1. Egypten. Triad av Horus, Osiris, Isis; andra årtusendet f.v.t.

2. Babylon. Triad av Ishtar, Sin, Shamash; andra årtusendet f.v.t.

3. Palmyra. Triad av månguden, himmelens herre, solguden; o. första århundradet v.t.

4. Indien. Treenig hinduisk gudom, o. 600-talet v.t.

5. Kampuchea. Treenig buddistisk gudom, o. 1100-talet v.t.

Vad som påverkade utvecklingen

ÖVER hela den forntida världen och så långt tillbaka som på Babylons tid var det vanligt med dyrkan av hedniska gudar i grupper om tre, så kallade triader. Detta inflytande förekom också i Egypten, Grekland och Rom under århundradena före, under och efter Kristi tid. Och efter apostlarnas död började sådana hedniska trosuppfattningar tränga in i kristendomen.

Historikern Will Durant påpekar: ”Kristendomen avlivade inte hedendomen; den anammade den. ... Från Egypten kom tankarna om en gudomlig treenighet.” Och i boken Egyptian Religion (Egyptisk religion) skriver Siegfried Morenz: ”Treenigheten var det som de egyptiska teologernas tankar mest kretsade kring. ... Tre gudar kombineras och behandlas som ett enda väsen och tituleras i singularis. I detta avseende visar sig den egyptiska religionens andliga kraft ha direkt samband med kristen teologi.”

Detta inflytande avspeglade sig hos kyrkliga ledare i Alexandria i Egypten under senare delen av 200-talet och början av 300-talet, sådana som Athanasius, när de gav uttryck åt tankar som ledde till treenigheten. Deras inflytande spred sig, och därför betraktar Morenz ”alexandrinsk teologi som länken mellan det egyptiska religiösa arvet och kristendomen”.

I förordet till Edward Gibbons bok History of Christianity (Kristendomens historia) läser vi: ”I samma mån som hedendomen erövrades av kristendomen kan det även sägas att kristendomen fördärvades av hedendomen. Den rena deismen hos de första kristna ... ändrades av romersk-katolska kyrkan till den obegripliga treenighetsdogmen. Många av de hedniska lärosatserna, vilka tänkts ut av egyptierna och idealiserats av Platon, behölls såsom varande värdiga att tro på.”

Uppslagsverket A Dictionary of Religious Knowledge påpekar att många säger att treenigheten ”är en förvanskning som lånats från hednisk religion och som inlemmats i den kristna tron”. Och boken The Paganism in Our Christianity (Hedendomen i vår kristendom) förklarar: ”Ursprunget till [treenigheten] är helt och hållet hedniskt.”

Därför skrev James Hastings i sitt verk Encyclopædia of Religion and Ethics: ”I t. ex. indisk religion påträffar vi den trinitariska gruppen Brahma, Shiva och Vishnu och i egyptisk religion den trinitariska gruppen Osiris, Isis och Horus. ... Det är inte endast i de historiska religionerna vi finner att Gud betraktas som treenig. Man kommer i synnerhet att tänka på den nyplatonska uppfattningen om den högsta eller yttersta verkligheten”, som är ”trefaldigt representerad”. Vad har den grekiske filosofen Platon med treenigheten att göra?

Platons filosofi

PLATON anses ha levt från år 428 till år 347 före Kristus. Även om han inte framförde treenighetstanken i dess nuvarande form, banade hans filosofiska uppfattningar vägen för den. Längre fram dök det upp filosofiska riktningar med trinitariska uppfattningar, och dessa var påverkade av Platons tankar om Gud och om naturen.

I det franska uppslagsverket Nouveau Dictionnaire Universel heter det om Platons inflytande: ”Den platonska treenigheten, som i sig själv är blott och bart en omarbetning av äldre treenigheter daterade till tidigare folks tid, tycks vara den rationella filosofiska treenighet av attribut som födde de tre hypostaser eller gudomliga personer som de kristna kyrkorna lär om. ... Denne grekiske filosofs uppfattning om den gudomliga treenigheten ... kan man finna i alla gamla [hedniska] religioner.”

Uppslagsverket The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge visar vilket inflytande grekisk filosofi hade: ”Lärorna om Logos och treenigheten utformades av grekiska kyrkofäder, som ... direkt eller indirekt blivit starkt påverkade av Platons filosofi. ... Det kan inte förnekas att felaktigheter och förvanskningar smög sig in i kyrkan från denna källa.”

I boken The Church of the First Three Centuries (Kyrkan i de tre första århundradena) sägs det: ”Treenighetsläran utformades gradvis och förhållandevis sent. ... Den härrörde från en källa som helt skilde sig från de judiska och kristna skrifterna. ... Den växte fram och inlemmades i kristendomen via de kyrkofäder som hade tillägnat sig Platons tankar.”

Mot slutet av 200-talet v.t. hade ”kristendomen” och Platons nya filosofiska uppfattningar blivit oskiljaktigt förenade. Adolf Harnack skriver i boken Outlines of the History of Dogma (Dogmsystemets historia i stora drag) att kyrkans lära blev ”fast rotad i hellenismens [den hedniska grekiska åskådningens] jordmån. Därigenom blev den ett mysterium för det stora flertalet kristna.”

Kyrkan påstod att dess nya läror var grundade på bibeln. Men Harnack säger: ”I verkligheten gav den sitt erkännande åt hellenistiska spekulationer, den hedniska mystikens vidskepliga uppfattningar och sedvänjor.”

I boken A Statement of Reasons (En redovisning av skäl) skriver Andrews Norton om treenigheten: ”Vi kan spåra denna läras historia och upptäcka dess ursprung, inte i den kristna uppenbarelsen, utan i Platons filosofi. ... Treenighetsläran härrör inte från Kristus och hans apostlar, utan är en senare konstruktion av Platonanhängarnas skola.”

[Ruta på sidan 9]

”De stora gudarnas triad”

Många hundra år före Kristi tid fanns det triader av gudar, eller treenigheter, i det forntida Babylonien och Assyrien. I det franska uppslagsverket ”Larousse Encyclopedia of Mythology” nämns en sådan triad från Mesopotamien: ”Universum delades i tre riken, som vart och ett kom att behärskas av en gud. Anus andel var himmelen. Jorden gavs åt Enlil. Ea blev härskare över vattnen. Tillsammans utgjorde de de stora gudarnas triad.”

[Ruta på sidan 12]

En hinduisk treenighet

I boken ”The Symbolism of Hindu Gods and Rituals” (Hinduiska gudar och ritualer och deras symbolik) sägs det angående en hinduisk treenighet som existerade flera hundra år före Kristus: ”Shiva är en av gudarna i treenigheten. Han sägs vara den förgörande guden. De andra två är Brahma, den skapande guden, och Vishnu, den uppehållande guden. ... För att visa att dessa tre processer är ett och detsamma är de tre gudarna sammansatta till en gestalt.” — Utgiven av A. Parthasarathy, Bombay.