Nordamerikas indianer — slutet på en epok

VEM har inte sett en typisk vildavästernfilm, som handlar om cowboyer och indianer? Människor över hela världen har hört talas om Wyatt Earp och Buffalo Bill och indianerna Geronimo, Sitting Bull, Crazy Horse, Chief Joseph och många andra. Men hur verklighetstrogna är egentligen Hollywoodfilmernas beskrivning av denna epok? Och hur objektiv är deras skildring av indianerna?

Berättelsen om européernas erövring av indianernas landområden i Nordamerika väcker många frågor.a Har historieböckerna gett en rättvis bild av indianerna? Har denna epok något att lära oss om girighet, förtryck, rasism och grymheter? Vad är sanningen om ”Vilda Västern”?

General Custers sista drabbning och massakern vid Wounded Knee

År 1876 var medicinmannen Sitting Bull, som också var hövding bland hunkpapa lakota (en av de tre stora avdelningarna av siouxindianerna), indianernas ledare i en berömd drabbning vid floden Little Bighorn i Montana. General George ”Långa håret” Custer trodde att han, med sina 650 soldater, med lätthet skulle kunna besegra 1.000 siouxer och cheyenner. Detta visade sig emellertid vara en allvarlig felbedömning. Det han mötte var förmodligen den största indianstyrka som någonsin dragits samman — omkring 3.000 krigare.

Custer delade sin styrka ur 7:e kavalleriregementet i tre grupper. Utan att vänta på hjälp från de andra två grupperna gick den grupp som han hade befälet över till anfall mot vad han trodde skulle vara en sårbar del av indianernas läger. Under ledning av hövdingarna Crazy Horse, Gall och Sitting Bull dödade indianerna Custer och hans cirka 225 soldater till sista man. Det var en tillfällig seger för indianerna men ett svårt nederlag för den amerikanska armén. Bara 14 år senare skulle emellertid de vita komma att ta en fruktansvärd hämnd.

Så småningom kapitulerade Sitting Bull, sedan han hade blivit lovad amnesti. Trots detta hölls han i ett par års tid inspärrad som krigsfånge i Fort Randall i Dakotaterritoriet. På äldre dagar turnerade han med Buffalo Bills vildavästernshow. Den en gång så inflytelserike hövdingen och medicinmannen var bara en skugga av sitt forna jag.

År 1890 sköts Sitting Bull (indianskt namn: Tatanka Iyotake, ”Sittande buffeltjuren”) till döds av indianpoliser som hade kommit för att arrestera honom. De som dödade honom var löjtnant Bull Head och sergeant Red Tomahawk, båda tillhörande siouxstammen.

Samma år bröts slutligen indianernas motstånd mot de vitas herravälde genom massakern vid Wounded Knee Creek på den amerikanska prärien. Där dödades omkring 320 flyende siouxer — män, kvinnor och barn — av federala trupper och deras snabbeldskanoner. Soldaterna skröt med att detta var deras hämnd för att indianerna hade dödat deras kamrater, Custer och hans män, på kullarna vid Little Bighorn-floden. Detta var slutet på 200 års sporadiska krig och skärmytslingar mellan de inträngande kolonisterna och de retirerande urinnevånarna.

Men hur kom indianerna att bosätta sig i Nordamerika? Hur levde de innan den vite mannen kom dit?b Vad var orsaken till deras slutliga nederlag och underkuvande? Och hur har indianerna det i dag, i ett land som helt domineras av avkomlingar av de europeiska kolonisterna? De följande artiklarna tar upp bland annat dessa frågor.

Varifrån kom de?

”VAD kallade vi oss själva innan Columbus kom hit? ... Utan varandras vetskap använde alla stammar — och gör så än i dag — ett ord som översatt betyder i stort sett samma sak. På vårt språk [narragansett] är det ninuog, dvs. folket [på navajo heter det diné], människorna. Det var vad vi kallade oss själva. Så när [de europeiska] pilgrimerna kom hit, visste vi vilka vi var, men vi visste inte vilka de var. Så vi kallade dem awaunageesuck, dvs. främlingarna, därför att det var de som var utlänningarna, det var dem vi inte kände, men vi kände varandra. Och vi var människorna.” — Tall Oak, narragansettstammen.

Det finns många teorier om de nordamerikanska indianernas ursprung.a Mormonkyrkans grundare, Joseph Smith, kväkaren William Penn och många andra trodde att indianerna var hebréer, avkomlingar av ”Israels förlorade tio stammar”. Den förklaring som är vedertagen av de flesta antropologer i våra dagar är emellertid att asiatiska stammar, antingen per båt eller över en landbrygga, invandrade från Sibirien till de områden som nu är kända som Alaska, Canada och Förenta staterna. Denna åsikt tycks även bekräftas av DNA-tester.

