Oljeutsläpp — Det kommer aldrig att hända här

”ETT oljeutsläpp i Prins William-sundet? Aldrig. Det kommer aldrig att hända. Sundet är mycket brett och mycket djupt. Det är omöjligt att navigera fel där.”

Den uppfattningen hade allmänheten fått. Men fredagen den 24 mars, fyra minuter efter midnatt, kom sorgligt nog Exxon Valdez, en supertanker lastad med 200.000 kubikmeter (1,3 miljoner fat) råolja, 2 kilometer ur kurs och gick på grund på Bligh Reefs vassa klippor, så att stora hål revs upp i skrovet. Mer än 42.000 kubikmeter (260.000 fat) råolja läckte ut i det ofördärvade vattnet i det natursköna Prins William-sundet, strax söder om Valdez i Alaska.

När olyckan inträffade förde en obehörig tredjestyrman befälet, och kustbevakningen som förmodades följa Exxon Valdez’ kurs på radar kunde inte göra det. Och när utsläppet inträffade, var varken Alyeska Pipeline Service Company eller Exxon Corporation (oljebolaget som äger tankern) i stånd att genomföra sin tänkta plan för att bemästra oljeutsläpp.

Djuphavsdykare kallades till platsen för att inspektera skadorna på den grundstötta Exxon Valdez. En av dykarna sade:

”När vi begav oss ut till tankern med båt, såg vi att det redan var ett flera centimeter tjockt lager med olja på vattnet. Vi kunde inte ens se vattnet i kölvattnet bakom vår båt. När vi väl var ombord på supertankern, var säkerheten det första vi tänkte på. Låg fartyget stabilt, eller skulle det kunna välta över oss? Det vilade på Bligh Reef, nära en brant klippa som gick rakt ner i vattnet som var flera hundra fot djupt. Om tidvattnet fick fartyget att flytta sig, skulle det sjunka till botten och kanske brytas upp och läcka ut resten av oljan — 160.000 kubikmeter [1 miljon fat].

Vi inspekterade nästan varenda kvadratfot av fartyget: skrovet, tankarnas insida och själva fartygsstommen. Hela tiden läckte olja ut. Den blandade sig inte med vattnet, utan lade sig mycket snabbt på ytan. När vi tog oss in i tankarna, gjorde de luftbubblor som kom från oss att oljan i fickor rördes upp och virvlade runt glasskivan framför ansiktet på oss. Vi var inte där för att utföra reparationer, utan bara för att fastställa skadornas omfattning.”

Alyeska hade lovat att vara vid olycksplatsen inom fem timmar med länsor och skopor att ösa upp oljan med. Ingenting gjordes på tio timmar, och mycket lite gjordes under de tre närmaste dagarna. Förlorade var tre lugna dagar då länsorna och skoporna kunde ha öst upp oljan och därmed begränsat skadorna. På måndagen blåste det upp till en vindstyrka på 30 sekundmeter i Prins William-sundet, och oljan piskades upp till skum och bildade en blandning av olja och vatten som kallas mousse.

Alla började lägga skulden på alla andra. Myndighetspersoner i Alaska, invånare i Valdez och kustbevakningen kritiserade både Alyeska och Exxon för att ha agerat långsamt och låtit de tre första dagarna med bra väder gå förlorade. En del klandrade kustbevakningen för att den var inriktad på besparingar och därför ”ersatt sin radarutrustning i Valdez med en svagare som inte var i stånd att varna den olycksdrabbade tankern när den var på väg mot ett rev”. Exxon klandrade staten och kustbevakningen för att de inte fått tillåtelse att använda dispergeringsmedel för att lösa upp oljemassan.

På två månader hade oljefläcken färdats 800 kilometer från Bligh Reef, sköljts upp på stränderna på en sträcka av 1.600 kilometer och täckt 2.600 kvadratkilometer av det vackra Prins William-sundet. Den stannade inte förrän den passerade Kenai Fjords nationalpark, rundade udden på Kenaihalvön och gav sig in i Cook Inlet. Den drog också vidare söderut och förorenade Katmai nationalpark och ön Kodiak.

