En ny era av upptäckter

Av en av Vakna!:s fasta medarbetare

HAR du någon gång sett i TV när en rymdfärja skjutits upp? Undrade du då hur stora de där startraketerna egentligen är? Eller hur mycket utrymme astronauterna har inne i själva rymdfärjan? Jag hade tillfälle att se detta med egna ögon, när jag besökte Spaceport USA vid Cape Canaveral, även kallat Kennedy Space Center, i Florida i USA.

Efter att ha sett alla möjliga rymdfarkoster skjutas upp på TV och häpnat över den första bemannade månfärden med Apollokapseln år 1969 var det verkligen spännande att själv få befinna sig i händelsernas centrum. När vi körde in på parkeringsplatsen, såg jag på avstånd en utställning med raketer som under årens lopp använts för att skicka upp människor och utrustning i rymden. Och där, på den asfalterade planen bredvid raketutställningen, fanns en kopia i naturlig storlek av den rymdfärja som används för att underhålla olika typer av forskningssatelliter som placerats i omloppsbana runt jorden. Den kallas Ambassador, och trots att den bara är en kopia var den mycket imponerande att se, besöka och fotografera. Den är 17 meter hög vid stjärtpartiet, 37 meter lång och har en vingbredd på 24 meter.

Det var fredagen den 22 november förra året, och jag var angelägen om att få se en avskjutningsramp på nära håll, i synnerhet den varifrån rymdfärjan Atlantis skulle skjutas upp söndagen den 24 november. Det finns flera sådana avskjutningsramper, men de ligger några kilometer bort från utställningsområdet. Jag deltog därför i en guidad busstur, som omfattade de viktigaste anläggningarna för montering och uppskjutning av raketfarkoster.

Vår första anhalt var Flight Crew Training Building (en anläggning för träning av astronauter), där vi fick se exakta kopior av såväl servicemodulen som månlandaren som ingick i den farkost som hade använts vid den historiska månlandningen år 1969. Själva månlandaren var faktiskt en ganska otymplig tingest — inte alls så vacker och strömlinjeformad som man tänker sig en rymdfarkost. Vid första påseendet såg den mer ut som ett gytter av kuber och pyramider med några spretiga ben som stack ut här och där. Ändå hade den landsatt två människor på månen.

I juli 1971 landade Apollo 15 på månen, och astronauterna Scott och Irwin lastade av den medförda månbilen. Den hade kostat 15 miljoner dollar att bygga och är förmodligen den dyraste jeep som någonsin tillverkats. Om du skulle vilja köra den, behöver du bara resa till månen — den lämnades nämligen kvar där uppe tillsammans med månlandarens landningssteg! Men glöm inte att ta med dig nya batterier, för de gamla är slut för länge sedan.

Nästa uppehåll var monteringsanläggningen, Vehicle Assembly Building, eller kort och gott VAB. Man måste vänja sig vid förkortningar här vid rymdcentrumet — de används i alla sammanhang. Chris, en före detta ingenjör vid Apollo-projektet som jag träffade lite senare, sade: ”Jag flyttades till en annan avdelning, och i flera månader hade jag svårt att förstå mycket av det som sades, eftersom man använde andra förkortningar än jag var van vid!” Vad är det som är så speciellt med VAB-anläggningen? Med sina imponerande mått — drygt 160 meter hög (ungefär som en 52-våningars skyskrapa), 158 meter bred och 218 meter lång — är den förmodligen världens till omfånget största byggnad. Den upptar en yta av tre hektar. Den måste vara så stor, eftersom det är där bärraketerna monteras innan de släpas i väg på sin långsamma, mödosamma färd till avskjutningsrampen. Men mer om det längre fram.

Vi fick veta att VAB-anläggningen är så stor att fyra Saturn 5-raketer — som konstruerats för att tjäna som bärraketer till Apollokapseln och är 111 meter höga — kunde monteras där samtidigt. Boken The Illustrated History of NASA förklarar: ”Den totala startvikten var enorm, 2.900 ton. Ändå kunde Saturn 5-raketens motorer, som utvecklade en drivkraft på närmare 3.500 ton, med lätthet bära den enorma bördan.”

När jag tittade upp mot taket på denna gigantiska byggnad, fick jag syn på några kalkongamar som kretsade omkring där uppe och drog nytta av uppvindarna. Det påminde mig också om att rymdcentrumet är beläget mitt i en stor nationalpark, som är hemvist för många olika fåglar, reptiler och andra djur. Under bussresan fick vi till exempel syn på ett två meter djupt örnbo högt uppe i ett träd. Det verkade på något sätt passande att det skulle finnas örnar på den plats där människan utfört några av sina största bedrifter i fråga om rymdflygning.

Nästa uppehåll skulle bli en observationsplats, från vilken vi på avstånd skulle kunna se ett par avskjutningsramper. Den stora frågan var emellertid: Hur bär man sig åt för att transportera dessa jättelika raketer över en halv mil till avskjutningsramperna? Man använder sig av de största bandtraktorfordon jag någonsin sett! De kallas ”crawlers” och har en lastkapacitet på 6,6 miljoner kilo. De är ungefär hälften så stora som en fotbollsplan och väger cirka 2,7 miljoner kilo. Men vänta dig inga hastighetsrekord av dessa monster. Med last har de en topphastighet på cirka 1,5 kilometer i timmen och utan last cirka 3 kilometer i timmen! Fordonet består av en lastplattform som vilar på fyra jättelika bandtraktorer, en i varje hörn. Varje drivband består av 57 metallplattor, och varje platta väger omkring ett ton.