Nordamerikas indianer — deras ursprung och trosuppfattningar

De indianska författarna Tom Hill (seneca) och Richard Hill s:r (tuscarora) skriver i sin bok Creation’s Journey—Native American Identity and Belief: ”De flesta infödda stammar tror av hävd att de skapades av själva jorden, av vattnet eller av stjärnorna. Arkeologer, däremot, har en teori om en stor landbrygga vid Berings sund, över vilken asiater tog sig till den amerikanska kontinenten; enligt denna teori var dessa asiater stamfäder till urinnevånarna på västra halvklotet.” Somliga indianer är skeptiska till den vite mannens teori. De föredrar att tro på sina egna berättelser och legender. De betraktar sig själva som de ursprungliga inbyggarna och inte som invandrare från Asien.

I boken An Indian Winter skriver författaren Russell Freedman: ”Enligt mandanerna [en stam som bodde vid övre Missouri] var den förste mannen en mäktig ande, en gudomlig varelse. Han hade skapats i en avlägsen forntid av Livets herre, alltings skapare, för att tjäna som medlare mellan vanliga människor och alla de gudar, eller andar, som bebodde universum.” Mandanerna hade till och med en legend om en syndaflod: ”En gång, när en stor översvämning svepte över världen, räddade den förste mannen människorna genom att lära dem att bygga ett skyddande torn, en ’ark’, som skulle sträcka sig högt över vattnet. Till hans ära hade mandanerna i alla sina byar en liten kopia av detta mytiska torn — en cirka fem fot hög påle av cederträ, omgiven av ett plank.”

Mandanerna hade också en annan religiös symbol, ”en hög påle, omlindad med päls och fjädrar och krönt med ett monstruöst, svartmålat trähuvud”. Vem kunde detta föreställa? Freedman fortsätter: ”Denna bild representerade Ochkih-Hadda, en ond ande som hade stort inflytande över människorna men inte var lika mäktig som Livets herre eller den förste mannen.” För prärieindianerna var ”tron på en andevärld en obestridd del av det dagliga livet. ... Inget viktigt beslut kunde fattas och inget projekt kunde påbörjas utan att man först åkallade de heliga varelser som styrde människans angelägenheter och bad om deras hjälp och godkännande.”

John Bierhorst skriver i sin bok The Mythology of North America: ”Innan klanerna fanns sägs osagerna ha vandrat från plats till plats i ett tillstånd som kallas ganítha (utan lag och ordning). Enligt traditionen lärde vissa tänkare på den tiden, så kallade Little Old Men (små gamla män), att en stum, skapande kraft uppfyller himlen och jorden och håller stjärnorna, månen och solen i rörelse på ett fullkomligt ordnat sätt. De kallade den Wakónda (mystisk kraft) eller Eáwawonaka (den som förorsakar vår existens).” Liknande föreställningar förekommer bland zunierna, siouxerna och lakotaindianerna i väster. Winnebagostammen har också en skapelsemyt, som är centrerad kring ”Jordmakaren”. Det sägs i denna berättelse: ”Han önskade sig ljus, och det blev ljus. ... Därefter tänkte han ännu en gång och önskade sig jorden, och jorden blev till.”

För dem som läser Bibeln är det mycket intressant att lägga märke till de paralleller som man kan finna mellan indianernas trosuppfattningar och Bibelns läror, i synnerhet de som har att göra med Den store anden, ”den som förorsakar vår existens” — ett uttryck som påminner om Guds namn, Jehova, som betyder ”Han förorsakar (eller: föranleder) att bli”. Bland andra paralleller märks berättelser om en syndaflod och den onda andevarelse som i Bibeln kallas Satan. — 1 Moseboken 1:1–5; 6:17; Uppenbarelseboken 12:9.

Att förstå indianernas tänkesätt

De indianska författarna Tom Hill och Richard Hill beskriver fem gåvor som de menar att indianerna har fått från sina förfäder. ”Den första gåvan ... är vår starka bindning till landet.” Och vem kan förneka det, med tanke på deras historia både före och efter européernas ankomst? Deras land, som de själva ofta betraktade som heligt, togs systematiskt ifrån dem med våld, med list eller genom brutna avtal och löften.

”Den andra gåvan är den kraft och ande som djuren har gemensamt med vårt folk.” Indianernas respekt för djurvärlden har kommit till uttryck på många sätt. De jagade bara för att få mat, kläder och tak över huvudet. Det var inte de infödda folken som praktiskt taget utrotade buffeln (bisonoxen), utan den vite mannen med sin blodtörst och kortsynta snikenhet.