Tusentals människor lejdes för att rena stränderna. En man som arbetade med oljesaneringen intervjuades, och han beskrev metoden och resultatet så här:

”Arbetarna börjar klockan 4.30 på morgonen och arbetar till klockan 22 på kvällen med högtryckssprutor — en del använder kallt havsvatten och en del varm ånga blandad med havsvatten. Dessa kraftiga strålar riktas mot grusstränderna och driver ner vattnet under ytan. Den olja som ligger 0,5—1 meter under ytan flyter då upp. Sedan tvingar vattnet från högtryckssprutorna ut oljan till havs, där länsorna håller den tills skoporna kommer och öser upp den. De får upp två hundra till fyra hundra fat [30—60 kubikmeter] om dagen på ett 200 meter långt strandavsnitt.

Under två veckor gör de detta om och om igen och får upp lika mycket olja varje gång. Sedan har de folk som sitter med trasor på stranden och torkar av varenda klippa för sig. Stranden ser ren ut, men om man sticker ner handen mellan stenblocken och ner i sanden någon decimeter och sedan tar upp den, är den täckt med denna svarta klibbiga smet. Så är det efter två veckors rengöring. Om man sedan går tillbaka till stranden tre dagar längre fram, finner man att 10—15 centimeter olja åter har flutit upp på land. Nästa gång tidvattnet kommer flyter det ut till havs igen.”

Meningslöst? Kanske, men arbetet är bra betalt. En arbetare som tjänar 1.500 kronor om dagen säger: ”Jag räknar med att jag lätt kan tjäna 60.000 kronor på det här.” En annan arbetare tjänade nästan 12.000 kronor på sju dagar med 12 timmars arbetsdagar. ”Vi har rengjort två stränder i dag”, sade han, ”men jag är säker på att i morgon, då tidvattnet har dragit fram, ser de här stränderna likadana ut igen.” På vissa strandområden i Prins William-sundet ligger det ett en meter tjockt lager med kletig olja.

Vad borde man ha gjort så snart som Exxon Valdez hade sprungit läck och 42.000 kubikmeter (260.000 fat) olja läckte ut i Prins William-sundet för att om möjligt förhindra en större olycka? Om man hade agerat direkt med länsor och skopor redan under de tre första dagarna då det var lugnt och havet var stilla, kunde man kanske ha fått upp så pass mycket olja att den hade hållit sig i sundet och inte gett sig av ut i Alaskabukten.

Kunde inte dispergeringsmedel ha hjälpt? Det verkar inte så. Dispergeringsmedel verkar inte i lugnt vatten; havet måste vara upprört för att kemikalierna skall blandas runt och spridas och därmed kunna utföra sitt arbete. De skulle ha varit verkningslösa de tre första lugna dagarna, och när de eventuellt kunde ha hjälpt under den fjärde dagen i det stormpiskade havet, gjorde vindarna som blåste med kulingstyrka att planen som behövdes för att spruta ut dessa kemikalier inte kunde starta. Användningen av sådana medel är hur som helst kontroversiell. I en artikel i Anchorage Daily News förklarades det:

”Dispergeringsmedel fungerar ungefär som tvättmedel. När man sprutar dispergeringsmedel över en oljefläck och de rörs runt av havet, löser de upp oljan i mindre och mindre partiklar och får den att sprida sig i vattnet. Miljöaktivister tycker inte om dispergeringsmedel därför att, som de säger, kemikalierna bara sprider oljan till alla vattennivåer och därmed hotar allt liv från vattenytan ner till botten.” Dessutom fungerar dispergeringsmedel sämre i kallt vatten, ja, de ”verkade nästan inte alls på råoljan från Prudhoe Bay [norra Alaska]”, och ”är nästan verkningslösa när mer än en dag gått efter ett oljeutsläpp”.

För övrigt är dispergeringsmedel i sig själva giftiga. Man påstår att de medel som användes på det kolossala oljeutsläppet från supertankern Torrey Canyon, vilket påverkade kusten i England och Frankrike år 1967, spred mer gift än oljan gjorde. ”Växter och djur utplånades.”