Försök föreställa dig hur den specialbyggda väg ser ut som går till var och en av avskjutningsramperna — en väg som måste tåla den enorma vikten av transportfordonet, bärraketen och rymdfarkosten!

Hur är det då med rymdfärjans återfärd till jorden? Farkosten behöver naturligtvis någonstans att landa — och här vid Cape Canaveral är detta ”någonstans” inte något vanligt litet landningsfält, utan banan är ungefär dubbelt så bred och lång som landningsbanan på ett vanligt flygfält. Den är omkring 4,5 kilometer lång och har dessutom ett extrautrymme på 300 meter i vardera änden. Om förhållandena inte är de rätta för att rymdfärjan skall kunna landa, dirigeras den om till Edwards Air Base i Kalifornien, över 3.000 kilometer västerut.

Hela detta projekt är så gigantiskt att det osökt väckte vissa frågor i mitt sinne: Vad har människan egentligen uträttat i sina försök att utforska rymden? Till vilken nytta har det varit? Vilka är framtidsutsikterna när det gäller interplanetariska färder? Kommer människor någonsin att kunna landstiga på Mars?

Utforskningen av rymden — Hur långt har man kommit?

DEN 12 april 1961 trädde en ny Columbus fram på världsscenen. Den ryske kosmonauten Jurij Aleksejevitj Gagarin gjorde människans första rymdfärd i rymdfarkosten Vostok 1. På 108 minuter tillryggalade han 40.900 kilometer, ett varv runt jorden. Genom denna bedrift vann han första heatet i den stora rymdkapplöpningen mellan det dåvarande Sovjetunionen och Förenta staterna.

Som U.S.News & World Report uttryckte det: ”Sanningen är den att . . . Amerika slungades ut i rymden på grund av nödvändigheten att slå ryssarna.” President John F. Kennedy var besluten att söka minska Sovjetunionens försprång. John Logsdon, chef för en internationell sammanslutning som sysslar med vetenskap och teknologi, skrev i boken Blueprint for Space: ”Sorenson [Kennedys specielle rådgivare] förklarar att Kennedys inställning var influerad av det faktum att ’ryssarna hade fått en enorm prestige internationellt sett genom Gagarins rymdfärd samtidigt som vi hade drabbats av en prestigeförlust i samband med Grisbukten.a Prestige visade sig vara en faktor att räkna med i mellanfolkliga sammanhang och inte bara en PR-fråga.’”

President Kennedy beslöt att Förenta staterna måste göra något sensationellt för att hinna i kapp Sovjetunionen, kosta vad det kosta ville. Han frågade: ”Har vi någon chans att slå ryssarna genom att sända upp ett laboratorium i rymden eller genom en färd runt månen eller genom en raket som landar på månen eller genom en bemannad raket som går till månen och tillbaka igen? Finns det något annat rymdprogram som utlovar dramatiska resultat, varigenom vi skulle kunna vinna?” Äntligen hade de amerikanska vetenskapsmännen fått en politisk drivfjäder till stöd för sina ambitioner. Men framgångarna skulle låta vänta på sig.

Ryssarna skördade emellertid en ny framgång år 1963, då Valentina Vladimirovna Teresjkova blev den första kvinna som färdades runt jorden, inte en gång, utan 48 gånger! NASA (National Aeronautics and Space Administration; USA:s flyg- och rymdstyrelse) stod nu inför utmaningen att ta igen den förlorade prestigen i den internationella rymdkapplöpningen. Vad var det då man lyckades åstadkomma?

Apollo och månen

Forskare vid NASA hade studerat möjligheten av en månlandning ända sedan år 1959. De bad om tillstånd att bygga en rymdfarkost som skulle kallas Apollo. Men ”president Eisenhower vägrade att tillstyrka denna begäran”. Varför denna negativa inställning? Projektet skulle kosta mellan 34 och 46 miljarder dollar och ”skulle inte ge tillräckligt mycket vetenskaplig kunskap för att motivera investeringen. . . . Eisenhower förklarade för NASA att han inte ämnade tillstyrka något som helst projekt som hade till syfte att åstadkomma en månlandning.” (Blueprint for Space) Vetenskapsmännens enda hopp stod nu till den nye presidenten, John F. Kennedy.

Kennedy förelade de amerikanska forskarna målet att landsätta en människa på månen före 1960-talets slut — och före ryssarna! Wendell Marley, en elektroingenjör som arbetade med Apollokapselns styr- och navigationssystem, förklarade för Vakna!: ”Det fanns definitivt en känsla av rivalitet mellan oss och Sovjetunionen, och detta var också en drivfjäder för många av de ingenjörer som jag arbetade med. Vi var stolta över att kunna göra vår del för att landsätta en människa på månen innan ryssarna gjorde det. Många av oss arbetade till och med övertid utan någon extra betalning för att kunna hålla tidtabellen.”