”Den tredje är andemakterna, som är våra levande släktingar och som meddelar sig med oss genom de bilder som vi gör av dem.” Detta är en uppfattning som är gemensam för många av världens religioner — att en ande eller själ lever vidare när kroppen dör.b

”Den fjärde är medvetenheten om vilka vi är, en känsla som uttrycks och vidmakthålls genom våra stamtraditioner.” Denna medvetenhet kommer ännu i denna dag till uttryck vid olika ceremonier, där stammens medlemmar samlas för att diskutera gemensamma angelägenheter, eller vid samkväm med musik och dans. Indiandräkterna, trummornas rytmiska dunkande, danserna, mötena mellan familje- och klanmedlemmar — allt är ett uttryck för urgamla stamtraditioner.

”Den sista gåvan är skaparkraften — förmågan att konkretisera vår livsuppfattning genom att förvandla naturliga material till föremål som återspeglar tro och självkänsla.” Indianernas konsthantverksprodukter — antingen det gäller korgarbeten, vävnader, keramik, smycken eller andra hemslöjdsalster — är intimt förbundna med deras urgamla kultur och traditioner.

Det finns så många indianstammar att det skulle kräva många böcker att förklara alla deras trosuppfattningar och sedvänjor. Det som intresserar oss nu är emellertid: Vilka konsekvenser fick tillströmningen av miljontals européer, av vilka många påstod sig vara kristna, för Nordamerikas indianer?

Hur deras värld gick förlorad

I MÅNGA år sammanfattades Förenta staternas historia med orden: ”Hur Västern betvingades.” Hollywoodfilmer visade hur vita kolonister drog fram över Nordamerikas berg och slätter och hur tuffa soldater, cowboyer och nybyggare kämpade mot de grymma, ociviliserade och tomahawkviftande indianerna. Medan den vite mannen i de flesta fall sökte efter land och guld, sade en del av kristenhetens präster och predikanter att de ville frälsa själar.

Hur ter sig då Amerikas historia ur indianernas, de ursprungliga invånarnas, synvinkel? I och med européernas ankomst tvingades de ”konfronteras med de mest rovlystna bestar de någonsin mött: vita europeiska inkräktare”, heter det i boken The Native Americans—An Illustrated History.

Fredlig samexistens förbyts i strid

Många av de européer som först slog sig ner i nordöstra Nordamerika möttes till en början av vänlighet och samarbetsvilja från den infödda befolkningens sida. En källa förklarar: ”Utan powhatanindianernas hjälp skulle de brittiska nybyggarna i Jamestown i Virginia, den första permanenta engelska kolonin i Nya världen, inte ha överlevt den första fruktansvärda vintern 1607–1608. Likaså skulle den första invandrarkolonin i Plymouth i Massachusetts förmodligen ha gått under om den inte hade fått hjälp av wampanoagerna.” En del indianer visade immigranterna hur de skulle berika jorden och odla olika grödor. Och hur framgångsrik skulle Lewis’ och Clarks expedition åren 1804–1806, som sänts ut för att försöka hitta en praktisk transportväg mellan Louisianaterritoriet och Oregon vid Stilla havet, ha varit om de inte fått hjälp av shoshoneindianskan Sacagawea? Hon var deras ”fredsmäklerska” när de kom i kontakt med indianer.

På grund av européernas sätt att behandla landet och de begränsade livsmedelsresurserna kom emellertid den stora invandrarströmmen att skapa ett spänt förhållande mellan immigranterna och urbefolkningen. På 1600-talet fanns det, enligt den kanadensiske historikern Ian K. Steele, 30.000 narragansettindianer i Massachusetts. Deras hövding, Miantonomo, kände sig hotad och ”försökte bygga vidare på sin allians med mohawkerna och skapa en allindiansk motståndsrörelse”. Han uppges ha sagt till montaukerna år 1642: ”Vi [måste] vara ett liksom de [engelsmännen], annars kommer vi alla att vara borta inom kort, för ni vet ju att våra fäder hade rikligt med hjortar och hudar, våra slätter var fulla av hjortar, liksom också våra skogar, och även av kalkoner, och våra vikar var fulla av fisk och fågel. Men engelsmännen har tagit vårt land, med liar mejar de av gräset, och med yxor fäller de träden; deras kor och hästar äter upp gräset, deras svin förstör våra musselbankar, och vi kommer alla att dö av svält.” — Warpaths—Invasions of North America.