Pete Wuerpel, chef för alarmeringscentralerna i Alaska, bekräftar vad arbetaren vid stranden redan sagt: ”Olja ligger inte still. Den går inte att få bort. Den olja som nu finns på några stränder kommer att föras bort till andra stränder av vågorna och tidvattnet. Det är en kontinuerlig olycka. Att rena stränder är ett ofattbart företag när man tänker på hur djupt oljan har trängt ner. Man kan rena ytan, men vågorna och tidvattnet gör att oljan som ligger längre ner tränger upp till ytan igen. När inser man att människans ansträngningar är otillräckliga?”

Wuerpel drar den slutsatsen att människan med sin teknik ännu inte kan klara omfattande oljeutsläpp. Han säger att här måste arbetet lämnas åt naturen. Andra håller med. Marinbiologen Karen Coburn förklarade: ”Faktum är att vi inte har förmåga att ta vara på mer än omkring 10 procent av oljan vid ett stort oljeutsläpp, inte ens när omständigheterna är som bäst.” I en rapport sägs det: ”För naturen kan det ta ett årtionde, kanske längre, att utradera de sista spåren av Nordamerikas största oljeutsläpp, så att vattnet i Prins William-sundet blir vad det en gång var.” Så säger vetenskapsmän som studerar oljeutsläpp.

Två veckor efter olyckan kunde man i Anchorage Daily News läsa rubriken: ”Kampen med oljesaneringen är förlorad. Arbetslagen vinner små segrar, men experter säger att det nu ankommer på naturen att rena sundet.” Det hette vidare: ”Folk från National Oceanic and Atmospheric Administration har hela tiden sagt att kampen är omöjlig att vinna.” De har följt varje större oljeutsläpp under de senaste årtiondena, däribland utsläppet från supertankern Amoco Cadiz på 250.000 kubikmeter (1,6 miljoner fat) olja utanför Frankrikes kust år 1978. Deras utlåtande löd: ”Inte vid något av dessa tillfällen har människor ens tillnärmelsevis kunnat torka upp oljan.”

[Ruta på sidorna 6, 7]

Supertanker — superförorenare

Föreställ dig ett fartyg som är lika långt som ett hundravåningshus är högt. Stäven på ett fartyg som brakar genom havsvågorna är närmare en halv kilometer från mannen som manövrerar fartyget. Det är en båt som är så stor att somliga rentav har undrat om dess rörelser kanske påverkas av jordens rotation. Det här fartyget är en supertanker och ingen fantasiprodukt; sådana här och andra nästan lika stora fartyg trafikerar haven i stort antal. Varför det? Därför att vår värld är så oljetörstig. Tankbåtar har genom sin enorma storlek visat sig vara en ekonomiskt mycket lönsam metod att frakta denna olja på.

Men händelser på senare tid har på ett smärtsamt sätt klart visat att stora tankbåtar också har sina avigsidor. Deras stora styrka är också deras svaghet. Deras respektingivande storlek och massa verkar emot dem och har gjort dem kända för att vara svåra att hantera och manövrera. När fartygets rorsman vill stoppa fartyget eller snabbt få det att svänga för att undvika en fara, visar sig naturlagarna (i synnerhet den som säger att ett föremål i rörelse har en benägenhet att förbli i rörelse om inte en kraft utifrån verkar på det) anta enorma proportioner.

Om man till exempel slår av maskinerna på en 240—270 meter lång tankbåt som är fullastad och plöjer fram i normal fart (Exxon Valdez är 300 meter lång, lastad med 200.000 kubikmeter [1,3 miljoner fat] olja och går med en hastighet av 10 knop [19 km/tim.]), stannar inte fartyget genast, utan det fortsätter ytterligare 8 kilometer eller så. Om man slår back, behöver fartyget 3 kilometer på sig för att stanna. Ankare hjälper inte; om man sänker ner dem, kommer de att fastna i botten, och sedan slits ankarkättingen helt enkelt av på grund av fartygets rörelsemängd. Att manövrera ett tankfartyg är också ett skrämmande företag. Det kan ta närmare en halv minut innan rodret svänger från det att styrratten har vridits. Sedan kan det ta tre kvalfyllda minuter innan själva fartyget börjar svänga.

Eftersom styrhytten kanske ligger 300 meter bakom stäven och 30 meter över vattnet, är det inte underligt att det sker kollisioner med tankfartyg. Olyckor kan, oavsett om de orsakats av grundstötning eller kollision, innebära stora utbredda oljeutsläpp. Afrikas, Asiens, Europas och Nord- och Sydamerikas en gång så ofördärvade kuster, liksom kusterna nära polerna, har sorgligt nog alla fördärvats.

