Kastratsångarna — stympning i religionens namn

Kastratsångarna — de var manliga sångare med den manliga kroppens styrka men med en pojkes röst. Kastratsångarnas era var verkligen en sorglig tid. Vilka var de? Svaret har att göra med en chockerande sedvänja — stympning i religionens namn.

MAN kan födas som eunuck, men många görs av människor till eunucker. De är män till kroppsformen och till växten, men de kan inte fortplanta sig. I ett skede i deras fysiska utveckling, eller senare i livet, har de blivit kastrerade — antingen av eget val eller av tvång.

Varför väljer män att låta sig stympas eller att stympa andra män på detta sätt? Ofta har de gjort det i religionens namn.

Eunucker i den forntida historien

För tusentals år sedan använde assyrierna kastrering som en form av straff. I Egypten var det straffet för äktenskapsbrott. En tjuv som påträffades med att stjäla från ett tempel i det forntida Friesland, som nu är en del av Nederländerna, blev kastrerad innan han dödades.

I det första århundradet v.t., under kejsarna Domitianus och Nerva, var kastrering förbjuden i Rom, men sedvänjan återinfördes under romarrikets sista år. Lagar som antogs på 800-talet av kung Alfred den store av England krävde att en tjänare som våldtog en tjänarinna straffades med kastrering.

Eunucker hade en bemärkt ställning i religiösa ceremonier. Eunucker, och även jungfrur, tjänade gudinnan Artemis i staden Efesos. Män kastrerade sig själva i vilda ceremonier för att ära den syriska Astarte av Hierapolis, varefter de bar kvinnokläder under resten av livet.

”De som kastrerar sig själva eller någon annan tillhör inte mina efterföljare”, förklarade Muhammed. Trots detta förbud blev eunucker lovordade som slavar i muslimska länder, och de tjänade som vakter vid harem och helgedomar. Det här ledde till att slavhandeln bevarades. Unga män som hämtades från Sudan och angränsande nordafrikanska länder inbringade enorma förtjänster åt slavhandlarna.

I början av 1800-talet besökte Johann L. Burckhardt södra Egypten, och där såg han hur kastrerade pojkar gjordes redo för att säljas som slavar. Ingreppet gjordes på pojkar mellan 8 och 12 år, och de som utförde det var två munkar i den koptiska kyrkan. ”Deras yrke föraktades”, kommenterade Burckhardt.

Detta föranleder frågan: I vilken utsträckning har kristenheten varit inblandad i denna sedvänja, och för vilka syften?

Eunucker i kristenheten

Origenes — mest känd för sin Hexapla, olika versioner av de hebreiska skrifterna uppställda i sex spalter — föddes omkring år 185 v.t. Redan vid 18 års ålder var han känd för sina föreläsningar om kristendomen. Men han var orolig för att hans popularitet bland kvinnorna skulle kunna misstolkas. Därför tog han Jesu ord att ”det finns eunucker som själva har gjort sig till eunucker för himlarnas kungarikes skull” bokstavligt och kastrerade sig själv. (Matteus 19:12)a Det var en omogen, impulsiv handling — en som han djupt ångrade längre fram.

Det är intressant att notera att det allra första påbudet vid kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t. uttryckligen förklarade att män som hade kastrerat sig själva var utestängda från prästerskapet. Doktor J. W. C. Wand säger om detta beslut: ”Det är möjligt att några hade visat en önskan att följa Origenes’ exempel i denna sak och göra sig själva till eunucker ... , och det var viktigt att kristna inte blev uppmuntrade att följa en sedvänja som var mycket mer kännetecknande för anhängare av en del hedniska religioner.”

Genom att fatta ett sådant viktigt beslut sökte kristenhetens religiösa ledare att för alltid få bort den motbjudande frågan om kastrering. Som vi skall se, visade det sig senare bli på annat sätt. Betrakta nu först följande kända redogörelse.

År 1118 blev Pierre Abaelard, en filosof som studerade teologi, förälskad i Heloïse, en ung flicka som han gav privatlektioner. Abaelard var ännu inte prästvigd och var därför inte underställd något celibatlöfte. De gifte sig då i hemlighet och fick en son. Men eftersom Heloïses släkting Fulbert, en kanik i den romersk-katolska katedralen i Paris, ansåg att hon hade blivit förförd, såg han till att Abaelard blev kastrerad mot sin vilja. Denna barbariska handling, som var uttänkt av en sådan högt uppsatt dignitär inom kyrkan, ledde till att två av gärningsmännen som vedergällning blev straffade på samma sätt.

Kastrering var alltså fortfarande accepterat som straff under vissa omständigheter. Den här avskyvärda sedvänjan skulle emellertid snart främjas inom den romersk-katolska kyrkan för kyrkosångens skull.