Miantonomos försök att bilda en enad indiansk front misslyckades. I ett stamkrig år 1643 blev han tillfångatagen av moheganhövdingen Uncas, som överlämnade honom åt engelsmännen som rebell. Engelsmännen kunde inte med lagens hjälp få Miantonomo dömd och avrättad, men de kom på en praktisk lösning. Steele fortsätter: ”Eftersom myndigheterna inte kunde avrätta Miantonomo, som stod utanför koloniernas domsrätt, lät de Uncas avrätta honom i engelska vittnens närvaro.”

Denna händelse belyser inte bara de ständiga konflikterna mellan de framryckande kolonisterna och den infödda befolkningen, utan också de stridigheter och förräderier som förekom stammarna emellan och som hade förekommit redan före den vite mannens ankomst. Britterna, som kämpade mot fransmännen om herraväldet över de nordamerikanska kolonierna, hade vissa stammar som sina bundsförvanter, medan andra stammar stödde fransmännen. Oavsett vilken sida som förlorade, fick indianerna betala ett högt pris.

”En avgrund av missförstånd”

En källa säger beträffande den europeiska invasionen: ”Vad indianfolkens ledare ofta inte förstod förrän det var för sent var hur européerna betraktade indianerna. De var inte vita eller kristna. De var vildar, råa och djuriska, i mångas ögon, farliga och känslokalla varelser som bara dög till slavar.” Denna överlägsna attityd fick förödande konsekvenser för indianerna.

Européernas synsätt var obegripligt för urinnevånarna. Det var, som konsulenten och navajoindianen Philmer Bluehouse nyligen uttryckte det i en intervju med Vakna!, ”en avgrund av missförstånd”. Indianerna betraktade inte sin civilisation som underlägsen, utan snarare som annorlunda, med helt annorlunda värderingar. Att sälja mark var till exempel fullständigt främmande för indianerna. Kan man äga och sälja luften, vinden, vattnet? Varför skulle man då sälja jorden? Landet var till för alla. Indianerna satte därför aldrig upp några staket.

De brittiska, spanska och franska kolonisatörernas ankomst resulterade i något som har beskrivits som ett ”katastrofartat möte mellan två oförenliga kulturer”. Den infödda befolkningen bestod av människor som sedan hundratals år hade lärt sig att leva i harmoni med naturen och kunde livnära sig utan att rubba den ekologiska balansen. De vita kom emellertid snart att betrakta urinnevånarna som lägre stående, vildsinta varelser — glömska av sina egna grymheter mot dem! Ett uttalande som gjordes av den franske historikern Alexis de Tocqueville år 1831 sammanfattar på ett träffande sätt den vite mannens uppfattning om indianerna: ”Himlen har inte ämnat dem att bli civiliserade; de måste dö.”

Den största dråparen

Allteftersom nybyggarna drog sig allt längre västerut, uppstod nya konfrontationer mellan européer och indianer, och våld födde våld. Grymheter begicks av båda sidor, oavsett vilka som började striden. Indianerna var fruktade därför att de praktiserade skalpering, en sedvänja som somliga tror att de hade lärt sig av européerna, vilka erbjöd prispengar för indianskalper. Indianerna kämpade emellertid mot ojämna odds — européerna var överlägsna i fråga om såväl vapen som antal. I de flesta fall måste urinnevånarna till slut välja mellan att lämna sitt land och att dö. Ofta måste de göra bådadera — de lämnade sitt land och blev sedan dödade eller dog av sjukdom och svält.

Det var emellertid inte krigen som kostade de flesta indianer livet. Ian K. Steele förklarar: ”Det främsta vapnet vid kolonisationen av Nordamerika var inte geväret, hästen, Bibeln eller den europeiska ’civilisationen’. Det var farsoter.” En professor i historia, Patrica Nelson Limerick, skriver beträffande den verkan som Gamla världens sjukdomar hade på Amerikas urbefolkning: ”När dessa sjukdomar [som européerna under århundradenas lopp hade utvecklat immunitet mot] — vattkoppor, mässling, influensa, malaria, gula febern, tyfus, tuberkulos och framför allt smittkoppor — spred sig till Nya världen, mötte de föga motstånd. I by efter by steg dödligheten till omkring 80 eller 90 procent.”

Russell Freedman beskriver en smittkoppsepidemi som bröt ut år 1837: ”Mandanerna drabbades först, och därefter insjuknade i snabb följd hidatsa, assiniboiner, arikara, siouxer och svartfotsindianer.” Mandanerna blev nästan fullständigt utplånade. År 1834 bestod stammen av omkring 1.600 personer, men år 1837 hade antalet minskat till 130.

Vad hände med alla avtal och löften?

Än i dag finns det stamäldste som kan räkna upp datum för de fördrag som den amerikanska regeringen slöt med deras förfäder på 1800-talet. Men vad åstadkoms egentligen genom dessa avtal? Vanligtvis tvingades indianerna byta ut goda landområden mot reservatens ofta ofruktbara jord och torftiga stöd från regeringen.