Men tankfartyg förorenar inte haven enbart genom dessa fruktansvärda katastrofer. Tankfartyg dumpar omkring två miljoner ton olja i haven varje år. Tidigare undersökningar har visat att det mesta av denna olja kan vara ett resultat av sådana mera rutinmässiga åtgärder som att man helt samvetslöst rengör de tomma tankarna ute till havs. Det är som Noël Mostert skrev i sin bok Superskepp: ”Hur välskött det än är släpper varje tankfartyg något av sin olja i havet i en eller annan form och illa skötta fartyg förorenar oupphörligt och åtföljs ofta, likt trädgårdssniglar, av en lång regnbågsfärgad svans av avfall.”

Oceanografen Jacques Cousteau gjorde en gång ett kraftfullt uttalande om människors drastiska ingrepp i miljön. Han sade: ”Vi är jordens vandaler. Vi förstör allt vi ärvt.”

[Bild på sidan 7]

Stränder som renas ena dagen är täckta med olja nästa

[Bildkälla på sidan 2]

Mike Mathers/Fairbanks Daily News-miner

[Bildkälla på sidan 5]

Framsidesbild: The Picture Group, Inc/Al Grillo

Oljeutsläppet — vad det inneburit för djuren

OLJEUTSLÄPPETS inverkan på djurlivet under de allra första månaderna var tragisk. I ett särskilt meddelande från Alaska till The New York Times hette det: ”Skadeverkningarna märks tydligt på öarna i närheten av Valdez, där tusentals sälar nu föder sina ungar på de fördärvade stränderna, och sedan ända bort till Katmais nationalpark på Alaskahalvön 500 kilometer sydväst om Valdez, där vithövdade havsörnar, brunbjörnar och sjölejon kämpar i den förgiftade natur där de har sitt hemvist. Den ekologiska tribut som utsläppet hittills krävt är mer än 20.000 fåglar av 30 arter, 700 stillahavsuttrar och 20 vithövdade havsörnar.” Det verkliga antalet kan vara fem gånger så stort, enligt biologer som fört räkningen. De flesta offren har man aldrig funnit.

I Katmais nationalpark finns den största koncentrationen av brunbjörnar i världen. De styrande är oroliga för dessa stora djur, som kan bli omkring 3 meter i längd och väga över 500 kilo. De har strövat omkring på stränderna och ätit oljiga fåglar och fiskar. ”Vad händer med dessa djur när oljan kommer in i deras näringskedja?” undrar vissa tjänstemän. Örnar livnär sig på döda fiskar, och vissa fåglar kommer att dö. Man väntar att många björnar skall dö, ”eftersom den giftiga oljan ackumuleras i dem”.

En liknande oro känner man i Kenai Fjords nationalpark, där 90 procent av dess östra, 390 kilometer långa kust har drabbats av oljan. En statligt anställd biolog som arbetar där sade: ”Jag hittar fortfarande döda havsuttrar på stranden. Vithövdade havsörnar lever på dem, och därför hittar jag också döda sådana. Jag är biolog och har doktorsgrad i zoologi, och när jag ser dessa oljiga fåglar försöka flyga i väg, börjar jag gråta.”

Hundratals andra gör kanske detsamma, och tusentals människor känner sig gråtfärdiga. Människor som vill göra en insats kämpar för att befria fåglarna och uttrarna från olja, men många dör ändå. Det är ett hjärtslitande arbete för dem som ägnar sig åt att hålla vilda djur och växter vid liv.

Antalet havsuttrar i Prins William-sundet uppskattades till 10.000—15.000. En biolog fruktade att de allesammans skulle dö. En annan biolog instämde och sade att de ”kommer att utrotas fullständigt”. Dessa beräkningar har kanske visat sig vara lite väl pessimistiska, men den beräkningen att en tredjedel av beståndet har dött är allvarlig nog. På vissa platser som inte drabbats av oljan finns det mängder av uttrar, medan det på områden som förorenats av olja finns få. Sanningen är den att ingen vet hur många tusen som gått under. När havsuttrar dör i ett oljeutsläpp, sjunker de till botten. Man kan därför inte göra någon exakt beräkning, bara en uppskattning på grundval av den minskning man kan iaktta.