Resultatet av all denna möda är nu historia. Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin blev de första människor som satte sin fot på månens yta i juli 1969. Denna enorma bedrift hade emellertid sitt pris. Den 27 januari 1967 förlorade tre astronauter livet vid en brand som utbröt ombord på kommandomodulen under ett markprov. Mindre än tre månader senare förolyckades den ryske kosmonauten Vladimir Komarov under ett landningsförsök efter att ha färdats 18 varv runt jorden. Detta har emellertid ofta varit det pris som människor har fått betala under århundradenas lopp när de har gjort sina forskningsfärder. De har förlorat livet i sitt sökande efter kunskap och ära.

Men vilka landvinningar har människan gjort i rymden, förutom månfärderna?

Utforskning av planeterna

NASA har skickat ut många satelliter i rymden, och dessa projekt har gett utmärkt avkastning i form av ökad kunskap om universum. Detta är en av de fördelar som vetenskapsmännen pekar på för att rättfärdiga de enorma summor som läggs ner på bemannade och obemannade rymdfärder. I mars 1992 kunde man fira 20-årsjubileet av en annan viktig milstolpe i rymdforskningens historia — uppskjutningen av den första rymdsonden som skulle färdas utanför vårt solsystem. Pioneer 10, som sköts upp år 1972, gav forskarna kompensation för en serie misslyckade experiment som började redan år 1958. Rymdsonden beräknades få en aktiv livslängd av omkring tre år, men tack vare förrådet av kärnbränsle sänder den fortfarande tillbaka information till jorden. Nicholas Booth skriver i tidskriften New Scientist: ”Befattningshavare inom NASA räknar med att kunna följa farkosten fram till sekelskiftet. Detta skulle kunna betecknas som det mest framgångsrika interplanetariska projektet någonsin.” Vad är det som har varit så speciellt med detta projekt?

Enligt planerna skulle Pioneer 10 nå fram till vår största grannplanet, Jupiter, innan den lämnade vårt solsystem. För att göra detta måste den tillryggalägga omkring 780 miljoner kilometer — en resa som skulle ta närmare två år i anspråk. Den nådde Jupiter i december 1973. På vägen hade den passerat Mars och gått igenom ett asteroidbälte bortom Mars. Den hade registrerat 55 kollisioner med mindre partiklar men klarat sig utan skador. Andra instrument registrerade strålningsvärden och utförde mätningar i Jupiters magnetfält.

Senare skickade man i väg rymdsonden Pioneer 11, som efter att ha passerat Jupiter fortsatte till Saturnus. På grundval av lärdomarna från dessa båda projekt skickade NASA sedan upp rymdsonderna Voyager 1 och 2. Dessa har, som Nicholas Booth uttrycker det, sänt tillbaka ”en flodvåg av information om planeten Jupiter som ställt Pioneer-projektets resultat i skuggan”. Men hur kan dessa rymdsonder överföra informationen till jorden?

Det sker genom ett system som kallas Deep Space Network och består av ett antal skålformiga antenner med en diameter på 64 meter, som turas om att fånga upp radiosignalerna, allteftersom jorden roterar. Dessa jättelika antenner är placerade i Spanien, Australien och Förenta staterna. Tack vare dem har man kunnat få mycket goda mottagningsförhållanden för de radiosignaler som rymdfarkosterna sänder ut.

Finns det liv på Mars?

Rymdforskningen kommer förmodligen också i fortsättningen att underblåsas av en fascinerande fråga som i hundratals år har väckt människans nyfikenhet: Finns det intelligent liv någonstans där ute i det omätliga universum? Astronomer och författare spekulerade länge om att det kanske kunde finnas liv på den röda planeten Mars. Vad har de senaste årens rymdflygningar visat i detta avseende?

Under 1960- och 1970-talen sände rymdsondserien Mariner bilder av Mars tillbaka till jorden. År 1976, slutligen, lyckades landningsdelarna från Viking 1 och 2 mjuklanda på Mars och kunde otroligt nog skicka tillbaka upplysningar om mark- och jordförhållanden. Hur var detta möjligt? Man använde sig av ett automatiskt kemiskt och biologiskt laboratorium som fanns ombord på Viking-landaren. En robotarm plockade upp lite jord, förde in den i farkosten och analyserade den i det robotutrustade laboratoriet. Fanns det då något liv där? Eller åtminstone något hopp om liv? Vad visade bilderna och analyserna?

Rymdforskningsskribenten Bruce Murray förklarar: ”Det fanns inga buskar, inget gräs och inga fotspår eller andra tecken på liv som kunde bryta kargheten i denna geologiskt sett fascinerande terräng. . . . Trots de mest ingående analyser av olika jordprover . . . upptäckte man inte en enda organisk molekyl. . . . Mars’ jord är långt mer steril än någon miljö på jorden. . . . Mars har med all sannolikhet varit livlös i åtminstone några miljarder år.”

Murray drog följande slutsats med ledning av alla de bevis som framkommit vid utforskningen av planeterna: ”Vi är förvisso ensamma i detta solsystem. Jorden, den enda planet som uppvisar en vattenrik yta, är livets oas. Vi har inte några avlägsna mikrobsläktingar på Mars eller någon annanstans i detta solsystem.”

Hur är det då med Venus?

