempel anta att oktober 1914 går till ända utan att hednaväldenas fall inträffar. Vad skulle detta bevisa eller motbevisa? Det skulle inte motbevisa någon del av den gudomliga tidsåldersplanen. Lösenpriset som betalades på Golgata skulle fortfarande utgöra garantin för det slutliga genomförandet av Guds stora program för att återställa människosläktet. Församlingens ’kallelse ovanifrån’ till att lida tillsammans med Återlösaren och att förhärligas med honom som hans lemmar eller som hans brud skulle fortfarande vara densamma. ... Det enda som påverkas av kronologin skulle vara tidpunkten för uppfyllelsen av detta härliga hopp för församlingen och för världen. ... Och om denna tidpunkt passerar, skulle detta endast bevisa att vår kronologi, vår ’väckarklocka’, ringde lite för tidigt. Skulle vi betrakta det som en stor katastrof, om vår väckarklocka väckte oss några få ögonblick tidigare på morgonen en stor dag fylld av glädje och välbehag? Förvisso inte!”

Men ”väckarklockan” hade inte ringt för tidigt. Egentligen var det bara så att de upplevelser som ”klockan” väckte dem till inte exakt stämde med det de hade väntat sig.

Några år senare, när ljuset hade blivit klarare, erkände de: ”Många av de kära heliga trodde, att allt arbete nu var utfört. ... De gladde sig över det avgörande beviset för att världens ände hade kommit, att himmelriket var nära och att deras förlossning nalkades. Men de hade förbisett något annat som också måste göras. Det glada budskap, som de hade mottagit, måste förkunnas för andra, ty Jesus hade befallt: ’Detta evangelium om riket skall varda predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma.’ (Matt. 24:14.)” — Vakt-Tornet, 15 augusti 1925.

När bibelforskarna jämförde det som hände under tiden efter år 1914 med det som Mästaren hade förutsagt, förstod de undan för undan att de levde i de sista dagarna för den gamla ordningen och att de hade gjort det sedan år 1914. De kom också att inse att det var år 1914 som Kristi osynliga närvaro hade börjat och att detta inte skedde genom att han personligen återvände (inte ens osynligen) till jordens närhet, utan genom att han som regerande kung riktade sin uppmärksamhet mot jorden. De urskilde och tog på sig det stora ansvaret de hade att kungöra ”dessa goda nyheter om kungariket” till ett vittnesbörd för alla nationerna under denna kritiska tid i människans historia. — Matt. 24:3—14.

Vad var egentligen det budskap om Guds kungarike som de skulle predika? Skilde det sig på något sätt från det kristna budskapet i det första århundradet?

Guds kungarike, mänsklighetens enda hopp

Genom ett noggrant studium av Guds ord förstod bibelforskarna som var förbundna med broder Russell att Guds kungarike var den regering som Jehova hade lovat upprätta med sin Son som kung till välsignelse för mänskligheten. En liten hjord, som Gud hade utvalt bland människorna, skulle vara förbunden med Jesus Kristus i himlen och härska tillsammans med honom. De förstod att denna regering skulle representeras av trogna män från äldre tid som skulle tjäna som furstar på hela jorden. Dessa omtalades som ”de gamla värdiga” eller ”forntidens värdiga”. — Luk. 12:32; Dan. 7:27; Upp. 20:6; Ps. 45:16.

Som ett medel till att underkuva folket hade kristenheten länge förkunnat läran om kungars gudomliga rätt att härska, att de härskar ”med Guds nåde”. Men bibelforskarna förstod av Bibeln att mänskliga regeringars framtid inte tryggades av någon garanti från Gud. I enlighet med vad de lärde sig stod det i Zion’s Watch Tower för december 1881: ”Upprättandet av detta rike kommer naturligtvis att betyda att alla riken på jorden omstörtas, eftersom de alla — också de bästa — är grundade på orättvisor, skiljaktiga rättigheter och förtryck av många medan ett fåtal gynnas. Vi läser: ’Det skall krossa och göra slut på alla dessa riken och självt bestå till evig tid.’” — Dan. 2:44, 1878.

