Insikten om att det inte fanns något effektivt försvar mot atomvapen gav upphov åt tanken på kärnvapen som avskräckningsmedel. I november 1945 förklarade den amerikanske flygvapenchefen Henry H. Arnold i en rapport till krigsministern: ”Verklig säkerhet mot atomvapen i den överskådliga framtiden kommer att vara beroende av vår förmåga att vidta omedelbara offensiva åtgärder med förkrossande kraft. Det måste stå klart för en potentiell angripare att ett anfall mot Förenta staterna omedelbart skulle åtföljas av ett ofantligt förödande luftangrepp med atomvapen mot honom själv.”

Många människor håller inte med om att sådana avskräckningsvapen skänker verklig säkerhet. Robert J. Oppenheimer, den briljante fysiker som ledde framställandet av atombomben, liknade de mot varandra stående kärnvapenmakterna vid ”två skorpioner i en flaska, var och en i stånd att döda den andre, men endast med risk för sitt eget liv”. För inte så länge sedan sade president Ronald Reagan att ställningen USA/Sovjetunionen liknar två människor som riktar pistoler mot varandras huvuden.

Försök att internationalisera atomkraften

I juni 1946 lade Förenta staterna fram en plan för det nybildade Förenta nationerna. Planen gick ut på att man skulle inrätta ett internationellt organ med myndighet att kontrollera och inspektera all atomenergiverksamhet över hela världen. När ett sådant organ var upprättat, skulle Förenta staterna överlämna sina atomhemligheter, skrota sina befintliga atombomber och sedan inte tillverka några fler.

Sovjetunionen hävdade att atomvapnen skulle skaffas undan först. När det väl var gjort kunde anordningar för kontroll och inspektion utarbetas. Förhandlingarna gick i baklås, och under de år av kallt krig som sedan följde rann hoppet om en FN-kontroll av världens kärnvapen ut i sanden.

Kapprustningen: åtgärder och motåtgärder

År 1949 sprängde Sovjetunionen sin första atombomb. Misstänksamheten och misstroendet djupnade mellan Öst och Väst, och kapprustningen började på allvar. USA:s svar på Sovjetunionens bomb var utvecklingen av ett oerhört mycket kraftigare vapen, vätebomben. Den första som provsprängdes (år 1952) var omkring 800 gånger kraftigare än de första atombomberna. Efter bara nio månader hade Sovjetunionen lyckats framställa en egen vätebomb.

Sedan kom de interkontinentala ballistiska robotarna. Sovjetunionen var först med dessa, år 1957. Nu kunde ett kärnvapenangrepp genomföras på några minuter i stället för timmar. Förenta staterna skyndade sig att hinna ifatt, och följande år hade man lagt interkontinentala robotar till sin arsenal.

Under tiden hade andra länder konstruerat och provsprängt egna atombomber. Med tiden blev Storbritannien, Frankrike och andra länder kärnvapenmakter.

Syndromet åtgärder/motåtgärder fortsatte med oförminskad kraft under 1960-talet. Både Förenta staterna och Sovjetunionen experimenterade med antirobotar. Båda länderna lärde sig att avfyra robotar från ubåtar. Båda utvecklade robotar med flera stridsspetsar.

Kapplöpningen fortsatte in på 1970-talet med den anmärkningsvärda utvecklingen av MIRV-roboten. MIRV är förkortningen för ”multiple independently-targeted reentry vehicle”; en enda robot har flera stridsspetsar, vilka kan riktas in på olika mål. Den moderna amerikanska MX-roboten, som också kallas Peacekeeper (Fredsbevararen), har till exempel tio sådana stridsspetsar; det har också den ryska SS-18roboten. Varje robot kan således förstöra tio städer.

Robotarna började nu också få större precision, och detta, jämte utvecklingen av MIRV, ledde till förnyade farhågor. Tidigare hade robotarna riktats in mot städer, men med MIRV kunde de nu riktas in mot fientliga robotsilos och militäranläggningar, vilket också skedde i upprepade fall. Somliga började nu spekulera över möjligheten att vinna ett kärnvapenkrig. Ett förkrossande första slag skulle kunna eliminera fiendens möjlighet eller önskan att slå tillbaka.

På båda sidor kände man sig nu tvingad att bemöta detta hot genom att försäkra sig om sin förmåga att vidta motåtgärder, även om den andra parten lyckats genomföra ett överrumplingsanfall. Utan förmåga att slå tillbaka, resonerade man, skulle det finnas föga hinder för fientliga angrepp; frestelsen att angripa skulle tvärtom kunna visa sig bli oemotståndlig. Man skaffade sig därför ännu mer vapen.

Nu har vi kommit en bra bit in på 1980-talet, och kapprustningen fortsätter med halsbrytande hastighet. Ett senare tillskott till vapengalleriet är neutronbomben — en liten vätebomb som är konstruerad för att döda människor genom strålning utan att skada byggnader och fordon. Ett annat är kryssningsroboten — som kan susa fram genom luften strax ovanför trädtopparna (under fiendens radarbevakning) och med stor träffsäkerhet leverera en kärnladdning mot ett mål som ligger 2.400 kilometer bort. Genom det senaste tillskottet, allmänt kallat Stjärnornas krig, utsträcks slagfältet till att omfatta yttre rymden.

Försök att bringa kapprustningen under kontroll

Vapenutvecklingens historia skulle kunna väcka tanken att kärnvapenkapplöpningen har fortskridit utan några som helst hinder, men faktum är att en lång rad överenskommelser har träffats. Somliga av dessa begränsar provsprängningen av kärnvapen eller upprättar tak för vissa vapensystem, medan andra söker förhindra spridningen av kärnvapen till icke-kärnvapenstater.

Dessa överenskommelser har träffats först efter mödosamma, tidskrävande ansträngningar. Likväl har ingen av dessa överenskommelser i märkbar grad reducerat de befintliga vapenarsenalerna.

Roten till problemet är denna: Supermakterna hyser djup misstro gentemot och fruktan för varandra. Den osäkerhet som blir följden gör, ironiskt nog, bara att kravet på vapen blir ännu större. Att vapenarsenalerna ökar gör i sin tur att vardera sidan förefaller alltmer olycksbådande och hotande för den andra; människor känner därför större osäkerhet än någonsin tidigare.

Välunderrättade personer inser att nationerna har rustat sig för att verkligen använda sina vapen om de blir provocerade. Beredvilligheten att använda dem är faktiskt själva kärnpunkten i avskräckningsprincipen. General B. L. Davis, chef för Förenta staternas strategiska flygkommando, skrev nyligen: ”När allt kommer omkring är vår förmåga att bedriva en effektiv avskräckningspolitik en funktion av två av varandra beroende faktorer. För det första måste vi ha — och eventuella motståndare måste vara införstådda med att vi har — förmåga att förvägra dem deras krav i varje skede av konflikten. För det andra måste vi ha — och motståndare måste inse att vi har — föresatsen som nation att bruka denna förmåga till försvar för våra nationella intressen.” (Kursiverat av oss) — Air Force Magazine, juli 1985.