Även om planeten Venus är ungefär lika stor som jorden, är den mycket ogästvänlig ur mänsklig synpunkt. Astronomen Carl Sagan beskriver den som ”en förfärligt otrevlig plats”. De högre liggande molnen innehåller svavelsyra, och dess atmosfär består huvudsakligen av koldioxid. Det atmosfäriska trycket vid ytan är 90 gånger större än vid jordytan, vilket motsvarar vattnets tyngd cirka en kilometer under havsytan.

På vilka andra sätt skiljer sig Venus från jorden? I sin bok Kosmos skriver Carl Sagan att Venus snurrar ”bakåt, i motsatt riktning mot de övriga planeterna i det inre av solsystemet. En följd blir att solen stiger i väster och sjunker i öster, så att det går 118 jorddygn från soluppgång till solnedgång.” Yttemperaturen ligger runt 480 grader, vilket är ”hetare än den hetaste köksugn”, som Sagan uttrycker det. Sedan år 1962 har Venus utforskats av ett antal Mariner-farkoster och Pioneer-Venus-sonder samt av ett flertal rymdfarkoster i den sovjetiska Venera-serien.

När det gäller kartläggningen av planeten har emellertid de bästa resultaten åstadkommits av rymdsonden Magellan, ett projekt för kartläggning med radar som letts av Jet Propulsion Laboratory inom NASA. Den skickades ut från rymdfärjan Atlantis den 4 maj 1989. Denna märkliga farkost, Magellan, tog 15 månader på sig att nå fram till Venus, där den nu rundar planeten på drygt tre timmar och tar radarbilder som den sedan sänder tillbaka till jorden. Stuart J. Goldman skriver i tidskriften Sky & Telescope: ”Att kalla resultatet av rymdfarkosten Magellans verksamhet för fenomenalt är en grov underdrift. . . . Under de åtta första månaderna i sin bana kartlade denna robotspanare 84 procent av planetens totala yta, ner till föremål av en fotbollsplans storlek. . . . Den mängd data som Magellan har sänt tillbaka till förväntansfulla vetenskapsmän ställer alla andra resultat i skuggan. I början av år 1992 hade denna farkost överfört 2,8 biljoner ’bitar’ information. Det är tre gånger så många informationsenheter som från alla tidigare planetariska rymdfarkoster tillsammantagna.”

Här ser vi ett exempel på hur kombinationen av en bemannad rymdfärja och en robot har frambringat fantastiska resultat. Vad har man vunnit med detta? Ökad kunskap om vårt solsystem — och det till relativt låg kostnad, eftersom Magellan i viss utsträckning har varit ett ”reservdelsprojekt”, där man använt sig av många delar som har blivit över från Voyager-, Galileo- och Mariner-projekten.

NASA och spionsatelliterna

Sökandet efter vetenskapliga fakta har inte varit det enda motivet till nationernas rymdforskning. En annan stark drivkraft har varit deras önskan att få militärt övertag över en potentiell fiende. Under årens lopp har såväl Förenta staterna som det forna Sovjetunionen använt rymdprogrammen som ett medel att utvidga sin spionageverksamhet. Bruce Murray förklarar i sin bok Journey Into Space: ”Vartenda satellitvarv var från början en arena för rekognoscering och andra militära aktiviteter, en skådeplats för dödligt allvarlig strategisk rivalitet mellan Förenta staterna och Sovjetunionen.”

Joseph J. Trento rapporterar i sin bok Prescription for Disaster: ”År 1971 började CIA och det amerikanska flygvapnet konstruera en serie spionsatelliter med beteckningen Keyhole eller KH. Den 19 december 1976 skickade man i väg den första Keyhole-satelliten.” Dessa satelliter, som var utrustade med avancerad fotografisk utrustning, kunde stanna kvar i sin omloppsbana kring jorden i två år och sända tillbaka information till jorden med hjälp av digitalteknik. Hur effektiva var dessa spionsatelliter? Trento fortsätter: ”Upplösningen [den optiska återgivningen av detaljer] var så överlägsen att nummerplåtarna på parkerade bilar var tydligt läsbara. Satelliterna användes också till att fotografera sovjetiska rymdfarkoster i deras omloppsbanor och strategiska bombplan under flygning.”

De komplicerade rymdfärjorna

Under de senaste åren har världen till sin häpnad fått se bemannade rymdfärjor skickas ut i rymden. Har du någon gång tänkt på hur komplicerade sådana företag är? Eller på hur mycket som skulle kunna gå på tok och leda till katastrof? Teknikerna har till exempel brottats med sådana problem som hur man skall kunna kyla motorerna vid uppskjutningen, så att de inte smälter på grund av den oerhörda hetta som de själva utvecklar. ”Under de första årens marktester smälte den ena motorn efter den andra ner och exploderade”, skriver Trento. Ett annat problem var att få de två startraketerna att antändas exakt samtidigt, så att inte hela anordningen kantrade och gick under. Dessa faktorer bidrog till att kostnaderna ökade.