De flesta människor blir illa berörda av att tusentals fåglar och andra djur dör i oljeutsläpp, men de tänker sällan på de miljontals, eller rentav biljontals, små och mikroskopiska offren. De är också viktiga och glöms inte bort av Skaparen. ”Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre [Jehova]! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat. Se också havet, det stora och vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.” — Psalm 104:24, 25.

Det oljiga slammet som spritt sig i vattnet sjunker till sist till botten. Där förgiftar det mikroorganismer, zooplankton, början av näringskedjan för ett stort antal djur. De giftiga kemikalierna klättrar sedan uppför livsstegen och kommer till sist in även i människan.

Människan är inte utanför den kedjan. Hon är en del av den, och hon har ansvar för den. Det är ett ansvar som hon fått av Gud, sin Skapare. ”Jag ger er ansvaret för fiskarna, fåglarna och alla de vilda djuren”, sade Jehova till den första människan. Människan gjordes till Guds avbild med ett mått av Guds egenskaper vishet, makt, rättvisa och kärlek. Dessa egenskaper gjorde henne rustad att kärleksfullt råda över jorden och över växterna och djuren på den. Hon fick ansvaret för jorden och allt på den, inte för att själviskt utnyttja och fördärva den, utan för att vårda och skydda den. (1 Moseboken 1:26—28; 2:15; Today’s English Version) Jehova Gud är intresserad av sin skapelse. Är vi det? Vi borde vara det, för han säger att han kommer att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. — Uppenbarelseboken 11:18.

[Ruta/Bild på sidan 10]

Guds omsorg om djuren

Gud bryr sig om:

”Sparvar ... inte en enda av dem [faller] till marken utan er Faders vetskap.” — Matteus 10:29.

Han kräver att vi tar hänsyn:

”Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må ha ro.” — 2 Moseboken 23:12.

”Du skall inte binda till munnen på oxen som tröskar.” — 5 Moseboken 25:4.

”Du skall inte plöja med oxe och åsna tillsammans.” — 5 Moseboken 22:10.

”Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ... hjälpa honom att lösa av bördan.” — 2 Moseboken 23:5.

”Vem av er skall inte, om hans ... tjur faller i en brunn, omedelbart dra upp honom på sabbatsdagen?” — Lukas 14:5.

Han sörjer för arternas överlevnad:

”Om du på din väg träffar på ett fågelbo, ... så skall du inte ta både modern och ungarna.” — 5 Moseboken 22:6.

Han sörjer för föda:

”Vad landets sabbat ändå ger skall ni ha till föda: du själv ... och de vilda djuren i ditt land.” — 3 Moseboken 25:6, 7.

”Du öppnar din hand, då blir de mättade med goda gåvor.” — Psalm 104:28.

”Ge uppmärksamt akt på himlens fåglar, ... er himmelske Fader [ger] mat åt dem.” — Matteus 6:26.

Han ger den vishet som behövs för att överleva:

”Stor [”instinktiv”, NW] vishet [är] dem given: ... de bereder om sommaren sin föda.” — Ordspråksboken 30:24, 25.

Han kräver att man visar tillbörlig respekt:

”Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk.” — 2 Moseboken 23:19.

[Bildkälla]

Anchorage Times photo/Al Grillo

[Bilder på sidorna 8, 9]

Längst till vänster: En tre dagar gammal sälunge

Till vänster: Vitnäbbad islom

[Bildkälla]

Anchorage Times photo/Al Grillo

Nedan: Sjölejon

Prins William-sundet

Oljeutsläppet — vad det inneburit för människorna

VALDEZ har drabbats av en befolkningsexplosion efter oljeutsläppet den 24 mars 1989. Staden har vuxit från 2.800 invånare till mer än 10.000. Exxon har anställt tusentals människor med höga löner för att rena miljön från skadorna efter oljeutsläppet. Tillströmningen av dessa tusentals människor har medfört sociala och ekonomiska störningar som den bofasta befolkningen i denna tidigare så lugna lilla stad inte så lätt har kunnat anpassa sig till.

