Opera i djungeln
Från Vakna!:s korrespondent i Brasilien
NÄR vi tittar ut genom flygplanets fönster, ser vi två floder som flyter ihop — den sandfärgade Solimões och den kolafärgade Negro. När de möts, blandas inte deras vatten helt och hållet förrän tio kilometer längre nedströms. Planet landar i den närbelägna staden Manaus, huvudstaden i den brasilianska delstaten Amazonas.
”Här har vi två årstider”, säger invånarna i Manaus. ”Antingen regnar det varje dag, eller också regnar det hela dagen.” Men regnet hindrar inte de 1,5 miljoner invånarna från att vara fullt upptagna i denna kontrasternas stad. Efter att ha passerat högteknologiska industrier vid breda avenyer och bostadshus vid kuperade gator är vi snart i den täta trafiken i centrum av staden där skyskrapor och palatsliknande monument pockar på vår uppmärksamhet. Vi förstår varför Manaus en gång kallades djungelns Paris. En vacker byggnad är emellertid särskilt iögonenfallande — operahuset.
”Det finns operahus på många platser”, säger operachefen, Inês Lima Daou, ”men Teatro Amazonas är annorlunda. Den ligger mitt ute i obygden.” Hur kom det sig att ett sådant elegant operahus uppfördes mitt i världens största regnskog?
Sambandet med gummi
År 1669 anlade den portugisiske kaptenen Francisco da Mota Falcão en fästning i djungeln och gav den namnet Fortaleza de São José do Rio Negro. Efter flera namnändringar gav man år 1856 staden namnet Manaus efter en indianstam kallad manáos. År 1900 hade 50.000 människor strömmat till Manaus. Vad var det som drog dessa många människor? Det var Hevea brasiliensis, gummiträdet, som hör hemma i Amazonbäckenet.
Portugisiska nybyggare lade märke till att indianerna lekte med tunga bollar gjorda av latex som utvunnits från träden. Med tiden kom nybyggarna på andra användningsområden för den mjölkaktiga vätskan. År 1750 sände Portugals kung, Dom José, sina stövlar till Brasilien för att låta göra dem vattentäta. År 1800 exporterade Brasilien gummiskor till Nordamerika. Det var emellertid Charles Goodyears utveckling av vulkaniseringen år 1839 och John Dunlops patent på det pneumatiska däcket år 1888 som drev fram ”gummirushen”. Världen ville ha gummi.
Inte lång tid därefter arbetade nästan 200.000 brasilianare som seringueiros, gummitappare, och tappade 80 miljoner gummiträd utspridda i regnskogen runt Manaus.
Berusande år av välstånd medförde att staden fick elektricitet, telefon och till och med en spårväg — den första i Sydamerika. Gummibaronerna byggde ståtliga byggnader och åt middagar vid bord med linnedukar från Irland, och deras familjer reste ofta fram och tillbaka till Europa för att ta del av dess kulturliv — däribland opera. Det dröjde inte länge förrän de ville ha ett operahus liknande dem i Europa.
Material och idéer hämtas från Europa
Drömmen började bli verklighet år 1881, då de styrande i staden valde ut ett område på en kulle mellan två bifloder, i närheten av kyrkan och omgivet av skog. Inte lång tid därefter korsades Atlanten av skepp lastade med byggnadsmaterial, och de fortsatte ytterligare 130 mil på Amazonfloden till Manaus.
Men vänta ett ögonblick! Varför är det en kupol på den här byggnaden i nyklassisk stil? Det är riktigt att den inte ingick i det ursprungliga projektet, men en av ingenjörerna var på en utställning i Frankrike, såg en kupol, tyckte om den och köpte den. Omkring 36.000 gröna och gula kakelplattor från Tyskland användes för att pryda kupolen.
Den hästskoformade salongen inrymde på bottenplanet 700 stolar med ryggstöd av rotting, vidare 12 stolar i logen för särskilt inbjudna och 5 sittplatser i var och en av de 90 privata logerna på de tre övre raderna. För att försäkra sig om privata loger donerade rika familjer 22 grekiska masker, vilka placerades ovanför pelarna för att hedra europeiska kompositörer, musiker och dramatiker.