Ett exempel på den föraktfulla inställning som de vita hyste till den infödda befolkningen var det sätt varpå irokeserna (från öster till väster stammarna mohawk, oneida, onondaga, cayuga och seneca) behandlades sedan britterna besegrats av de amerikanska kolonisterna i det frihetskrig som slutade år 1783. De flesta irokeser hade stått på britternas sida, men det enda de fick till tack var svek och förolämpningar, skriver författaren Alvin Josephy j:r. Britterna ”struntade i irokeserna och överlämnade bestämmanderätten över deras landområden till Förenta staterna”. Josephy tillägger att även de irokeser som hade stött de amerikanska kolonisterna i deras kamp mot britterna ”tvingades till underkastelse av snikna projektörer och spekulatörer och den amerikanska regeringen”.

När ett fördrag skulle slutas år 1784, uppmanade James Duane, som tidigare hade varit medlem av den kontinentala kongressens utskott för indianfrågor, regeringens representanter att ”underminera det lilla självförtroende som irokeserna hade kvar genom att medvetet behandla dem som underlägsna”.

Regeringen följde Duanes arroganta rekommendation. Några irokeser togs som gisslan, och ”förhandlingar” fördes under pistolhot. Trots att irokeserna betraktade sig som obesegrade i krig, var de tvungna att lämna ifrån sig alla sina landområden väster om New York och Pennsylvania och godta ett mindre reservat i staten New York.

Liknande taktik användes mot de flesta indianstammar. Josephy förklarar också att amerikanska agenter använde sig av ”mutor, hotelser, alkohol och påtryckningar från obehöriga för att försöka beröva delawarer, wyandoter, ottawaer, chippewaer [eller ojibwaer], shawnier och andra Ohiostammar deras landområden”. Det är därför inte så underligt att indianerna snart kom att misstro den vite mannen och hans tomma löften!

Den ”långa vandringen” och Tårarnas väg

När det amerikanska inbördeskriget (1861–1865) bröt ut, drogs trupper bort från navajoindianernas landområden i sydväst. Navajoindianerna tog tillfället i akt och gick till angrepp mot amerikanska och mexikanska bosättningar i Rio Grande-dalen i New Mexico. Regeringen skickade dit överste Kit Carson och hans New Mexico Volunteers för att underkuva navajoindianerna och föra dem till ett reservat på en ofruktbar landremsa som kallades Bosque Redondo. Carson använde sig av den brända jordens taktik för att svälta ut indianerna och driva bort dem från den djupa floddalen Canyon de Chelly i nordöstra Arizona. Han lät till och med förstöra över 5.000 persikoträd.

Carson samlade ihop omkring 8.000 navajoindianer och tvingade dem att företa den ”långa vandringen” till lägret Bosque Redondo vid Fort Sumner i New Mexico, en färd på cirka 500 kilometer. En källa förklarar: ”Vädret var bitande kallt, och många av de bristfälligt klädda och undernärda fångarna dog utmed vägen.” Förhållandena i reservatet var fruktansvärda. Indianerna var tvungna att gräva ut hålor i jorden för att skydda sig mot väder och vind. Så småningom insåg den amerikanska regeringen att den begått en svår blunder, och år 1868 tilldelades navajoindianerna ett 3,5 miljoner tunnland stort landområde i Arizona och New Mexico. De återvände hem, men vilket högt pris hade de inte fått betala!

Mellan 1820 och 1845 drevs tiotusentals medlemmar av stammarna choctaw, cherokee, chickasaw, creek och seminole bort från sina hemtrakter i sydost och tvingades marschera västerut, till ett område på andra sidan Mississippifloden i det som nu kallas Oklahoma, hundratals kilometer bort. Många dog i den bistra kylan. Den ökända och påtvingade marschen västerut fick namnet Tårarnas väg.

De orättvisor som begicks mot Nordamerikas indianer bestyrks ytterligare genom ett uttalande av den amerikanske generalen George Crook, som tidigare hade slagits mot siouxer och cheyenner uppe i norr. Han förklarade att ”indianernas version så gott som aldrig når några utomståendes blickar. På så sätt får allmänheten ofta en snedvriden uppfattning av vad som i verkligheten inträffat. När sålunda indianerna griper till vapen får de — på grund av den ensidiga propagandan — hela folkopinionen emot sig. Man fördömer deras förbrytelser, men riktar ingen kritik mot de vita personer vilkas snikenhet tvingat indianerna till detta förtvivlade steg — personer som vanligen utslungar de hårdaste förkastelsedomarna över indianerna när indiankriget väl är ett faktum. Ingen känner till detta förhållande bättre än indianen själv, och därför är det inget att förvåna sig över att han anser de vitas regering vara orättfärdig — en regering som bara straffar de röda, men som tillåter de vita att utplundra indianerna efter eget godtycke.” — Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee.