Pete Wuerpel, chef för alarmeringscentralerna i Alaska, belyser några av de förändringar som blivit följden av den överväldigande ström av människor som söker högavlönade arbeten. Wuerpel sade i en intervju:

”De långsiktiga verkningarna på Valdez kan bli betydligt allvarligare än vad vi räknar med nu. Den enorma tillströmningen av människor till Valdez har inneburit en överbelastning av stadens resurser. Sju veckor efter utsläppet hade telefonbolaget mer än 170 huvudlinjer från att tidigare ha haft 60. Avloppsledningarna, elkraften, småbåtshamnen, stadens soptipp, stadens vägnät — inget av detta var dimensionerat för denna tillväxt. Under april månad ökade invånarantalet från 3.000 till 9.600. På flygplatsen ökade antalet flygningar från normalt 20 per dag till som mest drygt 680. Verkningarna är absolut otroliga med tanke på vilka resurser staden har.

Krisen på grund av befolkningsexplosionen har kommit lite i skymundan därför att tonvikten lagts vid själva oljeutsläppet och de förorenade stränderna, de döda fåglarna och havsuttrarna, de hotade fiskodlingarna och de uteblivna skaldjursfångsterna. Ekonomin har rubbats, lönetarifferna är ur balans, företagen kämpar för att finna någon pålitlig hjälp. Stigande priser innebär ansträngda plånböcker för dem som har fast lön.

Jag nämner inte detta för att förringa oljekatastrofen, utan för att ge ett bättre perspektiv på tragedins hela omfattning och hur den påverkat människor. Enligt min mening har de rubbade levnadsförhållandena för invånarna i Valdez kommit i skuggan av den mer dramatiska publicitet som getts åt att tusentals fåglar och andra djur gått under.”

Några av dem som bott länge i Valdez intervjuades. Hur har denna invasion av människor som flyttat till deras stad påverkat dem?

En av de anställda vid telefonbolaget svarade så här:

”Det har nu gått två månader sedan oljeutsläppet, och det råder fullständigt kaos i Valdez. Tusentals människor strömmar fortfarande hit för att få högavlönade arbeten. Alla slags människor. Några jagas av polisen, och de åker fast. Prostituerade kommer för att utöva sitt ’yrke’. Barn får inte längre vara ute och leka fritt i staden. Föräldrarna håller dem ständigt under uppsikt, och det bör de verkligen göra. En del barn försummas därför att båda föräldrarna arbetar många långa timmar för Exxon. Penningmanin har gripit många.

Priserna har stigit enormt. De fördubblas över en natt, och på en vecka har de fördubblats igen. Har du ett hus att hyra ut? Du kan få 500 dollar [3.000 kronor] per natt för det. Vissa övernattningsrum ger nästan lika mycket. Man kan till och med hyra ut plats för en bädd. Hus har hyrts ut för 5.000—6.000 dollar per månad — 13.000 i ett fall, sägs det. Bilar har hyrts ut för 250 dollar per dag.

De löner som Exxon har betalat ut har stigit våldsamt. Andra företag har ingen chans att konkurrera. Deras anställda slutar och börjar i stället arbeta för Exxon. Nyanställda stannar ett litet tag, men sedan övergår även de till att arbeta med oljesaneringen. Restaurangerna har det svårt. De är öppna dygnet runt och har tusentals gäster att servera, och en del av dem har fått byta personal fyra eller fem gånger under de två senaste månaderna — de förlorar dem till Exxon som betalar allt högre timlöner. Hälften av sjukhuspersonalen har slutat.”

Vilket lockbete alla dessa pengar är! Man förstår mycket väl att de utgör en frestelse för dem som har det dåligt ställt och har stora skulder. Hur lätt är det inte att tänka: ”Jag kan arbeta på söndagarna och få 30—50 dollar i timmen, jag kan arbeta 12 timmar och få dubbel timlön för att det är söndag. Jag kan betala bilen och alla andra räkningar jag har.” Men du kanske samtidigt försummar din familj, och de andliga värdena går sakta förlorade. ”Men jag skall bara göra det under en kort tid, tillfälligt, bara för att komma på fötter”, intalar du dig. Ja, kanske, kanske inte.

