Olja till din tjänst — kanske, kanske inte!

DÄR låg jag i godan ro, en droppe olja, och skötte mig själv utan att besvära någon. Jag hade slumrat i otaliga år i fredlig samexistens med miljontals av mina granndroppar. Då väcktes vi plötsligt av det kusliga ljudet från stål som gnisslade mot väggarna till vårt hem. Denna inkräktare från en annan värld visade sig vara en borr, och den förändrade vårt liv över en natt.

Hur kunde jag, en liten och obetydlig oljedroppe, bli så känd? Alltsammans började under 1960-talets första år. På den tiden började man provborra på Alaskas nordkust. Under de följande åren lade oljebolagen ner miljontals dollar på att söka finna sitt gäckande mål — ett lönsamt oljefält. Till sist fick de lön för sin möda. År 1968 upptäcktes de jättelika oljefyndigheterna vid Prudhoe Bay.

Mitt fäderneärvda hem invaderades. Kan du föreställa dig hur rädd jag var när jag tvingades lämna mitt varma, bekväma hem och pressades upp genom ett motbjudande stålrör till en värld som jag inte visste någonting om?

Mitt hem

Jag kanske skulle ägna en stund åt att beskriva det hem som jag nu lämnade. Först och främst var det beläget 2.600 meter under havets nivå. Tänk, vad lugnt och skönt det var! Och temperaturen var omkring 90 grader Celsius — precis lagom för vår molekylstruktur. Många beskriver mitt hem som en bassäng. Detta skulle kunna ge det felaktiga intrycket att jag bor i en stor grotta fylld med olja. Men så är det inte. Mitt hemvist kallas oljebassäng, men i själva verket är det ett lager av sand eller grus som har fyllts upp med olja och gas. Om du har svårt att föreställa dig hur det ser ut, kan du tänka dig en behållare som är fylld med sand. Man kan ändå fylla på med vatten — ända upp till 25 procent av behållarens volym — utan att det svämmar över.

Men låt mig nu återvända till det tillfälle då jag i flygande fläng fördes i väg till ett nytt liv. Färden upp genom röret gick så snabbt på grund av det ofantliga trycket i oljereservoaren. Detta uppgick i början till mer än 280 kilo per kvadratcentimeter och förde mig därför uppåt med stor hastighet.

Nu öppnade sig en helt ny värld för mig. Somliga sade att jag skulle bli mycket uppskattad som bränsle. Andra menade att jag skulle komma till nytta på tusentals andra sätt — både i hushållet och i industrin. Var skulle jag hamna? Jag kände mig orolig. Men jag var åtminstone inte ensam. Man borrade fler hål för att få ut fler av mina släktingar ur oljefältet i Prudhoe Bay.

Men detta arbete är mycket kostsamt, och det kan också vara farligt. Många gånger tränger borrarna ner i lager med oerhört högt tryck, och om man inte får oss under kontroll, kan vi strömma ut och förorsaka en ofantlig explosion och stora skador på tundravegetationen och djurlivet. Men jag gjorde mig inte skyldig till något sådant. Jag hamnade i en rörledning som gick till Valdez och var nu på väg att uppfylla min bestämmelse att tjäna dig.

Rörledningen som jag färdades i ligger förresten ovanför marken för att permafrosten, den ständiga tjälen, inte skall tinas upp. På nordsluttningen är detta tjällager i genomsnitt 600 meter tjockt. Det består till 30 procent av fruset vatten, så om den varma oljan transporterades under markytan, skulle permafrosten tina, och vår rörledning skulle lätt kunna knäckas och gå sönder. Kan du föreställa dig vilken katastrof detta skulle vara? Vilken skadegörelse skulle inte tusentals liter utspilld råolja kunna åstadkomma på den ömtåliga tundran!

Från Valdez skulle jag enligt planerna färdas med supertanker till ett oljeraffinaderi långt borta. Där är det meningen att jag skall börja ett nytt liv. Gasen och vattnet skall frånskiljas och föras någon annanstans. ”Gasen?” säger du kanske. ”Jag trodde att vi talade om olja!” De flesta människor inser faktiskt inte att i mitt barndomshem, där finns det alltid gas i grannskapet. I själva verket består jag till största delen av gas. Faktum är att om de lät mig komma ut i friheten så snart jag kom upp till jordytan, skulle jag expandera mer än hundra gånger — och vilken knall det skulle bli då!