När det gäller det sätt på vilket dessa förtryckande riken skulle krossas hade bibelforskarna fortfarande mycket att lära. De förstod ännu inte klart hur Guds kungarikes välsignelser skulle komma hela mänskligheten till del. Men de förväxlade inte Guds kungarike med en vag känsla i hjärtat eller med det styre som utövas av en religiös hierarki som använder den världsliga staten som sitt redskap.

Guds trogna förkristna tjänare hade inte uppstått på jorden som den messianske kungens furstliga representanter år 1914, vilket man hade väntat sig, och inte heller hade de kvarvarande av den ”lilla hjorden” förenats med Kristus i det himmelska kungariket det året. Trots detta sades det tillitsfullt i Vakt-Tornet för 15 april 1915 att år 1914 var tiden inne ”för Herren att taga till sig sin stora makt och regera” och så göra slut på årtusenden av oavbrutet hedniskt herravälde. I numret för 1 juni 1921 slog Vakt-Tornet än en gång fast denna ståndpunkt och förband detta med de goda nyheter som Jesus hade förutsagt skulle kungöras över hela jorden före slutet. (Matt. 24:14) Vid bibelforskarnas konvent i Cedar Point i Ohio år 1922 bekräftades denna förståelse på nytt i en allmän resolution, och broder Rutherford uppmanade konventdeltagarna: ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!”

Bibelforskarna på den tiden hade emellertid den uppfattningen att Guds kungarike inte skulle bli fullständigt upprättat i himlen förrän de sista medlemmarna av Kristi brud hade blivit förhärligade. Därför nådde man en verklig milstolpe år 1925, då Vakt-Tornet för 15 maj (på engelska 1 mars) innehöll huvudartikeln ”Nationens födelse”. Den innehöll en klargörande redogörelse för Uppenbarelseboken, kapitel 12. Artikeln lade fram bevis för att det messianska kungariket hade fötts — upprättats — år 1914, att Kristus då hade börjat härska från sin himmelska tron och att Satan därefter hade slungats ner från himlen till jordens närhet. Detta var de goda nyheter som skulle förkunnas, budskapet att Guds kungarike redan var i verksamhet. Denna klarare förståelse stimulerade verkligen dessa förkunnare av Guds kungarike att predika till jordens ändar.

Jehovas folk använde varje lämpligt medel för att vittna om att det bara är Guds kungarike som kan skänka varaktig lindring och lösa de djupgående problem som hemsöker mänskligheten. År 1931 riktade J. F. Rutherford uppmärksamheten på detta budskap i ett tal som sändes i radio med hjälp av den största internationella sammankoppling av radiostationer som dittills använts. Radiotalet återgavs också på många språk i broschyren Riket som är världens hopp. Inom bara några månader hade man spridit miljontals exemplar av den. Förutom att man vitt och brett spred broschyren till allmänheten, gjorde man särskilda ansträngningar att sätta den i händerna på politiker, präster och framträdande affärsmän.

Det sades bland annat i den broschyren: ”Världens nuvarande orättfärdiga regeringar kunna inte framhålla något som helst hopp för folken. Guds dom över dem förklarar, att de måste försvinna. Hoppet för världen, dess enda hopp, är sålunda Guds rättfärdiga rike eller styrelse med Kristus Jesus som den osynlige härskaren.” Bibelforskarna insåg att det var det här riket som skulle skänka mänskligheten verklig fred och säkerhet. Under dess styre skulle jorden bli ett verkligt paradis, och sjukdom och död skulle inte finnas mer. — Upp. 21:4, 5.

De goda nyheterna om Guds kungarike fortsätter att vara något centralt i Jehovas vittnens tro. Från och med numret för 1 mars 1939 har moderupplagan av deras främsta tidskrift, som nu kommer ut på mer än 110 språk, haft namnet The Watchtower Announcing Jehovah’s Kingdom (på svenska: Vakttornet Förkunnare av Jehovas Konungarike från och med 1 maj 1939; Vakttornet Förkunnare av Jehovas rike från och med 1 januari 1940; Vakttornet Förkunnar Jehovas rike från och med 1 januari 1951; Vakttornet förkunnar Jehovas kungarike från och med 1 april 1993).

