Självmord — en dold epidemi

JOHN OCH MARYa är närmare 60 och bor i ett litet hus på landet i USA. John lider av emfysem och hjärtsvikt och vet att han kommer att dö ganska snart. Mary kan helt enkelt inte tänka sig ett liv utan John, och hon kan inte stå ut med smärtan att se honom bli svagare och svagare och tänka på att han skall dö när som helst. Mary har själv problem med hälsan och har lidit av depression i många år. John har varit orolig på sista tiden, eftersom Mary har börjat tala om självmord. Depressionen och all den medicin hon tar gör henne mer och mer förvirrad. Hon säger att hon inte kan stå ut med tanken på att leva ensam.

Huset är fullt av mediciner — hjärtmediciner, antidepressiva medel och lugnande medel. Tidigt en morgon går Mary till köket och börjar stoppa i sig tabletter. Hon slutar inte förrän John upptäcker henne och tar ifrån henne tabletterna. Mary blir medvetslös, och John ringer därför efter en ambulans. Han ber till Gud att det inte skall vara för sent.

Vad statistiken visar

Mycket har skrivits på senare tid om det ökade antalet självmord bland de unga — och det med rätta, för kan det finnas en större tragedi än att en ung människa, full av energi och med hela livet framför sig, dör i förtid? Men en sak som inte nämns i rubrikerna är att självmordsfrekvensen i de flesta länder ökar stadigt i takt med åldern. Detta gäller oavsett om ett land ligger högt eller lågt i självmordsstatistiken, vilket framgår av rutan på denna sida. En hastig blick på dessa siffror visar också att denna dolda epidemi omfattar hela världen.

År 1996 rapporterade U.S. Centers for Disease Control att antalet självmord bland amerikaner i åldern 65 år och uppåt hade ökat med 36 procent sedan 1980. En del av den här ökningen berodde på att antalet äldre amerikaner har ökat — men det är inte hela förklaringen. År 1996 steg för första gången på 40 år också den faktiska självmordsfrekvensen bland dem som är över 65 år — med 9 procent. När det gäller dödsfall orsakade av skada är det bara fallskador och trafikolyckor som dödar fler amerikaner i hög ålder. Men till och med dessa oroväckande siffror kan vara för låga. ”Självmord misstänks vara mycket otillfredsställande representerat i statistiken på grundval av dödsattester”, konstateras det i boken Självmordet — En tvärvetenskaplig översikt. Den tillägger att en del beräknar att det verkliga antalet är dubbelt så stort som det rapporterade antalet.

Vad har följden blivit? USA har, liksom många andra länder, drabbats av den dolda världsepidemin självmord bland äldre. Doktor Herbert Hendin, som är sakkunnig på området, konstaterar: ”Trots att självmordsfrekvensen i USA stiger stadigt och markant med åldern, har självmord bland äldre uppmärksammats väldigt lite.” Varför är det så? Enligt Hendin är en del av problemet att självmordsfrekvensen bland äldre alltid har varit hög, och därför ”har detta inte väckt sådan bestörtning som den dramatiska ökningen av antalet självmord bland ungdomar”.

En skrämmande effektivitet

Denna statistik är chockerande, men det är bara kalla siffror. De kan inte förmedla känslan av ensamhet i ett liv utan en älskad make eller maka, besvikelsen över att ha förlorat friheten, förtvivlan vid en långvarig sjukdom, den tomhet man kan känna på grund av kronisk depression eller hopplösheten i samband med en obotlig sjukdom. För unga människor som försöker begå självmord är kanske detta en förhastad reaktion på tillfälliga problem, men äldre ställs vanligtvis inför problem som tycks vara varaktiga och olösliga. Därför är det ofta med större beslutsamhet som de väljer att begå självmord, och de utför det med en skrämmande effektivitet.

”Det är inte bara så att självmord är mycket mer vanligt bland äldre, utan självmordshandlingen i sig själv speglar också stora skillnader mellan gamla och unga”, konstaterar dr Hendin i sin bok Suicide in America. ”I synnerhet bland äldre är förhållandet mellan antalet självmordsförsök och antalet fullbordade självmord markant annorlunda i jämförelse med andra grupper. Bland befolkningen som helhet beräknas förhållandet mellan självmordsförsök och faktiska självmord vara 10 på 1; bland de unga (15–24 år) beräknas det till 100 på 1; och bland dem över 55 beräknas det vara 1 på 1.”

