Den mest riskbelastade av alla avfallsprodukter är det radioaktiva avfall som kärnkraftverken producerar. Tusentals ton kärnavfall lagras för närvarande i provisoriska förvaringsutrymmen, och en hel del har dumpats i havet. Trots åratal av forskning har man ännu inte kommit på någon säker metod för temporär lagring eller slutförvaring, och ingen är heller i sikte. Ingen vet när dessa ekologiska bomber kan explodera. Problemet kommer inte att försvinna av sig självt — avfallet kommer att vara radioaktivt i hundratals eller tusentals år — eller tills Gud ingriper.

Det skrämmande problemet med kärnavfall som inte har någonstans att ta vägen är en påminnelse om att vetenskapen inte är allsmäktig. I 40 år har forskare försökt finna säkra platser för permanent lagring av högaktivt avfall. Uppgiften har visat sig vara så svår att vissa länder, till exempel Italien och Argentina, har deklarerat att de inte kommer att ha sådana lagringsutrymmen färdiga förrän tidigast år 2040. Tyskland, det mest optimistiska landet i det här sammanhanget, hoppas kunna fullfölja sina planer före år 2008.

Varför är kärnavfallet ett så stort problem? ”Det finns inte en enda vetenskapsman eller ingenjör som kan garantera att ens det bästa av alla bergrum aldrig kommer att läcka radioaktiva ämnen i farliga mängder”, förklarar geologen Konrad Krauskopf. Men trots att man länge känt till de problem som är förbundna med hanteringen av kärnavfall, har de styrande och atomindustrin obekymrat gått vidare och hoppats att forskarna en dag skulle komma på en lösning. Den dagen kom aldrig.