Kyrkokörer

Sången har spelat en viktig roll i den ortodoxa och romersk-katolska liturgin, och gossopranerna var stöttepelaren i en kyrkokör. Men en pojkes röst når målbrottet under de tidiga tonåren. Hur skulle kyrkan klara av det ständiga bytet av personal och den övning som det medförde? Ett något mindre dynamiskt och övertonsrikt register — känt som falsett — användes ofta, men det var inte en fullgod ersättning för gossopranen.b

Kvinnliga sopraner var det självklara alternativet, men sedan gammalt hade påven förbjudit kvinnor att sjunga i kyrkan. Ytterligare ett problem var att kyrkosångare kunde bli ombedda att bistå prästen, en uppgift som uteslutande var förbehållen män. Därför kunde inte kvinnor användas för att förstärka kyrkokörerna.

År 1588 förbjöd påven Sixtus V kvinnor att sjunga från scenen vid alla teatrar eller operahus. Omkring 100 år senare upprepades detta förbud av påven Innocentius XI. ”Ogillandet av kvinnliga skådespelare vid teatern eller operan och att man förknippade deras namn med sådant som prostitution och tygellöshet var en gammal sedvänja som går tillbaka till Augustinus’ dagar och ännu längre”, konstaterar forskaren Angus Heriot. Genom att inta denna omedgörliga ståndpunkt öppnade kyrkorna emellertid vägen för ett annat, mycket allvarligare problem — kastratsångare!

Vilka var kastratsångarna, och hur kom kristenheten att bli förknippad med dem?

Stympning för musikens skull

Operahus och teatrar behövde sopraner, men det gjorde också den påvliga kören. Vad kunde man då göra? Det var känt sedan länge att om en pojke kastrerades kom han inte i målbrottet. Stämbanden växer bara lite, medan däremot bröstet och diafragman utvecklas normalt. Följden blir att kastratsångare har en mans fysiska kraft eller styrka men en pojkes röst — ”det slags röst som man föreställde sig att änglar har”, säger Maria Luisa Ambrosini i boken The Secret Archives of the Vatican. Det är också möjligt att till en viss del avpassa röstläget genom att variera åldern då barnet blir kastrerat.

Den grekiska kyrkan hade använt kastratsångare som korsångare sedan 1100-talet, men vad skulle den romersk-katolska kyrkan göra? Skulle den nu också godkänna och använda kastratsångare?

Padre Soto, en sångare i den påvliga kören år 1562, är införd i Vatikanens register som falsettsångare. Men Soto var kastratsångare. Så åtminstone 27 år före 1589, då påven Sixtus V genom sin bulla omorganiserade sångarna i Peterskyrkan till att inbegripa fyra kastratsångare, hade Vatikanen i all tysthet åsidosatt den auktoritet som kyrkomötet i Nicaea utgjorde.

Från år 1599 erkändes förekomsten av kastratsångare i Vatikanen. När väl den högsta myndigheten inom kyrkan öppet hade gett sitt bemyndigande till denna sedvänja, blev kastratsångare accepterade. Gluck, Händel, Meyerbeer och Rossini är bland dem som har komponerat både sakral och profan musik uttryckligen tänkt för kastratsångare.

Popularitet, föräldrar och den allmänna opinionen

Kastratsångare vann snabbt popularitet. Påven Clemens VIII (1592—1605) var mycket imponerad av tonomfånget och välljudet i deras röster. Även om det förutsattes att var och en som var känd för att ha med kastreringshandlingen att göra skulle bannlysas, fanns det en jämn tillströmning av unga pojkar till hands då de musikaliska behoven i kyrkan blev allmänt utbredda.

Butiker skulle enligt uppgift ha annonserat: ”Qui si castrono ragazzi” (Pojkar kastreras här). En frisersalong i Rom tillkännagav stolt: ”Här kastreras sångare till det påvliga kapellets körer.” Det påstås att under 1700-talet kan omkring 4.000 italienska pojkar ha blivit kastrerade i detta syfte. Hur många som dog under behandlingen är inte känt.

Varför tillät föräldrar att deras söner blev stympade på detta sätt? Som regel hade kastratsångare fattiga föräldrar. Om en son visade viss fallenhet för musik, kunde han bli såld, ibland med en gång, till en musikalisk institution. Andra hämtades från körerna i Peterskyrkan i Rom och från liknande kyrkoakademier. Föräldrarna hoppades naturligtvis att deras kastratsångare skulle bli berömd och på ett lämpligt sätt kunna sörja för dem på deras ålderdom.