Detta är verkligen skrämmande siffror! Att bli gammal, att mista sin fysiska styrka och att drabbas av sjukdom och smärta är verkligen nedslående! Det är inte så konstigt att många begår självmord. Men det finns tungt vägande skäl till att sätta värde på livet — också under mycket svåra omständigheter. Läs vad som hände Mary, som nämndes i inledningen.

[Fotnot]

[Tabell på sidan 3]

Antal självmord per 100.000 invånare, beräknat efter ålder och kön

Män/kvinnor Ålder: 15–24 år

8,0/2,5 Argentina

4,0/0,8 Grekland

19,2/3,8 Ungern

10,1/4,4 Japan

7,6/2,0 Mexico

53,7/9,8 Ryssland

23,4/3,7 USA

Män/kvinnor Ålder: 75 år och uppåt

55,4/8,3 Argentina

17,4/1,6 Grekland

168,9/60,0 Ungern

51,8/37,0 Japan

18,8/1,0 Mexico

93,9/34,8 Ryssland

50,7/5,6 USA

De har fått en önskan att leva

MARY led av svår depression och hade dessutom andra hälsoproblem. Men hon isolerade sig inte från sin familj, och inte heller missbrukade hon alkohol eller narkotika. Marys fall belyser det faktum att inte alla riskfaktorer måste finnas med i bilden för att någon skall göra ett allvarligt menat självmordsförsök.

En tid tycktes det som om Mary skulle bli ännu en i raden som bär vittnesbörd om hur effektivt äldre människor avslutar sitt liv. I flera dagar låg hon medvetslös på intensivvårdsavdelningen, oemottaglig för kontaktförsök, och svävade mellan liv och död. Hennes man, John, var utom sig av oro och var vid hennes sida nästan hela tiden. Läkarna upplyste John och hans familj om att Mary kanske inte skulle överleva och att de kunde befara att hon skulle få bestående hjärnskador även om hon klarade krisen.

Mary fick dagligen besök av Sally, en granne som är ett Jehovas vittne. ”Jag uppmanade familjen att inte ge upp hoppet”, säger Sally. ”För några år sedan låg min mor som är diabetiker medvetslös några veckor. Läkarna sade till vår familj att hon aldrig skulle kunna överleva, men det gjorde hon. Ibland höll jag Mary i handen och talade till henne, precis som jag gjorde med min mor, och jag tyckte mig kunna urskilja en svag reaktion.” Tredje dagen reagerade Mary starkare, och hon tycktes känna igen folk, även om hon inte kunde tala.

”Kunde jag ha förhindrat det?”

”John var tyngd av skuldkänslor”, berättar Sally. ”Han var övertygad om att allt var hans fel.” Det här är en vanlig reaktion när en nära vän eller släkting har begått självmord eller har försökt begå självmord. ”Jag påminde honom om att Mary fick behandling för svår depression. Mary var sjuk och kunde inte hjälpa att hon var deprimerad, lika lite som John kunde hjälpa att han var fysiskt sjuk.”

De vars nära och kära begår självmord plågas ofta av frågan: ”Vad skulle jag ha kunnat göra för att förhindra det?” Att man är vaken för varningssignaler och riskfaktorer kan bidra till att man förhindrar ett självmordsförsök. Men om det inte är så, bör du komma ihåg att du inte bär ansvaret för en annan persons självdestruktiva handling. (Galaterna 6:5) Detta är i synnerhet viktigt att komma ihåg i de fall då en självmordsbenägen familjemedlem avsiktligt försöker lägga skulden på andra. Doktor Hendin, som citerades tidigare, konstaterar: ”Man bör komma ihåg att självmordsförsök som leder till döden ofta görs av personer som hoppas kunna påverka andras känslor, även om de som begår självmordet inte själva kommer att se om de lyckas eller misslyckas med detta.”

Doktor Hendin påpekar: ”I de fall där äldre människor hotar att ta livet av sig finns det ofta med i bilden vuxna barn eller syskon eller en äktenskapspartner som patienten vill påverka eller behärska eller påtvinga en mer beskyddande roll. Patientens krav är ofta omöjliga att tillgodose, och han eller hon är ofta inte villig att kompromissa i fråga om sina krav, och självmordsförsök som inte är allvarligt menade följs ofta av försök som är det.”

