Helveteslärans ursprung

”HELVETE” är enligt New Catholic Encyclopedia ett ord som ”används för att beteckna de fördömdas vistelseort”. Ett protestantiskt uppslagsverk definierar helvetet som en ”plats av framtida straff för de onda”.a Men tron på ett sådant pinorum efter döden är inte begränsad till kristenhetens kyrkor. Den uppstod hundratals år före kristenheten.

Mesopotamernas helvete

Omkring 2.000 år före Jesu födelse trodde sumererna och babylonierna på en underjordisk värld som de kallade Landet utan återvändo. Denna forntida tro kommer till uttryck i de sumeriska och ackadiska dikterna ”Gilgamesheposet” och ”Ishtars underjordsfärd”. De beskriver detta dödsrike som en mörkrets boning, ”den boning, vilken ingen som kommit dit lämnar”.

Beträffande de förhållanden som ansågs råda på denna plats förklarar en forntida assyrisk källa: ”Underjorden var fylld av fasa.” Den assyriske furste som enligt berättelsen fick blicka in i detta underjordiska dödsrike förklarade att hans ”ben darrade” vid åsynen av denna plats. Guden Nergal, underjordens härskare, beskriver han med följande ord: ”Med ett vilt skrik röt han vredgat åt mig likt en rasande storm.”

Egyptiska och österländska trosuppfattningar

De forntida egyptierna trodde på en odödlig själ och hade sin egen uppfattning om livet efter detta. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Egyptiska gravtexter beskriver vägen till den andra sidan som full av fruktansvärda faror: skräckinjagande monster, eldsjöar, portar som är omöjliga att passera utan hjälp av trollformler och en lömsk färjkarl, vars onda uppsåt måste avvärjas med hjälp av magiska konster.”

Inom de indoiranska religionerna utvecklades också olika uppfattningar om ett straff efter döden. Det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis säger till exempel beträffande hinduismen: ”Det finns oräkneliga beskrivningar av de 21 helveten som hinduerna tror på. Syndare uppslukas av vilda djur och ormar, rostas sakta i eld, sågas itu, plågas av törst och hunger, kokas i olja eller stöts till pulver i järn- eller stenmortlar.”

Såväl jainismen som buddismen har sina egna versioner av helvetet, där obotfärdiga syndare plågas. Zoroastrismen, som härstammar från Persien eller Iran, har också ett helvete — ett kallt, illaluktande ställe, där syndares själar plågas.

Det är intressant att lägga märke till att plågorna i de egyptiska, hinduiska, jainistiska, buddistiska och zoroastriska versionerna av helvetet inte uppfattas som evigtvarande. Enligt dessa religioner förflyttas syndarnas själar efter en tids lidande till någon annan plats eller sfär, beroende på respektive religions uppfattning om människans bestämmelse. Deras ”helvete” påminner om katolicismens skärseld.

Grekiska, etruskiska och romerska uppfattningar om helvetet

De gamla grekerna trodde att människans själ (psy·khḗ, ett ord som också kunde betyda fjäril) levde vidare efter döden. De kallade dödsriket för Hades och trodde att det behärskades av en gud med samma namn. Den franske religionshistorikern Salomon Reinach skriver beträffande de forntida grekerna: ”En mycket utbredd trosuppfattning var att [själen] inträdde i underjorden efter en båtfärd över floden Styx med den gamle färjkarlen Karon, vilken som betalning krävde en obol [ett mynt], som placerades i den döda personens mun. I underjorden ställdes den inför dess tre domare ...; om den fälldes för sina brott, fick den utstå lidanden i tartaros. ... Grekerna uppfann till och med ett ’limbo’ [limbus], vistelseort för barn som dött i späd ålder, och en ’skärseld’, där själarna renades genom ett något mildare straff.” Enligt The World Book Encyclopedia fick de själar som hamnade i tartaros ”utstå evig plåga”.

Etruskerna, vars civilisation föregick romarnas på den italienska halvön, trodde också på ett straff efter döden. Det franska uppslagsverket Dictionnaire des Religions förklarar: ”Den oerhörda omsorg varmed etruskerna tog hand om sina döda har sin förklaring i deras uppfattning om en underjordisk värld. I likhet med babylonierna betraktade de denna som en plats av plåga och hopplöshet för manerna [de dödas andar]. Deras enda möjlighet till lindring var försoningsoffer anställda av deras avkomlingar.” Ett annat uppslagsverk förklarar: ”Etruskiska gravar uppvisar skräckscener som inspirerat kristna helvetesskildringar.”

Romarna övertog etruskernas uppfattning om ett helvete och kallade det Orcus eller Infernus. De lånade också in de grekiska myterna om Hades, underjordens härskare, och kallade honom Orcus eller Pluto.

Judarna och de hebreiska skrifterna

Hur var det då med judarna före Jesu tid? I Encyclopædia Britannica (1970 års upplaga) läser vi beträffande dem: ”Från 400-talet f. Kr. hade judarna nära kontakt med de persiska och grekiska folken, som båda hade välutvecklade föreställningar om livet efter detta. ... På Kristi tid hade judarna anammat uppfattningen att de ondas själar efter döden skulle straffas i gehenna.” Encyclopædia Judaica förklarar emellertid: ”Ingen antydan om denna senare uppfattning om gehenna står att finna i Skriften.”

Det senare påståendet är helt korrekt. Det finns ingen antydan i de hebreiska skrifterna om att själen efter döden skulle straffas i ett brinnande helvete. Denna skrämmande lära härrör från religiösa föreställningar som utvecklades i Babylon efter syndafloden och inte från bibeln. Kristenhetens lära om ett pinohelvete leder således sitt ursprung från de forntida babylonierna. Den katolska uppfattningen om luttring genom lidande i skärselden härstammar från forntida egyptiska och österländska religioner. Begreppet limbo är hämtat från den grekiska mytologin. Böner och offer för de döda var vanligt förekommande bland etruskerna.

