När jag var 29 blev Pam och jag inbjudna att börja i kretstjänsten bland öarna i södra Stilla havet, som låg under avdelningskontoret på Fiji. Öarna som vi besökte var Amerikanska Samoa, Samoa, Kiribati, Nauru, Niue, Tokelauöarna, Tonga, Tuvalu och Vanuatu.

På den tiden var människor på vissa isolerade öar lite misstänksamma mot vittnena, så vi fick vara försiktiga och visa hänsyn. (Matt. 10:16) Församlingarna var små, och vissa av dem kunde inte ge oss husrum. Så vi sökte efter boende bland lokalbefolkningen i byarna, och de var alltid väldigt vänliga mot oss.

Winston, du brinner för översättning. Hur kommer det sig?

Våra vänner i Tonga hade vid den tiden bara några få vikblad och broschyrer på det polynesiska språket tonganska. I tjänsten använde de ”Sanningsboken” på engelska. Så under en fyra veckor lång äldstekurs tackade tre lokala äldstebröder ja till att översätta den boken till tonganska, trots att de inte kunde engelska så bra. Pam renskrev texten på maskin, och sedan skickades den till Betel i USA för tryckning. Hela projektet tog ungefär åtta veckor. Även om översättningen lämnade en hel del övrigt att önska, kunde många som talade tonganska lära känna sanningen. Pam och jag är inga översättare, men den episoden byggde upp vårt intresse för översättningsarbetet.

Pam, hur var livet på öarna i jämförelse med i Australien?

Det var så annorlunda! Beroende på var vi befann oss råkade vi ut för myggsvärmar, extrem hetta och luftfuktighet, råttor, sjukdom och ibland brist på mat. Å andra sidan var det rogivande att mot slutet av varje dag blicka ut över havet från vår fale – det samoanska namnet på ett typiskt polynesiskt hus som har halmtak men inga väggar. Under klara nätter såg man silhuetten av kokospalmer och månskenet som speglades i havet. Dessa härliga stunder fick oss att meditera och be, och det hjälpte oss att inrikta oss på det som var positivt.

Vi älskade barnen, som hade roligt åt oss vita utlänningar och var väldigt nyfikna på oss. När vi besökte ön Niue klappade en liten pojke Winstons håriga arm och sa: ”Jag gillar dina fjädrar!” Han hade aldrig sett så håriga armar förut och visste inte riktigt hur han skulle beskriva dem.

Det gjorde ont i oss att se att många var så fattiga och hade så svåra omständigheter. De hade underbara omgivningar men otillräcklig sjukvård och ont om dricksvatten. Ändå verkade inte våra bröder särskilt oroliga, för de var vana vid det. De var nöjda med att ha sin familj nära, att ha en plats för tillbedjan och att kunna tjäna Jehova. Deras exempel hjälpte oss att göra rätt prioriteringar och leva enkelt.

Pam, ibland fick du hämta vatten och laga mat under helt nya förhållanden. Hur klarade du av det?

Det kan jag tacka min pappa för. Han lärde mig många saker som jag haft nytta av, bland annat hur man gör upp en eld och lagar mat över den och hur man klarar sig på lite materiellt sett. En gång när vi besökte ön Kiribati bodde vi i ett litet hus med halmtak, bambuväggar och golv täckt av korallgrus. När jag skulle laga en enkel måltid fick jag gräva ett hål i golvet som eldstad och använda kokosnötsskal som bränsle. När det var dags att hämta vatten vid brunnen gick jag och ställde mig i kön tillsammans med de andra kvinnorna. De hämtade upp vatten ur brunnen med hjälp av en cirka två meter lång pinne. Längst ut på pinnen hade de fäst ett tunt rep, ungefär som ett fiskespö. Men i stället för en krok fäste man en hink i änden på repet. När det var ens tur skulle man släppa ner repet och knycka till med handleden i precis rätt ögonblick, så att hinken vände sig på sidan och fylldes med vatten. Jag trodde det var enkelt – tills det var min tur. Jag släppte ner repet flera gånger, men hinken lade sig bara på ytan och flöt. När alla hade slutat skratta erbjöd sig en kvinna att hjälpa mig. De var alltid så snälla och hjälpsamma.

Ni båda älskade ert uppdrag på öarna. Är det något särskilt ni minns?

Winston: Det tog ett bra tag för oss att komma underfund med vissa seder. Ett exempel var när vännerna bjöd oss på mat, då ställde de ofta fram allt de hade. Till en början visste vi inte att vi förväntades lämna kvar något till dem. Så vi åt upp allt de hade ställt fram! När vi sedan förstod hur det låg till, lämnade vi naturligtvis mat till dem. Men vännerna var förstående trots alla misstag. Och de var så glada över att träffa oss varje halvår när vi besökte dem under kretsveckan. På den tiden var vi de enda vittnena de hade möjlighet att umgås med som inte tillhörde deras egen församling.

Våra besök gjorde också stort intryck på lokalbefolkningen. Många bybor trodde att vännernas religion var något som de själva hade kommit på. Så när utlänningar kom och besökte vännerna förstod lokalbefolkningen att det var en riktig religion och att medlemmarna brydde sig om varandra. Det var de mycket imponerade av.

Pam: Ett av mina käraste minnen är från Kiribati, där det fanns en församling med några få bröder och systrar. Itinikai Matera, som var ensam äldste i församlingen, gjorde sitt bästa för att ta hand om oss. En dag hade han med sig en korg som innehöll ett enda ägg. ”Till er”, sa han. Ett ägg var en sällsynt delikatess vid den tiden. Den lilla men generösa gåvan värmde våra hjärtan.