Familjemedlemmar som befinner sig i en sådan situation kan känna att de är under ytterst hård press, bortom vad de kan klara av. Men glöm aldrig att Jehova Gud kan väcka upp döda och att detta också mycket väl kan inbegripa våra nära och kära som på grund av nedstämdhet, psykisk sjukdom eller förtvivlan har tagit sitt liv. — Se artikeln ”Bibelns syn: Ger självmord något hopp om en uppståndelse?” i Vakna! för 8 september 1990, sidorna 22 och 23.

Även om självmord inte kan försvaras, är det tröstande att komma ihåg att våra släktingars framtidsutsikter vilar hos en Gud som helt och fullt förstår att brister och svagheter kan tvinga en person till en sådan desperat handling. Bibeln säger om Jehova: ”Liksom himlarna är högre än jorden, så är hans kärleksfulla omtanke överväldigande mot dem som fruktar honom. Så långt bort som soluppgången är från solnedgången, så långt bort har han avlägsnat våra överträdelser från oss. Som en far visar barmhärtighet mot sina söner, så har Jehova visat barmhärtighet mot dem som fruktar honom. Ty han själv känner mycket väl till hur vi är formade, han kommer ihåg att vi är stoft.” — Psalm 103:11–14.

Ett lyckligt slut

I två dagar svävade Mary mellan liv och död, men hon överlevde. Undan för undan återfick hon medvetandet, och så småningom kunde John ta med henne hem, där nu all medicin var säkert inlåst. Mary får nu regelbundet besök av socialarbetare, och hon säger att hon inte kan förklara eller ens komma ihåg de dystra tvångstankar som var nära att kosta henne livet.

John och Mary studerar nu Bibeln varje vecka tillsammans med Sally, deras granne. De har fått lära sig från Bibeln att just de problem som verkar så svåra att lösa, särskilt för de äldre, kommer att lösas av Gud mycket snart. ”Naturligtvis är ett bibelstudium i sig självt inget universalmedel”, säger Sally. ”Man måste bevisa för sig själv med hjälp av Bibeln att dessa löften är sanna, och sedan måste man tillämpa det man har lärt sig. Men jag tror att John och Mary nu får ett verkligt hopp för framtiden.”

Om du tycker att dina framtidsutsikter är dystra och du skulle vilja ha ett verkligt hopp, varför då inte ta kontakt med Jehovas vittnen? Låt dem bevisa för dig, precis som de gjorde för John och Mary, att det inte finns några problem som Gud inte kan eller skall lösa i en nära framtid. Oavsett hur mörkt det kan se ut just nu, finns det ett svar. Läs om det säkra framtidshopp som har gett så många en ny önskan att leva.

Ett säkert hopp

FÖR nästan 2.000 år sedan blev Jesus, som ofta kallas den största människa som någonsin levat, på orätta grunder dömd till döden. Medan han hängde på en tortyrpåle, sade en ogärningsman som hängde bredvid honom hånfullt: ”Är du inte Kristus? Rädda då dig själv och oss.”

En annan ogärningsman, som också skulle avrättas, förebrådde då mannen: ”Fruktar du inte alls Gud, nu då du är under samma dom? Och vi är det sannerligen med rätta, för vi får nu fullt ut vad vi förtjänar för vad vi har gjort; men den här, han har inget otillbörligt gjort.” Sedan vände han sig till Jesus och vädjade: ”Kom ihåg mig, när du kommer in i ditt kungarike.”

Jesus svarade: ”I sanning säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” — Lukas 23:39–43.

Jesus hade ett underbart hopp. Aposteln Paulus lade märke till hur detta hopp påverkade Jesus och sade senare: ”För den glädje som förelades honom utstod [han] en tortyrpåle, i det han föraktade skammen.” — Hebréerna 12:2.