Belysningen i operahuset gör det till en turistattraktion. I mitten av salongen hänger en enorm ljuskrona av brons som tillverkades i Frankrike och är smyckad med italiensk kristall. Den kan sänkas ner för glödlampsbyte och för rengöring. De 166 lamporna av brons med 1.630 tulpanformade kupor av glas lyser upp väggarna och framhäver målningarna.
Crispim do Amaral, en brasiliansk konstnär som levde i Paris på 1800-talet och som var utbildad i Italien, målade fyra motiv i taket — opera, dans, musik och drama. Han lyckades ge en illusion av att man står under Eiffeltornet. På scenridån av kanvas målade han ett exotiskt motiv — mötet mellan de två floder som bildar Amazonfloden. Den 100 år gamla ridån rullas inte upp, utan den lyfts rakt upp i kupolen — vilket innebär mindre åverkan på målningen.
På andra våningen ligger balsalen, där det på varje kortsida av rummet finns en hög spegel av fransk kristall som reflekterar skenet från 32 ljuskronor tillverkade i Italien. Ljusskenet lyser upp målningarna med motiv från Amazonområdets fauna och flora, vilka är gjorda av den italienske konstnären Domenico de Angelis. För att balsalen skulle få ett praktfullare utseende putsade och målade man pelarna av gjutjärn så att de såg ut att vara gjorda av marmor. Men knacka på de marmorliknande balkongräckena — de är av trä. Det polerade golvet lades enligt den franska metoden — 12.000 träbitar passades ihop utan hjälp av spik eller lim. De enda brasilianska inslagen var träet till golven, bänkarna och borden. Vi kan föreställa oss att alla måste ha upplevt det bekvämt — och svalt. Varför svalt?
Stenarbetare hade lagt stenbeläggningen på gatorna runt teatern i en latexbaserad massa. Detta dämpade fiffigt ljudet från de hästdragna ekipage som tillhörde dem som kom sent. Det gjorde det också möjligt att ha dörrarna öppna, så att den svaga brisen kunde blåsa genom stolarnas ryggstöd av rotting och ge någon svalka i hettan.
Från skummande champagne till olycksbådande moln
Då dörrarna slogs upp på invigningskvällen år 1896, flödade det champagne ur fontäner framför operahuset. Projektet hade krävt 15 år av arbete och hade kostat motsvarande 70 miljoner kronor. Det var ett storslaget hus för stora sångare. Under årens lopp kom solister och ensembler från Italien, Frankrike, Portugal och Spanien för att framföra Puccinis ”Bohème” och Verdis ”Rigoletto” och ”La Traviata”. Tropiska sjukdomar som kolera, malaria och gula febern avhöll en del aktörer från att komma, och dessutom uppkom ett annat hot mot teatern — slutet på gummiboomen. Olycksbådande moln hängde över Manaus. — Se rutan ”Kidnappningen som tog död på gummiboomen och tystade operan”.
År 1923 försvann Brasiliens gummimonopol. Med blixtens hastighet packade magnater, spekulanter, köpmän och prostituerade sina väskor och lämnade Manaus. Platsen blev nästan en spökstad. Och vad hände med operahuset? Teaterns annex blev förrådsutrymmen för gummi, och scenen användes för inomhusfotboll!
Strålande tider igen
Därefter blev Manaus utgångspunkt för ekoturister som kom för att utforska regnskogens mysterier. Andra kom några dagar för att uppleva spänningen i att hålla en orm, mata en papegoja eller klappa en sengångare. Renovering av operahuset skulle göra Manaus till en lockande attraktion av ett annat slag!
År 1974 genomgick därför teatern en kostsam renovering för att man skulle bevara originalskicket och göra tekniska förbättringar. Lampor, speglar och möbler rengjordes. Tekniker installerade ett hydrauliskt system för att höja och sänka orkesterdiket. Scenen fick ett nytt golv, och bakom kulisserna installerades en ny ljudanläggning, nytt ljus och ny videoutrustning. Under stolarna på salongens golv installerades luftkonditionering.