Alltnog, vid raffinaderiet skall jag enligt planerna genomgå en fullständig förvandling. Jag skall brytas ner i mina beståndsdelar, eller fraktioner, genom en process som kallas fraktionerad destillation. Råoljan hettas upp till ånga som får stiga upp genom ett högt torn. Detta gör att de olika fraktionerna kondenserar vid olika nivåer och kan ledas bort med hjälp av rörledningar. Som du kanske vet blir nästan hälften av mig till bensin, och jag kan på det sättet vara till din tjänst när du kör in på en bensinstation och tankar.

Men jag skulle också kunna användas till mycket annat. Vi oljedroppar kanske inte ser så mycket ut för världen till att börja med, men se dig omkring i ditt rum. Den där stolen kanske är tillverkad av plast, vinyl eller syntetiskt gummi. Det där köksbordet kanske är överdraget med ett oljebaserat laminat. Och din golvbeläggning kan mycket väl vara tillverkad av en kemisk fabrik som använder oljeprodukter som råmaterial — ja, jag kan betjäna dig på tusen olika sätt!

Inte längre ”till din tjänst”

Men jag kommer aldrig att få uppleva något av allt detta. Jag börjar min resa från Valdez till raffinaderiet med en supertanker som bär namnet Exxon Valdez. Strax efter midnatt hörs ett gnisslande ljud av metall som stöter mot sten — ett långt mer skrämmande ljud än när borrstålet trängde in i mitt hem på nordsluttningen! Den tank som jag ligger i rivs snart upp på Bligh Reef i Prins William-sundet. Jag spolas ut i havet tillsammans med 42 miljoner liter av mina färdkamrater. Jag har blivit en del av en fruktansvärd miljökatastrof, det största oljeutsläpp som någonsin inträffat i Nordamerika!

Jag kommer därför aldrig att få hjälpa till att fylla din tank vid en bensinstation. Jag kommer inte att få bli en plasttallrik på ditt bord eller en del av din TV-apparat eller den där ansiktskrämen som du är så förtjust i eller kläderna som du har på dig eller den där förföriska parfymen. Jag kommer aldrig att få erbjuda mig att stå till din tjänst, som jag föresatt mig att göra. Det finns inte längre något ”kanske”!

I stället har jag tvingats förorena Prins William-sundet och Alaskabukten. Jag har bidragit till att fördärva hundratals kilometer av den vackra kusten. Jag har medverkat till att tusentals fåglar och andra djur har förlorat livet. Jag äventyrar massor av fiskares levebröd. Hur mycket bättre hade det inte varit om jag hade fått stanna kvar som en liten oljedroppe vid Prudhoe Bay och haft det lugnt och skönt i mitt lilla varma hem på 2.600 meters djup, där jag inte besvärade någon!

Olja — Finns det några alternativ?

OLJA. När den spills ut i havet, täcker den vattenytan med en svart, blank hinna som kväver och dödar det mesta av det som den kommer i kontakt med. När den bränns, frigörs gaser som irriterar lungorna, förstör träden och till och med bidrar till att ge vår planet en ”febersjukdom” som kallas drivhuseffekten. Men dagens värld är trots allt mycket beroende av den. Vi använder i själva verket så mycket olja att somliga människor tror att den kommer att ta slut innan vi hinner förgifta oss själva med den.

Med tanke på alla de problem som oljan förorsakar är det inte så underligt att fler och fler människor i våra dagar frågar sig om vi inte har några alternativa bränslen vid sidan av oljan. Bilen är av naturliga skäl i blickpunkten för denna frågeställning. Den är inte bara den snabbast växande konsumenten av världens begränsade oljetillgångar, utan är också en första klassens miljöförstörare. Världens bilar spyr årligen ut omkring 400 miljoner ton kol i vår hemsökta atmosfär. Men är bensin, som ju framställs av olja, det enda användbara bränslet för en bil?

Nej, det finns andra bränslen. Forskare håller fortfarande på att experimentera med bilar som drivs med solenergi och elektricitet. Men om inte något oförutsett inträffar, kommer sådana fordon inte att ersätta bensindrivna bilar inom den närmaste framtiden.

Flytande väte ser också ut att vara ett lovande bilbränsle. Dels är det ett renare bränsle än bensin, och dels skulle det inte ta slut i första taget. Det är det vanligaste grundämnet i universum. Men för närvarande är idén om en vätedriven bil något som tillhör den avlägsna framtiden, då tekniken kan ha gjort den praktiskt genomförbar.