”Den glädje” som förelades Jesus var bland annat att få leva tillsammans med sin Fader igen i himlen och att så småningom få tjäna som härskare i Guds kungarike. Dessutom skulle han ha glädjen att till himlen få välkomna sina beprövade och betrodda efterföljare, som tillsammans med honom skall härska som kungar över jorden. (Johannes 14:2, 3; Filipperna 2:7–11; Uppenbarelseboken 20:5, 6) Vad menade då Jesus, när han lovade den ångerfulle ogärningsmannen att han skulle få vara med i paradiset?

Vad för slags hopp för ogärningsmannen?

Denne man uppfyllde inte kraven för att få härska tillsammans med Jesus i himlen. Han hör inte till dem till vilka Jesus sade: ”Ni är ... de som med mig har hållit ut i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett kungarike.” (Lukas 22:28, 29) Ändå lovade Jesus att ogärningsmannen skulle få vara i paradiset tillsammans med honom. Hur kommer det löftet att uppfyllas?

Den förste mannen och den första kvinnan, Adam och Eva, sattes av Jehova Gud i paradiset, en ljuvlig trädgård som kallades Eden. (1 Moseboken 2:8, 15) Eden låg på jorden, och Gud hade för avsikt att hela jorden skulle bli ett paradis. Men Adam och Eva var olydiga mot Gud och sändes bort från sitt vackra hem. (1 Moseboken 3:23, 24) Men Jesus visade att paradiset skulle återställas och att det skulle komma att omfatta hela jorden.

När aposteln Petrus frågade Jesus vilken belöning han och de andra apostlarna skulle få för att de följde honom, gav Jesus löftet: ”I återskapelsen, när Människosonen sätter sig på sin härliga tron, skall också ni som har följt mig själva sitta på tolv troner.” (Matteus 19:27, 28) Intressant är att i Lukas skildring av det här samtalet säger Jesus ”i den kommande tingens ordning” i stället för ”i återskapelsen”, när han citeras. — Lukas 18:28–30.

Så när Jesus Kristus sätter sig på sin härliga tron i himlen, tillsammans med dem som skall härska tillsammans med honom, kommer han att upprätta en rättfärdig ny tingens ordning. (2 Timoteus 2:11, 12; Uppenbarelseboken 5:10; 14:1, 3) Genom Kristi himmelska regering kommer Guds ursprungliga uppsåt att jorden skall bli ett paradis att fullbordas!

När detta kungarike styr, kommer Jesus att uppfylla sitt löfte till den brottsling som dog vid hans sida. Han kommer att uppväcka honom, och denne man kommer att bli en jordisk undersåte till Jesus. Då kommer ogärningsmannen att få möjlighet att uppfylla Guds krav och leva för evigt under Guds kungarikes styre. Vi kan verkligen glädja oss åt den framtidsutsikt som Bibeln ger: att man kan få leva för evigt i paradiset på jorden!

Livet kan ha mening

Tänk dig vilken mening ett sådant storslaget hopp kan ge vårt liv. Det kan hjälpa oss att skydda våra sinnen mot de katastrofala följderna av ett negativt tänkesätt. Aposteln Paulus liknade detta hopp vid en mycket viktig del i den andliga vapenrustningen. Han sade att vi ”som hjälm” måste ta på oss ”hoppet om räddning”. — 1 Thessalonikerna 5:8; Psalm 37:29; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Detta hopp är livsuppehållande. I det kommande paradiset kommer ensamhet att ersättas av glädjetårar, när våra nära och kära får liv igen av ”den Gud som uppväcker de döda”. (2 Korinthierna 1:9) Då kommer den frustration som man kan känna på grund av fysiska svagheter, smärta och bristande rörlighet att vara bortglömd, därför att ”den halte [kommer] att klättra upp alldeles som en hjort”. En människas ”kött [kommer att] bli friskare än i ungdomen”, och hon kommer att ”vända åter till sin ungdomskrafts dagar”. — Jesaja 35:6; Job 33:25.

Då, när ”ingen som har sin boning där kommer att säga: ’Jag är sjuk’”, kommer den förtvivlan man kan känna på grund av en långvarig sjukdom bara att vara ett bleknande minne. (Jesaja 33:24) Tomheten som blir följden av kronisk depression kommer att vändas i ”glädje till obestämd tid”. (Jesaja 35:10) Hopplösheten på grund av en dödlig sjukdom kommer att försvinna tillsammans med själva döden, mänsklighetens fiende sedan gammalt. — 1 Korinthierna 15:26.