Den första lyckade uppskjutningen ägde rum den 12 april 1981. När de två besättningsmännen John Young och Robert Crippen satt där fastspända i sina säten, utvecklade var och en av de tre jättelika motorerna en lyftkraft på 170.000 kilopond. Enligt Trento undrade somliga forskare: ”Skulle detta bli en seger, eller skulle drömmen gå i kras i Floridas träskmarker? Om bränslet i raketerna inte antändes inom samma sekund, skulle det bli en storbrand på platta nr 39A. . . . Precis i rätt ögonblick antändes bränslet. Vit ånga tornade upp sig vid horisonten, och de anordningar som hållit farkosten på plats lossades. Besättningen kunde höra hur det dånade. De kände hur farkosten krängde till och lyftkraften ökade.” Allt gick lyckligt och väl. Trento tillägger: ”För första gången i Förenta staternas historia hade amerikaner klivit ombord på ett oprövat raketsystem och flugit det. . . . Den mest sofistikerade farkost som någonsin byggts fungerade.” En ny generation forskningsresande hade fötts. Men projektet hade sina risker — och krävde också sin tribut. Den svåra olyckan år 1986, då rymdfärjan Challenger exploderade och sju astronauter förlorade livet, bär vittnesbörd om detta faktum.

Under den första färden visade färgfoton att vissa värmeisolerande plattor som var mycket viktiga i samband med återinträdet i jordatmosfären, då temperaturen kan stiga till över 1.000 grader, saknades på farkostens undersida. Forskarna skulle behöva se lite närmare på skadan för att kunna bedöma den. Det fanns inga markbaserade kameror som var tillräckligt starka för att kunna ge en klar bild av Columbias skadade undersida. Vad var då lösningen? Spionsatelliten KH-11 kretsade runt där ute i rymden i en omloppsbana som låg utanför rymdfärjans. Man beslöt sig för att vända rymdfärjan upp och ner i förhållande till jorden, så att dess undersida var vänd mot satelliten. De resultat som skickades tillbaka till jorden försäkrade NASA-teknikerna om att skadan inte var av någon större omfattning. Den äventyrade inte projektet.

Rymdfärjan — för militära eller fredliga ändamål?

NASA:s historia är en berättelse om ständiga konflikter mellan dem som betraktat detta organ som ett redskap för fredlig utforskning av rymden och dem som främst sett det som en möjlighet att få övertag över Sovjet i det kalla kriget. År 1982 sammanfattades denna intressekonflikt på ett träffande sätt av Harold C. Hollenbeck, medlem av det amerikanska representanthuset, när han riktade följande ord till Kommittén för vetenskap och teknologi: ”Det tragiska är att det amerikanska folket inte är medvetet om den politisering och militarisering som drabbat detta civila rymdorgan. . . . Det var ett civilt forskarlag som förde oss till månen. . . . Jag för min del vill inte ha ett påkostat rymdprogram som ingår i något slags Stjärnornas krig i Pentagons tappning. . . . Jag kan bara hoppas att nästa generation amerikaner inte skall behöva se tillbaka på oss som är församlade här i dag som de ledare som satt tysta, medan Amerika förvandlade ett ädelt projekt till en interstellär krigsmaskin.”

Han övergick sedan till att beskriva hur människan håller på att förstöra sin egen framtid: ”Vi gav oss ut i rymden som nybyggare, och nu släpar vi med oss jordens hat och bitterhet till himlen, som om det vore människans självklara rättighet att kriga överallt.” Storfinansen och politiska och militära intressen försökte överta kontrollen över NASA. Miljarder dollar och tusentals arbetstillfällen (och röster) var nära förbundna med dess framtid.

En logisk fråga är därför: Vad har människan vunnit på utforskningen av rymden, och hur kommer det att bli i framtiden?

[Fotnot]

[Bilder på sidorna 8, 9]

1. Den månbil som Apollo förde med sig

2. Månlandaren och astronauten Edwin E. Aldrin j:r (20 juli 1969)

3. Vehicle Assembly Building, troligtvis världens största enskilda byggnad

4. Rymdfärja transporteras till avskjutningsrampen

5. En satellit som just skall skjutas ut i kretsbana

6. Rymdfärjan Challenger med en robotarm tydligt synlig

7. Den första kvinnan i rymden: Valentina Teresjkova

8. Den förste mannen i rymden: Jurij A. Gagarin

9. Robotarmar samlar in markprover på Mars

[Bildkällor]

Foto 1—6: NASA photo; foto 7, 8: Tass/Sovfoto; foto 9: NASA/JPL

Utforskningen av rymden — Vad kommer framtiden att föra med sig?

I OCH med det kommunistiska sovjetimperiets sammanbrott har tävlingsmomentet i stort sett försvunnit från rymdkapplöpningen. Somliga vetenskapsmän saknar nu sin ursprungliga motivation — någon att slå. I stället för att konkurrera talar nu ryska och amerikanska rymdforskare om att samarbeta, att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Men det finns fortfarande en del ouppnådda mål och obesvarade frågor. En fråga som man kan ställa sig är: Vad har människan haft för nytta av de enorma ansträngningar och utgifter som lagts ner på att utforska yttre rymden?