Något som är värre är vissa av de känslor som släppts lösa till följd av missräkningar. En person sade:

”Många har fokuserat sin vrede på Exxon och går till radikala ytterligheter i sitt uppförande. De vanliga värderingarna och normerna upplöses, förvanskas. På grund av sin missräkning och vrede uppför sig människor på ett sätt som normalt är motbjudande för dem. De är upprörda över vad oljeutsläppet har medfört för det vackra Prins William-sundet och de tusentals fåglarna, uttrarna, sälarna och andra djur som de så länge varit stolta över.

Denna vrede har drivit några till att tvinga Alyeska-bilar av vägen. Bombhot har förekommit. Verkställande direktören för Exxon har till och med hotats till livet av människor i Valdez. Hundratals säkerhetsvakter har fått anställas.”

En vikarierande lärare säger:

”Många barn får ge sig i väg till skolan själva. Jag vet en femårig flicka som själv får gå upp på morgonen och gå till lekskolan därför att hennes mamma och pappa stiger upp flera timmar tidigare för att gå till sitt arbete och sanera olja. Hon gör själv i ordning frukost, går till skolan, återvänder hem, äter kvällsmat och är sedan ensam hemma tills hennes föräldrar kommer tillbaka klockan nio eller tio på kvällen. Vilken inverkan har detta på henne? Vad säger det henne? Pengar har förblindat somliga föräldrar, och deras barn får lida. Vissa skolbarn är alltför stressade för att kunna arbeta. Lärarna pressar dem inte, utan läser berättelser för dem och låter dem få leka.”

En husmor har iakttagit den vrede och bristande hövlighet som förekommer:

”Trängseln ökar stressen och missräkningen, vilket i sin tur öppnar vägen för ilska och vredesutbrott. Då varulagren var begränsade, kunde en del kvinnor få se andra ta deras bröd och mjölk ifrån dem när de var ute och handlade. På restauranger har det hänt att folk trängt sig fram och tagit bord som andra väntat på i någon timme.”

En man uttrycker sin oro så här:

”Det har fått ganska allvarliga följder att befolkningen i området nästan har tredubblats. Vi har vuxit från att ha varit en stad med omkring 2.800 invånare till en med mer än 9.000. Det är svårt att få tag i de varor man vill ha och svårt att ta sig fram i staden. Trafiken i den här lilla staden har ökat så mycket att det har blivit en källa till irritation och stress bara att ta sig fram här.

Arbetsmöjligheterna har ändrats dramatiskt. Erbjudanden om att få 20—50 dollar i timmen har gjort det svårt att bevara balansen när det gäller vad man skall prioritera. Det är en utmaning att se till att materialismen inte överskuggar familjeansvaret och de andliga värdena. Min hustru och jag har också fått många telefonsamtal från vänner i så avlägsna stater som Florida och New York och ända nerifrån Texas och från Oregon. De har ringt och frågat om möjligheterna att få arbete här.

Vi vet att de ekonomiska förhållandena är svåra överallt nu, men vi har rekommenderat dem att inte komma hit. De är Jehovas vittnen liksom vi, och vi försöker sätta de andliga intressena främst — att gå på möten och att tala med andra om Guds rike. Vi anser att detta är bäst även för dem, men det är inte lätt att handla så nu under dessa påfrestande förhållanden i Valdez. Materialismen som frodas här kväver andligheten.

Hur sanna är inte orden i 1 Timoteus 6:10: ’Kärleken till pengar är nämligen en rot till alla slags skadliga ting, och genom att trakta efter denna kärlek har några villats bort från tron och har genomborrat sig själva överallt med många kval.’”

Dessa intervjuer gjordes två månader efter oljeutsläppet. Enligt beräkningarna skulle saneringsarbetet ha varit klart nu — 15 september var det datum man hade angett. När oljesaneringen är avslutad och när de tusentals arbetstillfällena är slut och floden av dollar sinar, då kommer de bofasta invånare som bevarat sina andliga värderingar intakta under hela denna tid att göra de anpassningar som är nödvändiga.

Men det kan ta flera år innan Valdez återigen blir den lugna lilla stad det en gång var.

[Infälld text på sidan 12]

”Det råder fullständigt kaos i Valdez”

[Infälld text på sidan 12]

Hot om våld

[Infälld text på sidan 13]

Kärleken till pengar är roten till det onda