Hur är situationen för Nordamerikas indianer i våra dagar, sedan de i mer än hundra år har befunnit sig under de vitas herravälde? Löper de risk att försvinna genom att införlivas med det amerikanska samhället? Vilket hopp har de för framtiden? Nästa artikel tar upp dessa och andra frågor.

Vad kommer framtiden att föra med sig?

I EN intervju med Vakna! förklarade cheyennehövdingen Lawrence Hart: ”Ett av de problem som berör oss indianer är att vi hotas av kulturell likriktning och assimilering. Vi håller till exempel på att förlora vårt språk. Tidigare var detta en medveten taktik från regeringens sida. Man gjorde stora ansträngningar att ’civilisera’ oss genom utbildning. Vi skickades till internatskolor och förbjöds att tala våra egna språk.” Sandra Kinlacheeny berättar hur det var när hon var barn: ”Om jag talade navajo på internatskolan, tvättade läraren min mun med tvål!”

Lawrence Hart fortsätter: ”En glädjande utveckling som har skett på senare tid är att flera stammar har vaknat upp och börjat inse att deras språk kommer att dö ut, om de inte gör något för att bevara dem.”

I dag finns det bara tio personer kvar som kan tala karuk, ett språk som förr talades av en av Kaliforniens indianstammar. I januari 1996 dog den siste indian som kunde tala catawba, Red Thunder Cloud (Carlos Westez), vid 76 års ålder. Han hade då inte haft någon att tala sitt eget språk med på många år.

I Jehovas vittnens Rikets salar i navajo- och hopireservaten i Arizona talar nästan alla navajo eller hopi — och engelska. Även icke-indianska vittnen lär sig navajoindianernas språk. Vittnena måste kunna tala navajo för att kunna utföra sitt bibliska undervisningsarbete, eftersom många indianer inte kan något annat språk. Hopi och navajo är således fortfarande levande språk, och de unga uppmuntras att använda dem i skolan.

Utbildningsmöjligheter

I USA finns det 29 indianska college med sammanlagt 16.000 studenter. Det första invigdes år 1968 i Arizona. ”Detta är något av det mest revolutionerande som har hänt indianerna — rätten att undervisa på våra egna villkor”, förklarar dr David Gipp vid American Indian Higher Education Committee. Vid Sinte Gleska College i South Dakota är språket lakota ett obligatoriskt ämne.

Enligt Ron McNeil (hunkpapa/lakota), styrelseordförande i American Indian College Fund, är arbetslösheten bland de nordamerikanska indianerna 50–85 procent, och de har också den lägsta medellivslängden och den högsta frekvensen av diabetes, tuberkulos och alkoholism av alla samhällsgrupper i Förenta staterna. Bättre utbildning är en av de faktorer som skulle kunna råda bot på dessa missförhållanden.

Landet betraktas som heligt

Många indianer betraktar sitt fäderneärvda land som heligt. Som White Thunder sade till en amerikansk senator: ”Vårt land är det dyrbaraste vi äger.” När avtal och överenskommelser skulle träffas, tog indianerna ofta för givet att dessa gällde de vitas rätt att bruka deras land och inte någon regelrätt överlåtelse. Siouxerna förlorade värdefulla landområden i Black Hills i Dakota på 1870-talet, då stora skaror av guldgrävare vällde in i området. År 1980 beordrade USA:s högsta domstol regeringen att betala omkring 105 miljoner dollar till åtta siouxstammar som kompensation för förlusten. Än i dag har stammarna vägrat att ta emot pengarna — de vill att deras heliga marker, Black Hills i South Dakota, skall återlämnas till dem.

Många siouxer ogillar starkt att porträtt av vita presidenter finns inhuggna i berget Rushmore i Black Hills. På ett närbeläget berg håller indianska skulptörer nu på att hugga ut en ännu större bild. Det är ett porträtt av indianhövdingen och oglalasiouxen Crazy Horse. Ansiktet skall vara klart i juni 1998.

Indianernas situation i dagens värld

För att överleva i vår moderna värld har indianerna varit tvungna att anpassa sig på många olika sätt. Många är nu välutbildade och har kunskaper och färdigheter som är till stor nytta på reservaten. Ett exempel är Burton McKerchie, en lågmäld och älskvärd chippewaindian från Michigan. Han har gjort flera dokumentärfilmer för Public Broadcasting Service och tjänstgör nu vid en high school på hopireservatet i Arizona, där han arbetar som samordnare för videoverksamheten i statens skolor. Ett annat exempel är Ray Halbritter, en Harvardutbildad oneidaledare.