Emellertid blev tragedi ofta följden när det visade sig att pojken inte hade någon lämplig röst att öva upp. Johann Wilhelm von Archenholz, som i slutet av 1700-talet skrev boken England und Italien, förklarade att sådana utstötta, tillsammans med övertaliga kastratsångare, hade tillåtelse att få det andliga ståndet, dvs. bli prästvigda, och så få tillstånd att förrätta mässan. Detta följde det högst märkliga precedensfall som inträffade i själva Peterskyrkan år 1599, då två kastratsångare — i direkt strid mot kyrkans föreskrift — blev antagna som romersk-katolska präster. Därefter blev ytterligare andra antagna.

Påven Benedictus XIV hänvisade till beslutet från kyrkomötet i Nicaea och bekräftade att kastrering inte var tillåten. Men 1748 avvisade han bestämt ett förslag från sina egna biskopar att kastratsångare skulle förbjudas, eftersom han fruktade att kyrkorna skulle bli tomma, om han gjorde det. Kyrkomusik hade dragningskraft och var av stor betydelse. Därför fortsatte kastratsångare att sjunga i kyrkokörer i Italien — i Peterskyrkan och i påvens eget kapell, Sixtinska kapellet.

År 1898, med en växande allmän opinion mot kastrering, pensionerade påven Leo XIII diskret kastratsångarna från Vatikanen, och hans efterträdare, påven Pius X, förbjöd formellt år 1903 kastratsångare vid det påvliga kapellet. Men bullan av påven Sixtus V, som införde kastratsångare, har aldrig blivit formellt upphävd.

År 1922 dog den siste professionelle kastratsångaren, Alessandro Moreschi. Inspelningar av hans sång gjordes 1902 och 1903, och dessa kan man än i dag lyssna till. På etiketten till dessa inspelningar är han beskriven som ”Soprano della Cappella Sistina” (Sopran vid Sixtinska kapellet). ”Rösten”, skriver musikkritikern Desmond Shawe-Taylor, ”är obestridligt en sopran, men den liknar inte rösten av vare sig en pojke eller en kvinna.”

Så slutade den hänsynslösa stympningen av pojkar för konstens skull. En ”avskyvärd sedvänja”, sägs det i The Encyclopædia Britannica, men ändå en som romersk-katolska kyrkan såg genom fingrarna med i hundratals år.

Kastrering — på 1990-talet?

Det finns inte längre några kastratsångare. Men betyder det att kastrering i religionens namn har upphört? Nej, tyvärr inte! Tidskriften The Independent Magazine uppger att Indien har så många som en miljon eunucker, vilka lever i religiösa samhällen. Vilka är de? De kallas hijra.

De flesta hijra är muslimer från födelsen — även om det finns många hinduer bland dem — och alla dyrkar Bharuchra Mata, en hinduisk gudinna från Gujarat. Även om majoriteten av dem självmant väljer att bli kastrerade, är det en del som gör gällande att det varje år är så många som ett tusen indiska män som tvångskastreras för att de skall förmås att sluta sig till hijra, varefter de auktioneras bort till den guru som bjuder högst.

En hierarki av guruer härskar över dessa hijra, och olika klaner av hijra delar upp städerna i områden. Hijra lever av prostitution och av att tigga vid templen. De är i regel föraktade, men de är också fruktade, eftersom de antas besitta en ond magisk kraft. Av den orsaken ger folk dem pengar för att de skall skänka välsignelse åt nyfödda och nygifta.

Det uppges att en del hijra rymmer. Men ”hijramaffian, vilken enligt ryktet övervakar kastreringen”, uppger tidningen India Today, ”verkar under en täckmantel av sekretess och terror”.

Slutet!

Kommer världen någonsin att bli fri från sådana onda gärningar? Ja, eftersom synderna begångna av världsväldet av falsk religion — identifierat som en sköka i Bibeln, ”det stora Babylon” — ”har hopat sig ända upp till himlen”. Det är verkligen trosstärkande att veta att alla sådana Gud vanärande sedvänjor snart kommer att få ett dramatiskt slut! Varför inte själv läsa om detta i den sista boken i Bibeln, Uppenbarelseboken, kapitel 18? Läs speciellt verserna 2 och 5.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 13]

Den högsta normen

Ingen eunuck tilläts att bli en del av Israels församling, vilket Jehovas lag tydligt framhöll. (5 Moseboken 23:1) Enligt denna lag var kastrering inte tillåten. ”Enligt judisk lag”, konstaterar Encyclopaedia Judaica, ”var sådana ingrepp avskyvärda.” Detta ledde till att inga israeliter eller bofasta främlingar gjordes till eunucker för att tjäna i de israelitiska kungarnas palats, likt de eunucker som tjänade i andra kungliga hov, till exempel hos den persiske kungen Ahasveros. — Ester 2:14, 15; 4:4, 5.

[Bild på sidan 12]

Ett beslut av påven Sixtus V öppnade vägen för kastratsångare

[Bildkälla]

The Bettmann Archive