En NASA-publikation förklarar att man under de 30 senaste åren har skjutit upp mer än 300 obemannade rymdfarkoster med olika uppgifter, ”från utforskning av solsystemet till förbättrade väderprognoser, internationella kommunikationer och analyser av jordens naturtillgångar”. Har resultaten rättfärdigat de enorma penningsummor som lagts ner på dessa rymdprogram? NASA försäkrar att de ”mer än väl motsvarar nationens investeringar i fråga om tid, pengar och tekniskt kunnande”. För att ytterligare försvara dessa enorma utgifter tillägger man: ”Omkring 130.000 amerikaner har beretts sysselsättning tack vare att rymdprogrammet bedriver forskning för att få fram eldhärdiga tyger och färger, mindre och hållbarare radio- och TV-apparater, tåligare plaster, starkare limsorter, elektroniska övervakningssystem för sjukhuspatienter och förbättrad datorteknik, och därtill förekommer arbete inom andra forskningsområden.”

En annan, kanske mer marginell, fördel med rymdprogrammet är att man gjort en detaljerad kartläggning av jordens yta, ja man har till och med trängt ner under jordytan. Under den andra färden med rymdfärjan gjorde man ett experiment, där man använde sig av ”en relativt primitiv optisk registreringsapparat”. Projektet ”var avsett att vara en enkel geologisk undersökning med hjälp av radarbilder av jordytan”. (J. J. Trento: Prescription for Disaster) Men helt oväntat fann man något mycket intressant. ”När farkosten återvände och bilderna . . . framkallades, framträdde vägar och gator i en forntida stad som ligger begravd under Saharas sand. En försvunnen civilisation hade upptäckts.” Men rymdforskningen har lett till en annan positiv sak som berör var och en av oss.

Hur blir vädret?

De dagliga väderprognoserna, med kartor och andra visuella hjälpmedel, är något som de flesta TV-tittare numera tar som en självklarhet. Men hur har de inte förändrat våra möjligheter att planera den dagliga verksamheten! Om en storm är på väg eller om det skall bli regn eller snö, vet vi vanligtvis om det många timmar i förväg — tack vare de vädersatelliter som kretsar där uppe i sina omloppsbanor runt jorden.

Under de 30 senaste åren har meteorologiska satelliter gett information om jordens väderleksförhållanden. En NASA-publikation förklarar: ”Dessa satelliter hjälper oss inte bara att få en bättre förståelse för vår miljö, utan de gör det också möjligt för oss att skydda oss mot dess faror.” Samma källa berättar till exempel om en orkan, som år 1969 drabbade den amerikanska delstaten Mississippis kust och förorsakade skador för 1,4 miljarder dollar, och tillägger: ”Men tack vare vädersatellitrapporterna var det inte mer än 256 personer som förlorade livet, och de flesta av dessa skulle ha kunnat klara sig, om de hade lyssnat till varningarna och gett sig av från området i tid.” Sådana prognoser är naturligtvis också till nytta i andra delar av världen, där man regelbundet får känna av de dödsbringande verkningarna av monsuner och oväder.

Rymdforskarna är emellertid inte bara intresserade av sådant som kan medföra vissa marginella fördelar för jordens invånare. Deras ambitioner sträcker sig mycket längre. Vad kommer då framtiden att föra med sig inom rymdforskningens område?

Rymdstationen — en utmaning

Något som många rymdforskare ser som ett vitalt behov är en riktig, fungerande rymdstation. NASA beräknar att man kommer att behöva 30 miljarder dollar fram till år 2000 för att färdigställa rymdstationen Freedom, som nu håller på att byggas. Eftersom planeringsarbetet har pågått i flera år, har man enligt NASA redan lagt ner 9 miljarder dollar på projektet. Men hur skall experterna kunna få upp sin rymdstation i en bana runt jorden? Man beräknar att den amerikanska rymdfärjan skulle behöva göra minst 17 bemannade turer för att få Freedom på plats, bit för bit. Det skulle vara en mycket dyrbar och tidskrävande operation. Finns det då någon annan lösning?

Somliga har föreslagit att ryssar och amerikaner skall slå sig ihop och använda sig av de väldiga ryska Energija-raketerna för att få upp Freedom i rymden. Energija, som av en skribent för The New York Times, Serge Schmemann, beskrivs som ”ett flygande 20-våningshus”, skulle kunna sätta fart på det amerikanska rymdstationsprojektet. Ryssarna behöver USA-dollar, och det här projektet skulle ge dem en möjlighet att uppträda som smarta kapitalister. U.S.News & World Report förklarade: ”Sex obemannade Energija-raketer skulle kunna sätta upp hela rymdstationen, till en låg kostnad och utan att behöva sätta människors liv på spel.”

Förenta staterna och Ryssland är naturligtvis inte de enda nationer som bedriver rymdforskning. Den europeiska rymdorganisationen ESA framställer genom det franska företaget Arianespace raketer för kommersiella raketuppskjutningar. Japan har också siktet inställt på stjärnorna, och ”omkring sekelskiftet planerar Japan att bli den första asiatiska nation som upprättar en permanent bemannad bas i rymden”, kunde man nyligen läsa i tidningen Asiaweek. Japans förste officielle astronaut, Mamoru Mohri, skall enligt planerna skickas upp på en sju dagar lång rymdfärd från Cape Canaveral i Florida under 1992. Den ovan nämnda rapporten förklarar att ”uppdraget utgör ett viktigt förspel till Japans planer att bidra till uppförandet av rymdstationen Freedom”. Europeiska och kanadensiska rymdforskare kommer också att delta i detta projekt.

