Sökandet efter säkerhet i bombens tidsålder

NATTEN till den 27 juli 1943 fälldes tusentals brandbomber över Hamburg i Tyskland. Detta resulterade i något nytt i krigets historia: ett ofantligt, brinnande inferno, en eldstorm. De stigande luftmassorna gav upphov till vindar av orkanstyrka, som underblåste elden från alla håll och gjorde att människor sögs in i flammorna. Hettan var ohygglig. Skyddsrummen förvandlades till ugnar, där hela skaror av hopträngda människor stektes till döds och förtorkades. Andra pressades ner i den smälta asfalten. Över 40.000 människor förlorade livet — mer än 20 gånger så många som dödades vid ett vanligt bombanfall.

Två år senare, på andra sidan jordklotet, förtärdes Hiroshima i Japan av en annan eldstorm. Detta jättebål antändes av ett enda flygplan som fällde en enda bomb.

Denna bomb, en atombomb, kallades Little Boy — Lille pojken. Men dess verkan var allt annat än liten. Den var ohygglig. Den bländade med ett intensivt ljus. Den dödade och lemlästade genom eld och hetta och tryckvågor. Den förgiftade genom dödlig strålning.

Tre dagar senare fälldes ännu en bomb, med namnet Fat Man (Tjockisen), som utplånade halva staden Nagasaki. En bergsrygg som löper tvärs igenom denna kuperade stad skyddade den andra halvan.

Kärnvapenarsenalen i dag

I dag finns det omkring 50.000 av dessa massförstörelsevapen. Begrunda följande fakta:

◻ Om de två supermakterna avfyrade endast 5 procent av sina strategiska kärnvapen mot varandras städer, skulle inom några minuter 200 miljoner människor dö — fyra gånger så många som de som stupade i andra världskriget. Det enorma antalet sårade överlevande skulle kunna förvänta föga eller ingen hjälp från de överbelastade vårdcentralerna.

◻ En enda amerikansk ubåt av typen Trident är utrustad med tillräckligt många kärnvapenrobotar för att kunna förgöra 192 olika mål. Var och en av dessa explosioner skulle vara åtta gånger kraftigare än den bomb som fälldes över Hiroshima.a

◻ Världens kärnvapenförråd har nu en sprängkraft som är 2.600 gånger större än den sammanlagda sprängkraften hos de vapen som användes under andra världskriget.

Dessa siffror är ofattbara, och de understryker problemets omfattning.

Ett västafrikanskt ordspråk lyder: ”När elefanter slåss, tar gräset också skada.” Likaså skulle följderna av ett kärnvapenkrig inte bara drabba de stridande. Vetenskapsmannen Carl Sagan förklarade nyligen i en artikel i tidskriften Foreign Affairs att ett kärnvapenkrig ”skulle blottställa varje överlevande på denna planet. Det finns en verklig risk att mänskligheten skulle komma att utrotas.”

[Fotnot]

[Diagram på sidan 3]

(För formaterad text, se publikationen)

Dagens kärnvapenförråd har 2.600 gånger så stor sprängkraft som den som kom till användning under andra världskriget

16 miljarder ton

6 miljoner ton

Det avgörande vapnet och kampen om säkerhet

”NU SKAPAS ett vapen med styrka utan motstycke, som helt kommer att förändra alla krigets villkor i framtiden. ... Såvida inte någon överenskommelse om kontroll av användningen av de nya verksamma materialen faktiskt kan åstadkommas innan det är försent, kan varje tillfällig fördel, hur stor den än är, komma att uppvägas av ett ständigt hot mot mänskligheten.” — Den danske kärnfysikern Niels Bohr. Skrivet år 1944.

I en kärnvapenstudie som utgetts av Förenta nationerna heter det: ”Det finns ... inget mål som är tillräckligt starkt för att motstå den oerhörda kraften i kärnvapen, inget effektivt försvar mot ett beslutsamt anfall. ... Mänskligheten står i så måtto inför det absoluta vapnet.”

Man insåg snart att hela städer kunde utplånas på några få sekunder och att ödeläggelsen dessutom kunde åstadkommas relativt lätt — man skulle inte behöva besegra en armé först. Med kärnvapen kunde ett lands befolkning förintas och dess ekonomi i grund förstöras på en enda dag, utan en enda sammandrabbning.

