Demonerna styrde mitt liv

JAG var ett andemedium, en trollkarl, en manlig häxa. Jag använde mig av spådom. Jag såg efter omen. Jag förhäxade andra. Jag utövade svart magi och voodoo. Jag tog del i de flesta av de spiritistiska sedvänjor som fördöms i 5 Moseboken 18:10—12 i bibeln.

Aposteln Paulus’ färdkamrat Lukas skrev: ”Då ... mötte oss en viss tjänsteflicka som hade en ande, en spådomsdemon. Hon brukade skaffa sina herrar riklig förtjänst genom att utöva spådomskonst.” (Apostlagärningarna 16:16) Precis som det var i den där flickans fall fick också jag genom en demon kunskap om sådana ting som man inte kan få reda på på vanligt sätt.

Innan min mormor dog, visste jag till exempel att hennes död var nära förestående. Och när någon släkting blev havande, kände jag till det innan någon annan visste det. Detta var inte bara ingivelser som visade sig stämma; min kunskap om sådana ting var nästan alltid korrekt. Om jag önskade att en skolkamrat, en lärare eller en släkting skulle bli sjuk, inträffade detta alltid.

En gång blev jag arg på min mormor och ville skada henne. Jag åkallade demonerna och bad uttryckligen om att hon skulle skära sig — och samma eftermiddag skar hon sig på en kniv.

Jag utövade voodoo och använde då klädespersedlar och gjorde en docka som föreställde min bror. Jag ville att han skulle låta mig vara i fred. Varje gång han sedan kom inom tre meters avstånd från mig, fick han häftiga smärtor i bröstet och hade svårt att andas. Han lärde sig därför att hålla sig borta från mig.

Senare var det en bekant som gjorde sig lustig över min förmåga att frammana demoner. Jag visste att han handlade med narkotika. Jag sade därför till honom att han skulle bli arresterad och sedan frisläppt. Demonerna gjorde precis vad jag hade begärt. Inom två månader blev mannen arresterad. Senare lades målet ner, och han blev fri. Mannen ifrågasatte aldrig mer mina förmågor.

Jag blir indragen i ockultism

Min familj var genomsyrad av de religiösa ritualer och hedniska sedvänjor som florerade på Ozarkplatån i Förenta staterna, där människor använde kärleksdrycker och liknande ting. Jag föddes sedan mina föräldrar flyttat till San Francisco. De ville egentligen inte ha barn; det inkräktade på deras fria livsstil. Jag blev därför försummad, fick aldrig uppleva någon ömhet och blev illa tilltygad känslomässigt sett. Jag blev en enstöring som hatade människor.

Redan i tidiga år kände jag mig dragen till det ockulta. Jag tittade på alla filmer och TV-program som handlade om sådant. Och när jag var omkring sex år gammal, använde jag regelbundet ouijabordet. Jag var öppen för och rentav angelägen om att få kontakt med andevärlden. Jag visste att demonerna existerade, och jag kände mig mycket väl till mods när jag talade med dem. Och de gynnade mig med speciella kunskaper och förmågor.

Jag började läsa alla böcker om ockultism som jag kunde uppbringa. Jag fick tag i dem på offentliga bibliotek och i synnerhet hos vissa bokhandlare. En bokhandel, som innehades av ett andemedium, vände sig speciellt till sådana som utövade trolldom eller svart magi. Genom att läsa gamla böcker om ockultism lärde jag känna namnen på demoner som kontaktades i forna tider av människor som utövade spiritism.

I mina kontakter med demonerna började jag sedan använda dessa namn, när jag talade med dem. Och varje gång jag hade kontakt med en viss demon, märkte jag att dennes personlighet och sätt att arbeta skilde sig från andra demoners som jag brukade kontakta. Jag kom på så sätt att lära känna mängder av demoner vid namn.

Genom mitt studium av ockultism visste jag att demonerna var änglar som hade förlorat Guds ynnest och således inte var döda människors andar eller själar. Jag kände sympati för dessa änglar, och i synnerhet tyckte jag synd om Satan. Jag började dyrka Satan, men hur motsägelsefullt det än kan tyckas vara, brukade jag samtidigt be till Gud. Och när mina böner blev besvarade, trodde jag att det var Gud som hade besvarat dem. Satan hade verkligen lyckats lura mig. — 2 Korintierna 11:14.

Även om demonerna försåg mig med speciella förmågor, hjälpte de mig inte att bli en bättre människa. De förvrängde tvärtom mitt tänkesätt, så att jag kände hat i stället för kärlek. Med tiden kom jag att ägna mig åt otukt, stöld, dryckenskap, narkotikamissbruk och homosexualitet.

I januari 1974 dog min mormor. Detta gjorde mig mycket nedstämd, eftersom hon var den enda människa som jag hade älskat. När jag var barn, läste hon för mig ur bibeln och talade om uppståndelsen. Nu ville jag veta mer om uppståndelsen. Ända sedan barndomen hade jag haft en önskan att leva för evigt, och demonerna hade lovat att jag skulle få göra det. Men jag förstod inte riktigt hur detta skulle gå till.