Kan vi befolka planeterna?

En annan ambition som sätter mångas fantasi i rörelse är att befolka och exploatera andra planeter. George Henry Elias skriver i sin bok Breakout Into Space—Mission for a Generation: ”Utvecklandet av en interplanetarisk civilisation är nödvändigt för människosläktets överlevnad. . . . Vi människor bebor nu en hel planet, och det är dags för oss att utvidga vårt revir. Ett folktomt solsystem väntar oss.” Den planet han närmast har siktat in sig på är Mars.

En som definitivt tycker att människan borde befolka Mars är Michael Collins, en före detta astronaut som år 1966 var befälhavare på Gemini 10 och senare även på kommandomodulen till Apollo 11, den rymdfarkost som gjorde den första månlandningen. I sin bok Mission to Mars säger han: ”Planeten Mars verkar tilltalande, tillgänglig, rentav beboelig.”

Bruce Murray, som i många år har varit chef för Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, ivrar för en amerikansk-rysk satsning på Mars. Som en av grundarna till Planetary Society (Planetariska sällskapet) har han nyligen väckt förslag om ett gemensamt projekt betitlat ”Till Mars . . . tillsammans”. Han säger: ”Mars är framtidens planet. Den kommer att bli en tummelplats för äventyrliga medlemmar av de kommande generationerna.”

Marshall Brement, som tidigare var Förenta staternas ambassadör på Island, skriver: ”De två länderna har mycket att lära av varandra inom detta område. Sovjetunionens bemannade rymdprogram står inget annat efter; sovjetiska kosmonauter slår alla rekord när det gäller tid som tillbringats i rymden. . . . En gemensam ansträngning från båda nationernas sida att upprätta en station på månen, att färdas runt Venus och att landa på Mars skulle vara av stort vetenskapligt värde.”

Planetariska sällskapet, vars grundare även inbegriper Carl Sagan, professor i astronomi vid Cornell University, har publicerat något som kallas ”Marsdeklarationen”, där det sägs: ”Mars är vår granne i rymden, den närmaste planet på vilken mänskliga utforskare utan risk skulle kunna landa. . . . Mars är en guldgruva när det gäller vetenskaplig information — betydelsefull i sig själv men också på grund av det ljus som den kan komma att kasta över livets ursprung och bevarandet av jordens miljö.” Vetenskapsmän fascineras av det mysterium som livets ursprung utgör. De nöjer sig inte med Bibelns enkla svar: ”Du är värdig, Jehova, ja vår Gud, att få härligheten och äran och makten, därför att du har skapat alla ting, och på grund av din vilja var de till och blev de skapade.” — Uppenbarelseboken 4:11; Romarna 3:3, 4.

Problem som ropar på sin lösning

Såväl Murray som andra vetenskapsmän medger emellertid att sådana interplanetariska långdistansflygningar är förenade med många problem. Det skulle till exempel ta de ryska och amerikanska rymdfararna (med benämningen astro/kosmonauter) omkring ett år att nå fram till Mars. Hela rymdfärden skulle således ta minst två år i anspråk, förutom den tid som tillbringas på Mars. Tyngdlöshetens verkningar på människokroppen är ännu inte helt utredda. En NASA-publikation förklarar: ”Till dessa hör läckage av vissa mineraler från skelettet, förtvining av muskler som inte används och rymdanpassningssyndrom, en form av åksjuka som bara förekommer vid rymdfärder.”

Hittills har ingen människa utsatts för tyngdlöshet under så lång tid. Ryska kosmonauter har emellertid vistats ansenlig tid i rymden. Den 25 mars 1992 återvände 33-årige Sergej Krikalev till jorden efter att ha tillbringat tio månader i den ryska rymdstationen MIR. Han var lite ostadig på benen när man lyfte ut honom ur kapseln, men han hade bevisat att människan kan klara långa perioder av tyngdlöshet. Och som ryssarna redan har upptäckt, är tyngdlöshet inte det enda problem som astronauter och kosmonauter har att brottas med i rymden.

Om man låter en grupp vistas tillsammans i ett begränsat utrymme under en längre tid, kommer personlighetsproblem och psykologiska problem så småningom att göra sig gällande. Boken Outbound i Time-Life-serien Voyage Through the Universe förklarar: ”Retligheten tenderar att öka för varje vecka ett uppdrag varar. I samband med [det sovjetiska] Saljut-projektet märkte markpersonalen att kosmonauterna blev mer och mer irriterade över de enligt deras mening dumma frågorna. . . . Under Gretjkos och Romanenkos långa vistelse i rymden år 1977 upprättade markpersonalen också en ’psykologisk stödgrupp’ för att övervaka kosmonauternas mentala hälsa.” Gretjko sade: ”Rivalitet inom en besättning är ett stort problem, i synnerhet om var och en försöker bevisa att han är bäst.” Han tillade att i yttre rymden ”har man ingen möjlighet att avreagera sig. Det är mycket farligare där.”

Interplanetariska rymdfärder som tar lång tid i anspråk kommer följaktligen att bli en veritabel balansgång, med tanke på alla de vetenskapliga, maskinella och psykologiska faktorer som är inbegripna. Att komma överens med varandra är inte så lätt för människor här på jorden — hur mycket svårare är det då inte i en trång rymdfarkost! — Jämför Kolosserna 3:12—14.

