Syftet med Alvins resa var att finna hydrotermala flöden — gejsrar som skjuter ut strålar av hett vatten i havet.

I ljuset kunde man se ett antal skimrande varmvattenkällor på havsbottnen, där vattnet normalt är nära fryspunkten. I närheten av dessa utlopp kunde man se någonting ännu märkligare — hela kolonier av tidigare okända levande varelser. Två år senare upptäckte forskare ombord på Alvin mycket heta källor som kallas smokers på Östra stillahavsryggen vid Mexicos kust. Flera av dessa utlopp bildade spöklika skorstenar, några upp till 9 meter höga.

På grund av sin ytterst instabila och vulkaniska karaktär är det världsomspännande mittoceaniska ryggsystemet fullt av lavaströmmar och hydrotermala flöden eller varmvattenkällor. Dessa springor spyr ut en giftig, mycket het blandning av vatten och lösta mineraler från jordens inre. Men denna ogästvänliga värld, som också är under ett tryck som är hundra gånger större än trycket vid havsytan, stöter, fantastiskt nog, inte bort liv, utan drar snarare till sig det — och det i överflöd!

Stanken beror inte på förruttnelse, utan på svavelväte — ett mycket starkt luktande och ytterst giftigt kemiskt ämne som finns i stora mängder i hydrotermala flöden. Vattnet från öppningarna är också mycket surt och innehåller många metaller, däribland koppar, magnesium, järn och zink. Men faktum är att rörmaskar och andra djur inte bara klarar sig med nöd och näppe i denna miljö — som har jämförts med en plats för giftavfall — utan de trivs här!

Energi från jordens inre

På ett genialiskt sätt har Skaparen ordnat med att jordens inre ger den nödvändiga energin via de hydrotermala flödena och det illaluktande ämnet svavelväte. Som ”solljus” i kolonin kring utloppet ger svavelvätet den energi som bakterierna behöver för att sköta sin matproduktion.

Ett kusligt ljus!

År 1985 blev forskarna förvånade när de i närheten av utloppen fann räkor som har två ögonliknande organ med ljuskänsliga kemiska ämnen men inga linser. Den första fråga som väcktes var naturligtvis: Vad kunde dessa djur se i en värld i totalt mörker? För att ta reda på det använde forskarna en mycket känslig digitalkamera, en sådan som man använder vid fotografering av ljussvaga stjärnor. De riktade kameran mot ett vattenflöde, släckte alla ljusen och tog en bild.

Resultatet var fantastiskt. Bilden visade ”en dramatisk och tydlig glöd med en klart avgränsad kant”, där hetvattenströmmen lämnade ”skorstenen”, berättar forskaren Cindy Lee Van Dover. Utnyttjar räkorna detta kusliga ljus, som är osynligt för mänskliga ögon? Hur det än förhåller sig med den saken gör upptäckten att hydrotermala flöden glöder att dörren till ”ett helt nytt forskningsområde” öppnas, tillägger Van Dover.

[Ruta/Bild på sidan 7]

Vad är hydrotermala flöden?

Längs det vulkaniska mittoceaniska ryggsystemet tränger havsvatten ner genom sprickor i jordskorpan till områden som är extremt heta. Vattnet blir då överhettat, reagerar med berggrunden och absorberar ett antal kemiska ämnen. Det blir också mer lättflytande, stiger upp till havsbottnen och bildar hydrotermala flöden — hydrotermala källor eller gejsrar. Dessa ”står sig bra jämfört med sina motsvarigheter på land, när det gäller styrka och skådespel”, läser vi i en bok.

Dessutom kan temperaturen i dessa havsbottenkällor stiga till 400 grader Celsius, vilket är hetare än smält bly! Men på grund av trycket från flera kilometers havsvatten omvandlas inte den överhettade vätskan till ånga. Bara någon eller några centimeter från den heta strålen är temperaturen i det omgivande havsvattnet, märkligt nog, vanligtvis bara några grader över fryspunkten. Mineraler som fälls ut ur de snabbt svalnande källorna sjunker till havsbottnen, där de bildar små kullar och ”skorstenar”. De senare kan bli upp till 9 meter höga. En ”skorsten” som man upptäckte var faktiskt 45 meter hög och hade en diameter på nästan 10 meter, och den växte fortfarande!

Hydrotermala flöden kan uppkomma och upphöra sporadiskt, vilket gör livet runt dem osäkert. Vissa organismer kan dock överleva genom att flytta till andra utlopp.

[Bildkälla]

P. Rona/OAR/National Undersea Research Program