Alkohol som bränsle

Hur blir det då i den närmaste framtiden? Två typer av bränsle som inte utvinns ur olja har redan fått stor användning som drivmedel för både personbilar och lastbilar: alkohol och naturgas. Ren alkohol, dvs. etanol, framställs av sockerrör. År 1987 drevs över 90 procent av alla nya bilar i Brasilien med etanol, även om den siffran har rasat ner till 69 procent under de senaste månaderna till följd av sjunkande oljepriser. Etanol är ett renare bränsle än bensin och kommer dessutom från en källa som kan förnyas. Vi kan alltid odla mer sockerrör eller sockerbetor eller kassava eller majs, om vi vill producera mer etanol.

Ett problem är emellertid de stora arealer som behövs för att odla etanolproducerande grödor. Förenta staterna skulle behöva avsätta närmare 40 procent av sin årliga majsskörd bara för att få fram etanol som täcker 10 procent av dess behov av bilbränsle.

Ett annat problem är kostnaden. Enligt vissa beräkningar förlorar etanolproducerande grödor cirka 30 till 40 procent av sitt potentiella energiinnehåll när de omvandlas till bränsle. Somliga experter har räknat ut att om man inbegriper kostnaderna för odling och beredning, så åtgår det mer energi för att producera etanol än etanolen själv ger!

Metanol, en alkohol som utvinns ur naturgas eller kol, är däremot inte så dyr. Medan vissa bränslen försämrar prestandan, gör metanol bilmotorn piggare. Racerbilar kör till exempel ofta på metanol, eftersom detta bränsle är mindre explosivt än bensin. I juni 1989 lade den amerikanske presidenten George Bush fram ett förslag som gick ut på att det skulle finnas 500.000 metanoldrivna bilar i Förenta staterna före år 1995. Regeringen hävdar att genomförandet av detta förslag skulle minska bilavgaserna med 80 procent.

Men metanolen har också sina nackdelar. Även om den avger mindre kol vid förbränningen än petroleumbränslen, så släpper den ut ett annat miljögift: formaldehyd, ett ämne som misstänks förorsaka cancer. Metanoldrivna bilar är också svårare att starta i kallt väder.

Naturgas

Naturgas används på många håll i hushållet, till både uppvärmning och matlagning, och har också stora fördelar som motorbränsle. Det är en enkel blandning — som till största delen består av metan — och är ett mycket rent bränsle. Den avger bara en bråkdel av det kol som bensin ger ifrån sig och inte ett spår av dieseloljans sotiga, partikelbemängda rök. Motorer som drivs med ett sådant rent bränsle behöver inte så mycket underhåll. Gas är också relativt billigt och fortfarande rikligt förekommande i naturen.

Gasdrivna bilar har redan tagits i bruk i Italien, Sovjetunionen, Nya Zeeland och Canada. Men gasen är inte heller problemfri. Att bygga om en bensindriven bil till en gasdriven är kostsamt. Dessutom tar gasen (även om den är komprimerad) stor plats. Flera stora tankar måste installeras i bilens bagageutrymme, och trots det har bilen relativt liten aktionsradie och måste tankas oftare.

På tal om tankning finns det ett problem som är gemensamt för alla alternativa bränslen. Vem skulle vilja köpa en bil som drivs med ett alternativt bränsle, när det är svårt att hitta en bensinstation som säljer detta bränsle? Men varför skulle bensinstationerna å andra sidan tillhandahålla alternativa bränslen, när de inte har några garantier för att folk kommer att köpa dem? Så vilket skall komma först — köparna av bränslet eller försäljarna?

En lösning på detta dilemma vore att tillverka bilar som kan köra på två olika typer av bränsle. Det finns redan bilar som kan köra på både gas och bensin, gas och diesel, alkohol och bensin eller blandningar av två olika bränslen i samma tank. Men även om sådana bilar skulle vara lättare att tanka, är de kanske inte lika föroreningsfria eller effektiva som bilar som är konstruerade för att köras på ett enda rent bränsle.

En dold oljereserv

Det mest närliggande sättet att minska våra problem med oljan är att använda den mer effektivt. Detta skulle visserligen inte undanröja de föroreningar som oljan förorsakar, men det skulle kunna avvärja den mest akuta oljebristen tills man hinner utveckla alternativa bränslen. En amerikansk senator hävdar att om man bara kunde få amerikanska bilar att gå i genomsnitt 35 miles per gallon (en bränsleförbrukning som motsvarar 0,67 liter per mil), så skulle det ”spara in 660.000 fat olja om dagen år 2000. På 30 år, den normala livslängden för ett oljefält, skulle besparingen uppgå till cirka 7.800 miljoner fat. Detta är långt mer än oljeindustrin kan förvänta sig att finna i Alaska.” — The New York Times, 15 april 1989.