Kommer människan någonsin att kunna färdas till andra planeter?

Den berömda amerikanska filmserien Star Trek har väckt miljontals människors intresse för rymdfärder. Vilka möjligheter har vi då att kunna färdas till andra planeter i framtiden? Problemet kan betraktas ur två olika synvinklar — Guds och människors. När allt kommer omkring sägs det ju i Bibeln att Jehova är den ”som har gjort himmel och jord. Vad himlarna angår, tillhör himlarna Jehova, men jorden har han gett åt människosönerna.” — Psalm 115:15, 16; 1 Moseboken 1:1.

Som vi redan har sett är många vetenskapsmän optimistiska när det gäller människans möjligheter att färdas till Mars och kolonisera den planeten. Människans medfödda nyfikenhet och längtan efter kunskap kommer utan tvivel att förmå män och kvinnor att fortsätta att utvidga gränserna för sina upptäcktsfärder. Ett av syftena med Hubbleteleskopet, som kretsar i en omloppsbana runt jorden, är enligt en faktafolder som NASA gett ut att ”söka efter andra världar, andra galaxer och universums själva ursprung”. NASA säger också beträffande framtiden: ”Utsikterna för tjugohundratalets rymdprogram är fascinerande och sporrande. Vi kan tänka oss sådana viktiga landvinningar som industrier som opererar i en omloppsbana i rymden, baser på månen och bemannade expeditioner till Mars. När steget ut i rymden väl har tagits, finns det ingen återvändo.”

Vad är då Bibelns syn på saken? Den visar att Gud gav människan i uppdrag att föröka sig och uppfylla jorden. (1 Moseboken 1:28) Han utrustade henne också med intelligens och en omättlig aptit på kunskap om omvärlden, inbegripet biosfären, stratosfären, ja hela vårt lilla solsystem och stjärnorna där bortom. För omkring tre tusen år sedan blev kung David därför inspirerad att skriva: ”När jag ser dina himlar, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en dödlig människa, att du kommer ihåg henne, och en jordemänniskas son, att du tar dig an honom?” — Psalm 8:3, 4.

Hubbleteleskopet överförde nyligen en bild av den jättelika galaxen M87. Den beskrevs som en ljusfläck som består av två biljoner stjärnor! Kan du föreställa dig den siffran? Hur långt bort ligger då M87? Femtiotvå miljoner ljusår från jorden — ”relativt nära med intergalaktiska mått mätt”! Hur liten är inte människan och den jord som hon bor på i jämförelse med universums omätliga vidder! Vad Jehova gör och kommer att göra i dessa ändlösa rymder övergår vår nuvarande fattningsförmåga. Helt oberoende av människans högtflygande planer beträffande yttre rymden har en viktig stridsfråga väckts på vår planet — en stridsfråga som först måste avgöras genom Guds ingripande. — Uppenbarelseboken 16:14—16.

En stridsfråga som måste avgöras

Den stridsfråga som har väckts gäller valet mellan Guds styre och Satans. Det är därför Jehovas vittnen nu förkunnar över hela världen att Gud snart måste ingripa för att befria jorden från ondska, korruption, mord, våld och krig. — Markus 13:10; 2 Korinthierna 4:4.

Astronauter som har tittat ner på jorden från sina farkoster hundratals mil ut i rymden har förundrat sig över hur vacker denna planet, denna ädelsten, är. Där uppifrån ser man inga politiska gränser, som splittrar och skiljer människor åt. Vår vackra jord är bara ett enda globalt hem för hela den mänskliga familjen. Men ändå har vi här en värld som är full av girighet, missunnsamhet, lögner, utsugning, orättvisor, terrordåd, fruktan, brott och våld. Vad krävs då för att människor skall ta sitt förnuft till fånga?

Bibeln visar att Jehova Gud, jordens Skapare och Ägare, snart kommer att vidta åtgärder mot planetens upproriska och oregerliga hyresgäster. Endast de som är verkligt ödmjuka kommer att få leva kvar och ta jorden i besittning. Först då kommer vi att få veta vilka ytterligare ting Gud har i beredskap åt lydiga människor. — Psalm 37:11, 29; Uppenbarelseboken 11:18; 16:14—16.

[Ruta på sidan 14]

Vilsekommen satellit bärgas

I MAJ i år genomförde NASA en framgångsrik bärgning. Tre astronauter från rymdfärjan Endeavor lyckades fånga in en vilsekommen, cirka 4.000 kilo tung kommunikationssatellit under en rymdpromenad. De förde den till lastavdelningen, där den försågs med en ny startraket. Satelliten sköts sedan upp i en hög omloppsbana, innan den togs ner till en arbetshöjd av 35.900 kilometer ovanför jordytan.

[Bilder på sidan 15]

1. Hur en konstnär föreställer sig den projekterade rymdstationen Freedom;

2. Tyngdlöshet är ett problem som rymdresenärer måste räkna med;

3. Jorden sedd från månen;

4. Venus;

5. Mars

[Bildkälla]

Foto 1—4: NASA photo; foto 5: NASA/JPL