Insikten om att det inte fanns något effektivt försvar mot atomvapen gav upphov åt tanken på kärnvapen som avskräckningsmedel. I november 1945 förklarade den amerikanske flygvapenchefen Henry H. Arnold i en rapport till krigsministern: ”Verklig säkerhet mot atomvapen i den överskådliga framtiden kommer att vara beroende av vår förmåga att vidta omedelbara offensiva åtgärder med förkrossande kraft. Det måste stå klart för en potentiell angripare att ett anfall mot Förenta staterna omedelbart skulle åtföljas av ett ofantligt förödande luftangrepp med atomvapen mot honom själv.”

Många människor håller inte med om att sådana avskräckningsvapen skänker verklig säkerhet. Robert J. Oppenheimer, den briljante fysiker som ledde framställandet av atombomben, liknade de mot varandra stående kärnvapenmakterna vid ”två skorpioner i en flaska, var och en i stånd att döda den andre, men endast med risk för sitt eget liv”. För inte så länge sedan sade president Ronald Reagan att ställningen USA/Sovjetunionen liknar två människor som riktar pistoler mot varandras huvuden.

Försök att internationalisera atomkraften

I juni 1946 lade Förenta staterna fram en plan för det nybildade Förenta nationerna. Planen gick ut på att man skulle inrätta ett internationellt organ med myndighet att kontrollera och inspektera all atomenergiverksamhet över hela världen. När ett sådant organ var upprättat, skulle Förenta staterna överlämna sina atomhemligheter, skrota sina befintliga atombomber och sedan inte tillverka några fler.

Sovjetunionen hävdade att atomvapnen skulle skaffas undan först. När det väl var gjort kunde anordningar för kontroll och inspektion utarbetas. Förhandlingarna gick i baklås, och under de år av kallt krig som sedan följde rann hoppet om en FN-kontroll av världens kärnvapen ut i sanden.

Kapprustningen: åtgärder och motåtgärder

År 1949 sprängde Sovjetunionen sin första atombomb. Misstänksamheten och misstroendet djupnade mellan Öst och Väst, och kapprustningen började på allvar. USA:s svar på Sovjetunionens bomb var utvecklingen av ett oerhört mycket kraftigare vapen, vätebomben. Den första som provsprängdes (år 1952) var omkring 800 gånger kraftigare än de första atombomberna. Efter bara nio månader hade Sovjetunionen lyckats framställa en egen vätebomb.

Sedan kom de interkontinentala ballistiska robotarna. Sovjetunionen var först med dessa, år 1957. Nu kunde ett kärnvapenangrepp genomföras på några minuter i stället för timmar. Förenta staterna skyndade sig att hinna ifatt, och följande år hade man lagt interkontinentala robotar till sin arsenal.

Under tiden hade andra länder konstruerat och provsprängt egna atombomber. Med tiden blev Storbritannien, Frankrike och andra länder kärnvapenmakter.

Syndromet åtgärder/motåtgärder fortsatte med oförminskad kraft under 1960-talet. Både Förenta staterna och Sovjetunionen experimenterade med antirobotar. Båda länderna lärde sig att avfyra robotar från ubåtar. Båda utvecklade robotar med flera stridsspetsar.

Kapplöpningen fortsatte in på 1970-talet med den anmärkningsvärda utvecklingen av MIRV-roboten. MIRV är förkortningen för ”multiple independently-targeted reentry vehicle”; en enda robot har flera stridsspetsar, vilka kan riktas in på olika mål. Den moderna amerikanska MX-roboten, som också kallas Peacekeeper (Fredsbevararen), har till exempel tio sådana stridsspetsar; det har också den ryska SS-18roboten. Varje robot kan således förstöra tio städer.

Robotarna började nu också få större precision, och detta, jämte utvecklingen av MIRV, ledde till förnyade farhågor. Tidigare hade robotarna riktats in mot städer, men med MIRV kunde de nu riktas in mot fientliga robotsilos och militäranläggningar, vilket också skedde i upprepade fall. Somliga började nu spekulera över möjligheten att vinna ett kärnvapenkrig. Ett förkrossande första slag skulle kunna eliminera fiendens möjlighet eller önskan att slå tillbaka.