Arlene Young Hatfield beklagar i tidningen Navajo Times att unga navajoer inte har erfarenhet och inte är villiga att göra de uppoffringar som deras föräldrar och far- och morföräldrar gjorde när de växte upp. Hon skriver: ”På grund av [alla moderna] bekvämligheter har de aldrig samlat eller huggit ved, hämtat vatten eller vallat får som sina förfäder. De bidrar inte till familjens uppehälle som barnen gjorde förr i världen.” Hon säger sammanfattningsvis: ”Det är omöjligt att undvika alla de sociala problem som oundvikligen kommer att påverka våra barn. Vi kan inte isolera våra familjer eller reservatet från den övriga världen, och inte heller kan vi återgå till det liv som våra förfäder levde.”

Det är det som är utmaningen för dagens indianer — hur de skall kunna hålla fast vid sina unika stamtraditioner och värderingar och samtidigt anpassa sig till den föränderliga världen utanför.

Att bekämpa missbruksproblem

Alkoholism är ett mycket stort problem bland dagens indianer. Doktor Lorraine Lorch, som har arbetat som barnläkare och allmänpraktiker bland hopi- och navajoindianer i 12 år, sade i en intervju med Vakna!: ”Alkoholism är ett allvarligt problem bland både män och kvinnor. Starka människor faller offer för skrumplever, dödsolyckor, självmord och mord. Det är tragiskt att se hur alkoholen blir viktigare för dem än deras barn och deras äktenskapspartner och till och med viktigare än Gud. Skratt förbyts i tårar, vänlighet i våld.” Hon tillägger: ”Även en del av de ceremonier som en gång betraktades som heliga av navajoer och hopier profaneras nu genom dryckenskap och omoraliskhet. Alkoholen berövar dessa vackra människor deras hälsa, deras intelligens, deras kreativitet och deras verkliga personlighet.”

Philmer Bluehouse, som tjänstgör som medlare vid justitiedepartementet i navajoreservatets huvudstad, Window Rock i Arizona, beskriver eufemistiskt indianernas alkohol- och drogmissbruk som ”självmedicinering”. Missbruket är deras sätt att försöka dränka sina sorger och fly från den bistra verkligheten i ett liv utan arbete och ofta utan mening.

Många indianer har emellertid lyckats besegra ”dryckesdjävulen” som den vite mannen förde med sig till Nordamerika och har gjort stora ansträngningar för att bryta sitt drogberoende. Två sådana personer är Clyde och Henrietta Abrahamson från spokanreservatet i staten Washington. Clyde är en kraftigt byggd indian med mörkt hår och bruna ögon. Han förklarar för Vakna!:

”Vi hade bott på reservatet under större delen av vårt liv, när vi flyttade till staden Spokane för att gå på college. Vi tyckte inte om det liv som vi levde, ett liv som präglades av alkohol och narkotika. Men det var det enda vi kände till. Vi lärde oss att hata dessa två ting, på grund av de problem som de hade ställt till i vår familj.

Sedan kom vi i kontakt med Jehovas vittnen. Vi hade aldrig hört talas om dem innan vi flyttade in till staden. Vi gjorde inte särskilt stora framsteg. Det kanske berodde på att vi egentligen inte litade på människor som vi inte kände, i synnerhet vita. I omkring tre år var våra bibelstudier ganska sporadiska. Det svåraste för mig var att sluta röka marijuana. Jag hade rökt sedan jag var 14 år, och jag var 25 när jag försökte sluta. Jag hade varit hög under större delen av mitt vuxna liv. Men så år 1986 läste jag en artikel i Vakna! [22 januari, engelska upplagan] med rubriken ”Alla andra röker hasch — varför skulle inte jag göra det?” Den artikeln fick mig att inse hur dumt det är att röka hasch — i synnerhet när jag hade läst Ordspråken 1:22, där det sägs: ’Hur länge kommer ni oerfarna att fortsätta att älska oerfarenhet, och hur länge skall ni hånfulla önska er direkt hån, och hur länge kommer ni enfaldiga att fortsätta att hata kunskap?’

Jag lyckades bryta min vana, och på våren 1986 gifte jag mig med Henrietta. Vi blev döpta i november 1986. År 1993 blev jag förordnad som äldste i församlingen. Båda våra döttrar blev döpta som Jehovas vittnen år 1994.”

Är kasinon och hasardspel någon lösning?