Ett viktigt sammanträffande

Kort efter min mormors begravning råkade jag på mitt arbete nämna för en flicka som hette Gwen att världens ände snart skulle komma men att ingen trodde det. Gwen sade att hon trodde det och uttryckte sin förvåning över att jag visste det. Jag hade fått veta detta av demonerna, men Gwen visade mig dessa ting från bibeln.

Gwen brukade alltid tala om Jehova och säga att han var den som skulle göra slut på den här ordningen. Jag talade om för henne att jag hatade det där namnet, Jehova, och uppmanade henne att inte använda det. Hon blev sårad och sade att om hon inte fick använda namnet på den hon älskade mest, ville hon hellre låta bli att tala med mig, eftersom Jehova är Guds namn.

Jag blev mycket häpen. Så när jag kom hem den kvällen, tog jag fram Konung Jakobs översättning, min döda mormors bibel, och började bläddra igenom den för att leta efter namnet Jehova. Jag visste att om jag fann det i denna bibel, då hade Gwen rätt när hon sade att Jehova var Guds namn. Men jag var säker på att det inte skulle finnas där. Jag blev ytterligt förvånad när jag kom till 2 Moseboken 6:3, där det står: ”Jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob under namnet Gud Allsmäktig, men under mitt namn JEHOVA var jag icke känd av dem.”

Jag insåg genast att Jehova verkligen var Gud och att Satan inte alls var mäktig i jämförelse med Jehova! Att jag fick se det namn jag hatade där i bibeln och fick höra talas om uppståndelsehoppet gjorde att jag började studera tillsammans med vittnena.

Jag sliter mig loss från demonernas grepp

Kort därefter tog Gwen för första gången med mig till ett av Jehovas vittnens möten. Talet handlade om det vilddjur som nämns i Uppenbarelseboken i bibeln, det som bär talet 666. Jag hade fått en hel del förvrängda upplysningar om detta av demonerna, och nu blev jag verkligen förvånad över att dessa ting fanns nedtecknade i bibeln. Jag blev intresserad, och följande vecka började jag därför studera bibeln regelbundet tillsammans med vittnena.

Demonerna ville naturligtvis inte att jag skulle studera. Men jag visste att det jag fick lära var sanningen, och jag tänkte inte ge upp, även om demonerna försökte hindra mig. De slog mig ofta när jag låg i sängen. En gång slog de mig så hårt i huvudet att det tog flera timmar innan smärtan gick över. Jag bad till Jehova om hjälp, och därefter hindrade han dem från att komma in i mitt rum.

Men demonerna gav inte upp. De slog på utsidan av mitt sovrumsfönster så att rutorna skallrade. De höll på hela natten, så att jag bara fick några timmars sömn. De försökte trötta ut mig. Men jag fortsatte att be till Jehova och att gå på alla Jehovas vittnens möten, och Jehova hjälpte mig.

Det är sant att demonerna är mycket mäktiga. De kan till och med döda människor, som de gjorde med Jobs tio barn. (Job 1:18, 19) Och jag är säker på att de ville döda mig också, eftersom jag hade varit deras tjänare, som de hade förlänat särskilda förmågor men som nu hade övergett dem för att tjäna deras fiende, Jehova Gud. Jehovas förmåga att beskydda mig är därför ett bevis för att vi inte behöver frukta för demonerna.

Sommaren 1974 besökte jag Jehovas vittnens områdessammankomst i Oakland-Alameda County Stadium. Där beslöt jag mig för att låta döpa mig vid nästa sammankomst av detta slag. På detta stadion blev jag alltså döpt, den 18 juli 1975, och i oktober det året gifte jag mig med ett av mina medvittnen.

Även efter det att Mari och jag hade gift oss fortsatte demonerna att trakassera oss och gjorde vid flera tillfällen min hustru vettskrämd. Mari tillhörde den församling där jag hade börjat gå på möten. Hon visste allt om min bakgrund innan vi gifte oss. Hon sade till och med att hon hade misstänkt att jag var en manlig häxa redan när jag började komma till Rikets sal. Jag var verkligen underlig. Jag klädde mig helt i svart och talade inte med någon; jag bara kom till mötena och satt där.

Ett tag trodde vi att vi inte skulle bli fria från demonernas trakasserier förrän de och Satan slungades i avgrunden. (Uppenbarelseboken 20:1—3) På grund av att vi nalkas Jehova i bön och utnyttjar alla de andliga föranstaltningar som han gör genom sin organisation har vi nu inte på åratal blivit ansatta av demoner, som vi blev i början.

Vi har blivit välsignade med tre underbara döttrar, och under de fyra senaste åren har Mari tjänat som reguljär pionjär. Vi ser verkligen fram emot den tid då Satan och hans demoner kommer att vara borta för evigt! Fram till den dagen vill vi, även om vi inte längre direkt ansätts av demoner, ständigt tänka på att vi har en kamp att utkämpa emot dem, precis som aposteln Paulus skrev: ”Vi har en kamp, inte mot blod och kött, utan ... mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i det himmelska.” (Efesierna 6:12) — Berättat av Ralph Anderson.

[Infälld text på sidan 12]

Varje gång jag hade kontakt med en viss demon, märkte jag att dennes personlighet skilde sig från andra demoners