Kapprustningen: åtgärder och motåtgärder

År 1949 sprängde Sovjetunionen sin första atombomb. Misstänksamheten och misstroendet djupnade mellan Öst och Väst, och kapprustningen började på allvar. USA:s svar på Sovjetunionens bomb var utvecklingen av ett oerhört mycket kraftigare vapen, vätebomben. Den första som provsprängdes (år 1952) var omkring 800 gånger kraftigare än de första atombomberna. Efter bara nio månader hade Sovjetunionen lyckats framställa en egen vätebomb.

Sedan kom de interkontinentala ballistiska robotarna. Sovjetunionen var först med dessa, år 1957. Nu kunde ett kärnvapenangrepp genomföras på några minuter i stället för timmar. Förenta staterna skyndade sig att hinna ifatt, och följande år hade man lagt interkontinentala robotar till sin arsenal.

Under tiden hade andra länder konstruerat och provsprängt egna atombomber. Med tiden blev Storbritannien, Frankrike och andra länder kärnvapenmakter.

Syndromet åtgärder/motåtgärder fortsatte med oförminskad kraft under 1960-talet. Både Förenta staterna och Sovjetunionen experimenterade med antirobotar. Båda länderna lärde sig att avfyra robotar från ubåtar. Båda utvecklade robotar med flera stridsspetsar.

Kapplöpningen fortsatte in på 1970-talet med den anmärkningsvärda utvecklingen av MIRV-roboten. MIRV är förkortningen för ”multiple independently-targeted reentry vehicle”; en enda robot har flera stridsspetsar, vilka kan riktas in på olika mål. Den moderna amerikanska MX-roboten, som också kallas Peacekeeper (Fredsbevararen), har till exempel tio sådana stridsspetsar; det har också den ryska SS-18roboten. Varje robot kan således förstöra tio städer.

Robotarna började nu också få större precision, och detta, jämte utvecklingen av MIRV, ledde till förnyade farhågor. Tidigare hade robotarna riktats in mot städer, men med MIRV kunde de nu riktas in mot fientliga robotsilos och militäranläggningar, vilket också skedde i upprepade fall. Somliga började nu spekulera över möjligheten att vinna ett kärnvapenkrig. Ett förkrossande första slag skulle kunna eliminera fiendens möjlighet eller önskan att slå tillbaka.

På båda sidor kände man sig nu tvingad att bemöta detta hot genom att försäkra sig om sin förmåga att vidta motåtgärder, även om den andra parten lyckats genomföra ett överrumplingsanfall. Utan förmåga att slå tillbaka, resonerade man, skulle det finnas föga hinder för fientliga angrepp; frestelsen att angripa skulle tvärtom kunna visa sig bli oemotståndlig. Man skaffade sig därför ännu mer vapen.

Nu har vi kommit en bra bit in på 1980-talet, och kapprustningen fortsätter med halsbrytande hastighet. Ett senare tillskott till vapengalleriet är neutronbomben — en liten vätebomb som är konstruerad för att döda människor genom strålning utan att skada byggnader och fordon. Ett annat är kryssningsroboten — som kan susa fram genom luften strax ovanför trädtopparna (under fiendens radarbevakning) och med stor träffsäkerhet leverera en kärnladdning mot ett mål som ligger 2.400 kilometer bort. Genom det senaste tillskottet, allmänt kallat Stjärnornas krig, utsträcks slagfältet till att omfatta yttre rymden.

Kärnvapen har inte använts i strid på 40 år, men återhållsamhet i det flydda är ingen garanti för framtiden. Nyligen företagna gallupundersökningar visar att 68 procent av det amerikanska folket tror att kärnvapen så småningom kommer att användas om kapprustningen fortsätter.

En sådan oro är märkbar runt om i världen. Lägg märke till vad en 18-årig gymnasist i Sierra Leone skrev: ”Ett kärnvapenkrig kommer att påverka varenda mänsklig varelse på denna planet. ... Således måste även människor i Afrika känna stor oro, fastän de är långt borta från supermakternas territorium. ... På det hela taget är människors reaktion inför hotet om en världsbrand något som forskarna kallar ’psykisk avskärmning’, dvs. vägran att över huvud taget tänka på saken. Allteftersom spänningarna i världen stiger, blir det emellertid allt svårare att utföra detta konststycke av känslomässig akrobatik och helt enkelt ignorera hotet.”

Andra hot mot säkerheten

Men förutom det påtagliga hotet om avsiktligt krig mellan supermakterna hotas mänsklighetens säkerhet också på andra sätt. En fara är att allt fler länder kommer att skaffa sig kärnvapen. Förutom de fem nationer som man med bestämdhet vet redan har sådana vapen finns det åtminstone sex andra länder som antingen redan har eller snart kommer att få egna atombomber. Experter tror att 20 nationer, eller ännu fler, kommer att ha kärnvapen i slutet av seklet.

En annan fara är att någon terroristgrupp kommer att få tag i ett av dessa vapen. Man kan föreställa sig vad en terrorist skulle kunna göra med en atombomb! En hel stad skulle faktiskt kunna hållas som gisslan!

Hur skulle en sådan grupp kunna skaffa sig en atombomb? Det finns två sätt. De skulle kunna stjäla en — tänk på att det finns 50.000 att välja bland! De skulle också kunna tillverka en. Det tekniska kunnande som krävs för att bygga en atombomb är inte längre någon hemlighet. Och tillgången på plutonium, den viktigaste beståndsdelen, blir allt större. Man beräknar faktiskt att det omkring år 2000 kommer att finnas tillräckligt mycket plutonium enbart för civila kärnkraftsändamål för att tillverka 750.000 bomber av Nagasakityp per år!

Förutom dessa hot mot säkerheten finns sådana möjliga risker som olyckshändelser, felberäkningar och tekniska fel.

Mänskliga lösningar

Vetenskapsmän, forskare, generaler och politiker har skrivit mycket om detta ämne. I allt större utsträckning betraktar de kärnvapenkapplöpningen som kostsam, meningslös och oerhört farlig. De kommer med olika lösningar. Somliga föreslår fullständig nedrustning. Andra vill ha en frysning av kärnvapenproduktionen. Åter andra förordar ett defensivt ”stjärnornas krig”. I januari förra året gjorde de båda supermakternas statschefer uppmuntrande uttalanden. Michail Gorbatjov föreslog en stegvis process varigenom jorden skulle kunna vara befriad från kärnvapen år 2000. Ronald Reagan sade att han var tacksam för förslaget. En allvarlig fredsplan eller ett propagandaknep? Alla dessa förslag har en sak gemensam — de pekar alla på någon mänsklig lösning.