År 1984 fanns det inga kasinon eller spelhallar som drevs av indianer någonstans i USA. I dag driver, enligt The Washington Post, 200 indianstammar sammanlagt 220 speletablissemang i 24 stater. Två viktiga undantag är navajo- och hopistammarna, som hittills har motstått frestelsen att upprätta sådana. Men är kasinon och bingohallar verkligen vägen till välstånd och ökad sysselsättning för indianreservatens invånare? Philmer Bluehouse sade i en intervju med Vakna!: ”Hasardspel är ett tveeggat svärd. Frågan är: Kommer det att gagna fler människor än det skadar?” En rapport uppger att indianska kasinon har skapat 140.000 arbetstillfällen, men det påpekas att endast 15 procent av dessa arbeten innehas av indianer.

Cheyennehövdingen Lawrence Hart delgav Vakna! sin personliga uppfattning om hur kasinon och hasardspel påverkar människor på reservaten. Han sade: ”Min inställning präglas av en viss ambivalens. Det enda positiva är att det skapar arbetstillfällen och ger stammarna inkomster. Å andra sidan har jag lagt märke till att många av kunderna tillhör vårt eget folk. Flera som jag känner har blivit inbitna bingospelare, och de går hemifrån tidigt för att komma dit, till och med innan barnen kommer hem från skolan. Sedan får dessa vara nyckelbarn tills föräldrarna kommer hem från bingohallen.

Det största problemet är att familjerna hela tiden tror att de skall vinna och därmed öka sina inkomster. Men vanligtvis gör de inte det, utan de förlorar. Jag har sett dem spela bort pengar som var avsedda för mat eller för kläder till barnen.”

Vad kommer framtiden att föra med sig för indianerna?

Tom Bahti förklarar att det finns två populära teorier bland dem som diskuterar de sydvästliga stammarnas framtid. ”Den första förutsäger rakt på sak att de infödda kulturerna snart kommer att försvinna och införlivas med det amerikanska samhället. Den andra är mer vag. ... Den talar försiktigt om en kulturell nivelleringsprocess och rekommenderar en väl avvägd kombination av ’det bästa av det gamla och det bästa av det nya’, en sorts gyllene kulturell solnedgång, varigenom indianen kan bevara det ålderdomliga i sin konst, det färgstarka i sin religion och det visa i sin filosofi — men ändå vara tillräckligt resonlig i sina relationer till oss (och vår [den vite mannens] överlägsna kultur) för att kunna se saker och ting på vårt sätt.”

Bahti ställer sedan frågan: ”En förändring är oundviklig, men vem skall ändra sig och varför? ... Vi [vita] har den irriterande vanan att betrakta alla andra folk som underutvecklade amerikaner. Vi tar för givet att de måste vara otillfredsställda med sitt eget sätt att leva och brinna av iver att få leva och tänka som vi gör.”

Han fortsätter: ”En sak är säker — indianernas historia är ännu inte avslutad, men hur den kommer att sluta och om den kommer att göra det återstår att se. Kanske är det ännu inte för sent att börja betrakta våra återstående indiansamhällen som en värdefull kulturell resurs och inte enbart som ett komplicerat socialt problem.”

En ny värld av endräkt och rättvisa

Genom Bibeln vet Jehovas vittnen hur framtiden kan komma att gestalta sig för Nordamerikas indianer och för människor av alla nationer, stammar och språk. Jehova Gud har lovat att skapa ”nya himlar och en ny jord”. — Jesaja 65:17; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1, 3, 4.

Detta betyder inte att Gud skall skapa en ny planet. Som indianerna mycket väl vet är vår jord en underbar juvel, om den behandlas med aktsamhet och respekt. Nej, Bibelns profetior visar i stället att ett nytt himmelskt styre skall ersätta alla förtryckande mänskliga regeringar. Jorden kommer att förvandlas till ett paradis med återställda skogar, slätter, floder och djurarter. Alla människor kommer osjälviskt att hjälpas åt att förvalta vår vackra planet. Utsugning och snikenhet kommer inte att förekomma. Det kommer att finnas ett överflöd av god mat och uppbyggande aktiviteter.

Genom att de döda skall få uppstå kommer alla de orättvisor som skett i det förflutna att utplånas. Ja, också anasazi (navajo: ”de gamla”), förfäderna till många av de puebloindianer som nu bor i Arizona och New Mexico, kommer att få uppstå och få möjlighet att leva för evigt på den återställda jorden. Också de kända ledargestalter som vi känner från indianernas historia — Geronimo, Sitting Bull, Crazy Horse, Tecumseh, Manuelito, Chief Joseph, Chief Seattle — och många andra kan komma tillbaka i den utlovade uppståndelsen. (Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15) Vilken underbar framtid Gud lovar dem och alla som tjänar honom nu!