Därefter fördes kulturen tillbaka till teatern med hjälp av Rio de Janeiros symfoniorkester. Längre fram hedrade den berömda ballerinan Margot Fonteyn scenen genom att dansa ”Svansjön”, och hon lämnade kvar sina balettskor som nu finns i en monter i teaterns museum.
Ytterligare finputsningar var nödvändiga för mer komfort, skönhet och säkerhet. Efter ingående forskning och noggrann planering myllrade teatern under fyra års tid av 600 arbetare och 30 tekniker. De fann den ursprungliga rosa färgen under åtta lager av färg. Kupolen behövde göras om. De gamla kakelplattorna togs bort. De ersattes av liknande nya kakelplattor som var tillverkade i Brasilien. Stolarna kläddes om med röd fransk sammet. Skalpell och pensel användes för att bättra på de ömtåliga konstverken och målningarna. Olyckligtvis hade fukten skadat konstverken i korridorerna, och därför valde man att täcka över dem med en jadegrön kinesisk brokad. Dessutom hade termiter gjort sig hemmastadda i pelarna och balkongräckena. För att bli av med dem injicerade man cirka 15.000 liter insektsmedel i träet.
År 1990 hördes återigen stora sångare i ett storslaget hus. Den brasilianska sopranen Celine Imberts arior och Nelson Freires solistframträdande på piano förskönade teatern.
Var det inte en ringklocka? Jo, det var ringningen som tillkännager att föreställningen börjar om fem minuter.
”För att fira Teatro Amazonas hundraårsdag”, säger operachefen Daou, ”inbjöd vi den berömde tenoren José Carreras. Han testade akustiken (’perfekt’).” Den kvällen avslutades med dans i balsalen. Festligheterna fortsatte med ett besök av dirigenten Zubin Mehta, tenoren Luciano Pavarotti och en argentinsk ensemble som uppförde operan ”Carmen”.
Det där var treminutersringningen. Det är bäst att vi söker upp våra platser.
Hela dagen har de 60 anställda sprungit omkring bakom scenen för att göra i ordning inför föreställningen. Och det kommer att vara fler föreställningar — jazzkonserter, folkdansuppträdanden och skådespel. Men i kväll är det balett.
Sista ringningen. Sch!
Så när kommer du till operahuset i djungeln?
[Ruta/Bild på sidan 17]
Kidnappningen som tog död på gummiboomen och tystade operan
År 1876 planerade Henry Wickham, en ung engelsk äventyrare, ett lurendrejeri som fick luften att gå ur Brasiliens gummiboom. Med hjälp av indianer ”kidnappade” han 70.000 förstklassiga fröplantor av Hevea brasiliensis från Amazonområdets skogar, lastade dem på ett ångfartyg och smugglade dem förbi den brasilianska tullen under sken av att de var ”sällsynta exemplar av växter avsedda för drottning Viktoria”. Han vårdade fröplantorna på båten över Atlanten och forslade dem med ett chartrat tåg till växthusen vid Royal Botanic Gardens i Kew i England, där fröplantorna sköt skott några veckor senare. Därifrån skeppades de till Asien och planterades i den fuktiga jorden på Ceylon och på Malackahalvön. År 1912 hade de kidnappade fröplantorna gett upphov till friska gummiplantager, och när dessa träd med tiden började frambringa latex, säger en källa, ”[hade] Brasiliens gummiboom kraschat för alltid”.
[Karta på sidan 14]
8För formaterad text, se publikationen)
Manaus
[Bildkälla]
Mountain High Maps® Copyright © 1995 Digital Wisdom, Inc.
[Bild på sidan 15]
De två floderna vägrar att förena sig
[Bild på sidan 15]
Teaterkupolen — en praktisk orienteringspunkt
[Bild på sidan 16]
Elegant byggnadskomplex i regnskogen
[Bild på sidan 17]
Återigen ett storslaget operahus