Många experter betecknar fetma som en sjukdom. De anser att den är genetiskt betingad, dvs. ärftlig, att kroppen är inställd på en viss vikt och att somliga personer således är destinerade att bli feta. Alla forskare håller emellertid inte med om detta. Publikationen Annals of the New York Academy of Sciences förklarar att övervikten i sig själv, oavsett orsaken, kan bära skulden för förändringarna i kroppens kemi: ”När fetman väl är ett faktum, kan den stabiliseras genom sekundära metaboliska förändringar som fetman själv skapar.”

Samma publikation ifrågasätter också att kroppen skulle vara inställd på en viss vikt: ”Detta nummer av Annals ger näppeligen belägg för någondera av dessa hypoteser.” Problem med körtlarna åberopas ofta som en orsak till övervikt, i synnerhet när det gäller sköldkörteln, som spelar en viktig roll i kroppens ämnesomsättning. Somliga menar emellertid att sådana störningar kan förorsakas av omåttligt ätande. Doktor Riggle från Texas säger beträffande detta: ”Sköldkörteln styr ämnesomsättningen, vilket också hypofysen gör. Men vi måste komma ihåg att människor som skaffar sig dåliga matvanor hindrar dessa körtlar från att få de näringsämnen de behöver för att tillverka sina produkter. Störningar i körtlarnas funktion kan således uppkomma genom olämplig kost.”

Överdrivet ätande är en så uppenbar orsak till fetma att många människor, däribland forskare, helt naturligt förknippar dessa två företeelser med varandra: ”För de flesta feta människor är emellertid ansamlingen av överflödig vikt och fettvävnad med största sannolikhet en långdragen och ofta smygande process: överdriven konsumtion av kalorier, under tillräckligt lång tid, utöver vad som behövs för muskulära och metaboliska funktioner.” (Annals of the New York Academy of Sciences, 1987, sidan 343) De hälsorisker som de därigenom utsätter sig för är verkligen allvarliga:

”Fetma förknippas med ett stort antal hälsorisker. Den kan inverka menligt på både hjärt- och lungfunktionen, störa de endokrina funktionerna och förorsaka psykiska problem. Högt blodtryck, nedsatt glukostolerans och hyperkolesterolemi (förhöjd kolesterolhalt i blodet) är vanligare hos överviktiga personer än hos personer med normal vikt. Det är därför inte förvånande att fetma kan vara en bidragande orsak till sjukdom och död hos personer som drabbas av högt blodtryck, slaganfall, diabetes mellitus typ II, dvs. icke-insulinberoende diabetes, vissa typer av cancer, och sjukdomar i gallblåsan. På längre sikt anses fetma också vara en oberoende riskfaktor för aterosklerotiska hjärtsjukdomar (dvs. förkalkning av hjärtats kärl).” — Journal of the American Medical Association, 4 november 1988, sidan 2547.

Forskare anser numera att det inte är enbart vikten som är det avgörande, utan snarare andelen fett i kroppen. När det gäller män, definieras övervikten som fetma när 20 till 25 procent av kroppsvikten består av fett, och när det gäller kvinnor är motsvarande siffra 25 till 30 procent.

Det är därför tydligt att man inte kan lita på sådana tabeller som enbart grundar sig på längd och vikt. Som en forskare säger: ”Vad tabellerna inte avslöjar är emellertid att två personer med samma längd och vikt kan skilja sig avsevärt i fråga om graden av övervikt och allmäntillstånd. Magra vävnader och muskler väger mer per volymenhet än fett, och enbart vikten är därför inte något särskilt tillförlitligt mått på hälsa eller kondition.” En mer tillförlitlig bedömningsgrund — även om den också har sina brister — är sådana tabeller som tar hänsyn till ålder, kön och kroppstyp och anger acceptabla variationer för vikten, som tabellerna på sidan 7.

Många människor tror att fettceller (s. k. adipocyter) är lättjefulla företeelser som bara finns där i kroppen och tar upp plats — alltför mycket plats! Fettvävnad (s. k. adipös vävnad) är emellertid inte bara en depå för lagring av triglycerider (fetter). Omkring 95 procent av all adipös vävnad består av icke levande fett, men de återstående fem procenten fördelar sig mellan byggnadsmaterial, blod och blodkärl samt levande celler som tar aktiv del i kroppens ämnesomsättning. Dessa celler kan vara mycket giriga och roffa åt sig näringsämnen från det blod som flyter genom kapillärer i den adipösa vävnaden och förvandla dem till fett. Vissa hormoner styr syntesen av fett, medan andra gör att fettsyror frigörs i blodet för att tillgodose kroppens energibehov. Till somliga människors stora sorg är deras fettceller inte alls lata, utan arbetar i stället på övertid!

Tidigare trodde man att när kroppens fettceller väl hade bildats, så tillväxte de inte i antal, utan bara i storlek. Senare forskningsresultat har bevisat motsatsen. Som det sägs i en vetenskaplig källa: ”En ökning av fettvävnadernas lagringskapacitet sker först genom att fettcellernas innehåll av lagrat fett, triglycerider, ökar och därefter, när alla befintliga fettceller är helt fyllda, genom bildning av nya fettceller.” När fettcellerna är nästan tomma är de mycket små, men när de fylls med fett kan diametern tiodubblas, vilket innebär att volymen ökar tusenfalt.

Det finns vissa fettdepåer i kroppen där fettet har en tendens att samla sig. Hos män är midjan ett sådant ställe. Hos kvinnor är det främst höfterna och låren. En person kan gå ner i vikt, men dessa ställen är de sista som lämnar ifrån sig sitt fett. Forskarna har upptäckt att fettceller på sin yta har små molekyler som kallas alfa- och betareceptorer. Alfareceptorer stimulerar ackumuleringen av fett, och betareceptorer befrämjar nedbrytningen. De som stimulerar fettansamling dominerar i fettcellerna på höfterna och låren hos kvinnor och på buken hos män. En kvinna förlorade 15 procent av sitt kroppsfett men praktiskt taget ingenting från höfterna och låren. En man minskade drastiskt i vikt men behöll sin kulmage.

Att räkna kalorier är inte den enkla lösning som många tror. Det är nämligen skillnad på kalorier och kalorier. Om du äter 100 kalorier i kolhydrater så kanske du lagrar 77 av dem som kroppsfett — 23 förbränns vid spjälkningen av kolhydraterna. Men sätt i dig 100 kalorier i form av en klick smör, så kommer 97 av dem att lagras som fett — endast 3 åtgår vid spjälkningen. Orsaken till detta är att matfett redan är mycket likt kroppsfett i kemiskt avseende och därför lagras mycket lättare i denna form. Att räkna kalorier är bara en sida av saken. Källan till dessa kalorier är också viktig. Även om antalet kalorier skulle vara detsamma, är feta födoämnen mer fettbildande och mindre närande än kolhydrater. En grupp män som övergöddes på en kolhydratrik kost i sju månader ökade 14 kilo i vikt, men de som övergöddes på en fettrik kost ökade lika mycket på 3 månader.