Guds Son gjorde klart att inte ens de som gör sådant som liknar det som det getts befallning om, men gör det på fel sätt eller med fel motiv, får komma in i Guds kungarike, utan blir fullständigt avvisade. (Mt 7:15–23)

I överensstämmelse med detta kommunicerar Gud inte med människan genom en rad korthuggna befallningar, så som en känslolös diktator skulle göra. Gud vill inte ha den sortens lydnad som man kan få från ett djur med hjälp av tyglar och betsel. (Jfr Jak 3:3; Ps 32:8, 9.) Det som krävs är inte någon slentrianmässig eller motvillig lydnad, en sådan som till och med demonerna visade Kristus och hans lärjungar (Mk 1:27; Lu 10:17, 20), utan en lydnad som motiveras av ett hjärta fyllt av tacksamhet och uppskattning. (Ps 112:1; 119:11, 112; Rom 6:17–19) När Jehova ger uttryck åt sin vilja och sina avsikter, ger han därför samtidigt nyttiga upplysningar som vädjar till människans känsla för det som är rätt och rättfärdigt, till hennes kärlek och godhet, till hennes förstånd, förnuft och vishet. (5Mo 10:12, 13; Lu 1:17; Rom 12:1, 2) De som har den rätta inställningen i hjärtat lyder honom av kärlek. (1Jo 5:2, 3; 2Jo 6) Sannfärdigheten i det budskap som Guds tjänare förkunnar är också något som övertygar dem som lyssnar till det och får dem att lyda, och Petrus skriver därför om ”lydnad för sanningen, med broderlig tillgivenhet fri från hyckleri som följd”. (1Pe 1:22; jfr Rom 2:8, 9; Gal 5:7, 8.)

En sund fruktan för Gud har också betydelse i förbindelse med lydnad. Gudsfruktan innebär att man erkänner att Gud är allsmäktig och inser att han inte låter sig luras eller kan föras bakom ljuset utan återgäldar var och en efter hans gärningar. (Jfr Flp 2:12, 13; Gal 6:7, 8; Heb 5:7.)