Men i Förenta staterna, där en ökad verkningsgrad skulle få den största betydelsen, är den också mest underskattad. Amerikanska bilar tillryggalägger nästan lika många mil som alla andra bilar i världen tillsammans. I synnerhet amerikanerna har således en ofantlig, outnyttjad oljereserv alldeles under ögonen — eller rättare sagt under motorhuven på sina personbilar och lastbilar — i de ineffektiva, bränsleslukande motorer som döljer sig där.

Är det då möjligt att minska bränsleförbrukningen? Ja. Den siffra som den amerikanske senatorn nämnde, 0,67 liter/mil, är faktiskt redan ganska vanlig. Man var helt enkelt tvungen att börja tillverka bränslesnålare bilar, när oljepriserna sköt i höjden på 1970-talet. Sedan dess har bilfabrikanterna utvecklat bilar med mycket lägre bränsleförbrukning genom att använda nya typer av motorer och karosser som är tillverkade av lättare och starkare material och är mer strömlinjeformade. Volvo har utvecklat en bil som drar 0,33 liter/mil. Volkswagen har byggt en bil som drar 0,28 liter/mil. Renault har tagit fram en prototyp som bara drar 0,19 liter/mil!

Det är bara ett problem. Allmänheten kan inte köpa någon av dessa bilar; de är inte i produktion. Fabrikanterna har märkt att bilköparna bryr sig mindre om bränsleförbrukningen sedan år 1986, då priset på olja sjönk. Peugeot håller sin bensinsnåla bil — som bara drar 0,32 liter/mil — i reserv tills oljepriserna stiger. Man betecknar den som en krisbil.

Tidskriften World Watch konstaterar att de flesta amerikanska biltillverkare inte ens har någon ”krisbil” i bakfickan och inte satsar på de nya bränslebesparande teknikerna. Varför? Tidskriften World Watch svarar: ”Den allmänna meningen tycks vara att problemet delvis beror på att man är mer intresserad av aktiekurser och goda resultatredovisningar än av att utveckla nya produkter.” Att tjäna pengar nu är med andra ord viktigare än att avvärja en framtida kris.

Men egennytta är inte något som bara är utmärkande för de stora företagen. Bilfabrikanterna är måna om att ta reda på vad deras kunder vill ha. De vet mycket väl att det för närvarande inte finns någon lättvindig lösning på mänsklighetens stora oljeberoende. Alla alternativa bränslen har sina nackdelar. En bil som inte förorenar luften eller åderlåter oljereserverna kanske inte har samma styrka, accelerationsförmåga eller lyx som de gamla bensinslukarna, och bränslet kanske inte är lika lätt att anskaffa.

Vad tror du? Är människor villiga att göra sådana uppoffringar för att avvärja en kris som kanske inte bryter ut på allvar förrän den dag då deras barn eller barnbarn skall köra bil? Människans behandling av jorden, som hon skall ge i arv åt sina efterkommande, tycks basunera ut det underförstådda svaret: ”Vad spelar det för roll?”

Problemet att tillgodose våra behov av bränsle utan att fördärva vår planet inbegriper i själva verket mer än att finna alternativ till olja. Vi behöver alternativa synsätt, alternativ till snikenhet och kortsynthet. Människans skriande misshushållning med jordens resurser, dess bränsleförråd inbegripna, är bara ett av många bevis för sannfärdigheten i det som bibeln har sagt för länge sedan — att människan varken har rätt eller förmåga att styra sig själv. — Jeremia 10:23.

Men för dem som studerar bibeln är detta inte slutet på historien. Bibeln försäkrar oss att vår Skapare inom en nära framtid kommer att ta en mer aktiv del i skötseln av det mänskliga samhället. Han kommer utan tvivel att lära oss att utnyttja vår planets överflödande naturtillgångar utan att smutsa ner vår egen miljö. För den som vill ha en ljus framtid är detta inte bara det bästa alternativet. Det är det enda alternativet. — Jesaja 11:6—9.

[Infälld text på sidan 15]

Vi behöver alternativ till snikenhet och kortsynthet