Dessa läror om medveten pina efter döden grundar sig emellertid på en gemensam förutsättning. Vilken då?

[Fotnot]

[Bild på sidan 5]

Färden över Styx som den beskrivs i Dantes ”Inferno”

[Bildkälla]

Dover Publications, Inc.

Sanningen om helvetet

DEN lära som ligger till grund för tron på ett straff efter döden är naturligtvis uppfattningen att människan i själva verket inte dör när den köttsliga kroppen dör, utan att någonting — ofta kallat själ — överlever kroppens död. Som vi såg i föregående artikel härstammar denna lära från de forntida sumererna och babylonierna i Mesopotamien. Längre fram upptogs den av grekerna, vars filosofer, till exempel Platon, finslipade teorin. Deras raffinerade dualistiska trosuppfattning om ”kropp och själ” assimilerades av den avfälliga judendomen.

När började till bekännelsen kristna anamma tron på ett sådant liv efter döden? Definitivt inte på den tid då Jesus och hans apostlar levde. Det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis förklarar: ”[Den apokryfiska skriften] Petrus’ uppenbarelser (100-talet v.t.) var det första kristna verk som skildrade syndares plågor och kval i helvetet.”

Faktum är att det tycks ha rått stor oenighet beträffande helvetet bland de tidiga kyrkofäderna. Justinus Martyren, Clemens Alexandrinus, Tertullianus och Cyprianus var för ett brinnande helvete. Origenes sökte ge helvetet något av en botgörande funktion och hävdade att syndare som hamnade i helvetet så småningom skulle bli frälsta. Gregorius av Nazians och Gregorius av Nyssa var i stort sett av samma mening. Men Augustinus satte stopp för sådana moderata uppfattningar om helvetet. Oxfordprofessorn J. N. D. Kelly skriver i sin bok Early Christian Doctrines (Tidiga kristna läror): ”På 400-talet var den stränga läran att syndare inte kommer att få någon mer chans efter detta livet och att den eld som skall uppsluka dem aldrig kommer att utsläckas förhärskande överallt.”

Vad beträffar skärselden heter det i ett franskt religionshistoriskt verk: ”Den helige Augustinus hade hävdat att det fanns ett övergångsstadium av provsättning mellan framtida lycksalighet och fördömelse, ett där själarna renas genom eld. Detta är den orfiska [hedniska grekiska] och vergiliska [hedniska romerska] läran om skärselden: det finns inte ett ord om den i evangelierna. ... Läran om skärselden ... utformades på 500-talet och fastställdes som en av kyrkans lärosatser vid kyrkomötet i Florens (år 1439).” New Catholic Encyclopedia erkänner: ”Den katolska läran om skärselden är grundad på traditionen, inte på den Heliga skrift.” Beträffande limbus erkänner den romersk-katolske kardinalen Ratzinger att denna lära endast är ”en teologisk hypotes”.

Inget straff efter döden

Hur är det då med bibeln? Lär den att själen överlever kroppens död och därför kan straffas i ett brinnande helvete eller en skärseld? New Catholic Encyclopedia förklarar: ”Föreställningen att själen överlever efter döden är inte klart urskiljbar i bibeln. ... Ordet själ i G[amla] T[estamentet] betyder inte en del av människan, utan hela människan — människan som en levande varelse. I N[ya] T[estamentet] betecknar det likaledes mänskligt liv: en enskild individs liv.”

Den grundläggande förutsättningen för ett straff efter döden faller således platt till marken. Bibeln säger klart och tydligt: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hesekiel 18:4, Åkeson) Den förklarar också: ”Syndens lön är döden.” (Romarna 6:23, 1981) När bibeln talar om att obotfärdiga syndare hamnar i ”gehenna”, ”den eviga elden” eller ”eldsjön”, är detta således endast ett symbolspråk som betecknar evig död, ”den andra döden”. — Matteus 23:33; 25:41, 46; Uppenbarelseboken 20:14; 21:8;a jämför 2 Tessalonikerna 1:7—9.

Helvetet skall tömmas genom en uppståndelse

Är då helvetet en het plats? Inte enligt bibeln. De hebreiska och grekiska ord som i vissa bibelöversättningar återgetts med ”helvete” betyder i själva verket endast den döda mänsklighetens gemensamma grav. Det är inte något eldsglödande pinorum. Det är i stället en plats där de döda vilar i väntan på en uppståndelse. (Predikaren 9:10; Apostlagärningarna 24:15) Oscar Cullmann, professor vid den teologiska fakulteten vid universitetet i Basel i Schweiz och vid Sorbonneuniversitetet i Paris, förklarar att ”det är en väsentlig skillnad mellan de kristnas hopp om de dödas uppståndelse och den grekiska tron på själens odödlighet”. Helt korrekt säger han vidare: ”Även om man i den kristna läran senare skapade en länk mellan dessa två trosuppfattningar ... existerar i själva verket inte någon sådan länk, utan man har bara övergett den ena [bibelns lära om en uppståndelse] till förmån för den andra [den hedniska tron på själens odödlighet].” — Kursiverat av oss.

Jehovas vittnen har inte övergett sin tro på uppståndelsen till förmån för tron på själens odödlighet. De kommer med glädje att delge dig sitt lyckliga framtidshopp och med bibelns hjälp bevisa för dig att det sannerligen inte är hett i helvetet.

[Fotnot]