Men innan Guds kungarikes styre kan omvandla jorden till ett paradis, måste den nuvarande onda ordningen bort. Hur skall detta genomföras?

Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag

Världskriget som började år 1914 skakade den existerande tingens ordning i dess grundvalar. Ett tag verkade det som om händelserna skulle utveckla sig som bibelforskarna hade väntat sig.

Redan i augusti 1880 hade broder Russell skrivit: ”Vi förstår att innan den mänskliga familjen återställs eller ens börjar bli välsignad skall de nuvarande jordiska rikena, som nu fjättrar och förtrycker mänskligheten, alla omstörtas och att Guds rike skall överta herraväldet och att välsignelse och återställelse kommer genom det nya riket.” Hur skulle dessa riken omstörtas? Med utgångspunkt i de förhållanden som Russell då kunde se utveckla sig i världen trodde han att Gud under Harmageddonkriget skulle göra bruk av sinsemellan stridande grupper av människor för att omstörta de existerande institutionerna. Han sade: ”Arbetet med att rasera människors riken har börjat. Den kraft som kommer att omstörta dem är nu i verksamhet. Folket håller redan på att organisera sina styrkor under benämningar som kommunister, socialister, nihilister och så vidare.”

Boken Hämndens dag (senare kallad Striden vid Harmageddon), som gavs ut år 1897 (på engelska), gav ytterligare förklaring till hur bibelforskarna då förstod saken: ”Herren kommer [genom sin allenarådande skickelse] att betjäna sig af denna stora här af otillfredsställda [— patrioter, reformanhängare, socialister, moralister, anarkister, okunniga] och förtviflade [— och utnyttja deras hopp, fruktan, dårskap och själviskhet] för att i öfverensstämmelse med sin visdom [förverkliga sitt eget storslagna uppsåt vad det gäller att] omstörta de nuvarande institutionerna och bereda människorna för rättfärdighetens rike.” Man förknippade alltså Harmageddonstriden med en våldsam samhällsrevolution.

Men skulle Harmageddon enbart bli en kamp mellan sinsemellan stridande grupper av människor, en samhällsrevolution som Gud utnyttjade för att omstörta de existerande institutionerna? Man ägnade ytterligare uppmärksamhet åt skriftställen som behandlade detta ämne, och Vakt-Tornet för 1 oktober 1925 pekade på Sakarja 14:1—3 och sade: ”Detta förstå vi så, att alla jordens nationer under Satans ledning komma att samlas till strid emot Jerusalem-klassen, d. v. s. dem som taga ställning på Herrens sida. ... Upp. 16:14, 16.”

I boken Befrielse, som kom ut på engelska året därpå, riktades uppmärksamheten på det här krigets verkliga syfte: ”Nu skall Jehova i enlighet med sitt ord giva ett tecken på sin makt så klart och otvetydigt, att folket skall bliva övertygat om sin ogudaktiga väg och förstå att Jehova är Gud. Detta är orsaken varför Gud sände den stora floden, omstörtade Babels torn, tillintetgjorde den assyriske konungen Sanheribs här och fördränkte egyptierna; och det är också orsaken till att han ånyo sänder en stor nöd över världen. De förra stora olyckorna voro endast skuggor av den som nu är överhängande. Församlandet sker till Guds, den Allsmäktiges, stora dag. Det är ’Herrens stora och fruktansvärda dag’ (Joel 2:31), då Gud skall göra sig ett namn. I denna stora och avgörande strid skola alla folk, folkslag och tungomål få lära sig att Jehova är den allsmäktige, allvise och rättfärdige Guden.” Men Jehovas tjänare på jorden blev varnade: ”I denna stora strid skall ingen kristen slå ett enda slag. Anledningen därtill är att Jehova har sagt: ’Ty striden är icke eder, utan Herrens.’” Det krig som omtalades här var definitivt inte det som utkämpades bland nationerna och som började år 1914. Det hörde ännu framtiden till.

Det fanns också andra frågor som behövde redas ut med Bibeln som grund. En av dem handlade om vilket Jerusalem det var som skulle trampas under fötterna fram till slutet av hedningarnas tider, enligt Lukas 21:24. En närbesläktad fråga var vilket Israel det var som omtalades så många gånger i profetiorna om återställelse.