Möjligheten att leva ett liv utan smärta är emellertid inte långsökt. Men tänk efter. Vad betyder egentligen det här skriftstället? Det finns människor i våra dagar som saknar smärtsinne. De är födda utan det. Är detta något eftertraktansvärt? Anatomen Allan Basbaum förklarar: ”Att inte känna någon smärta alls är katastrofalt.”

Om du var helt okänslig för smärta, skulle du förmodligen inte lägga märke till att du hade fått en blåsa, förrän den hade gått sönder och utvecklats till ett varigt sår. Föräldrarna till en liten flicka som inte hade något smärtsinne kunde, enligt en nyhetsrapport, ”ibland känna lukten av bränt kött och se hur hon stod och lutade sig mot spisen som om ingenting hade hänt”. Smärta är således inte bara en grym fiende — den kan också vara en välsignelse.

Ny förståelse för smärtans natur

Det råder fortfarande osäkerhet om vad smärta egentligen är. ”Den eviga frågan om smärtans natur har ständigt sysselsatt forskarna”, förklarar tidskriften American Health. För bara några decennier sedan trodde man att smärta var ett slags sinnesförnimmelse — ungefär som syn, hörsel och känsel — som registreras av särskilda nervändar i huden och vidarebefordras till hjärnan via speciella nervtrådar. Men denna förenklade uppfattning visade sig vara oriktig. På vilket sätt?

En faktor som bidrog till den nya förståelsen var att man fick möjlighet att studera en ung kvinna som inte hade något smärtsinne. Efter hennes död år 1955 undersökte man noga hennes hjärna och nervsystem. Detta resulterade i en helt ny syn på smärtförnimmelsernas uppkomst. Läkarna ”letade efter nervändarna”, förklarade tidskriften The Star Weekly Magazine i numret för 30 juli 1960. ”Om flickan inte hade några, skulle det förklara hennes okänslighet för smärta. Men de fanns där och var uppenbarligen i perfekt skick.

Därefter undersökte läkarna de nervtrådar som skulle förbinda nervändarna med hjärnan. Här skulle man säkert upptäcka någon defekt. Men det gjorde man inte. Alla nervtrådar var i perfekt skick, såvitt man kunde se, förutom de som degenererat på grund av yttre skador.

Slutligen undersökte man flickans hjärna, men inte heller här kunde man konstatera någon defekt av något slag. Enligt all tillgänglig erfarenhet och expertis borde den här flickan ha haft ett normalt smärtsinne, men ändå kunde hon inte känna minsta kittling.” Hon kunde emellertid uppfatta tryck mot huden och kunde skilja mellan beröring av ett knappnålshuvud och en knappnålsspets, även om nålsticket inte gjorde ont.

Ronald Melzack, som på 1960-talet var med om att lansera en ny, populär teori om smärta, ger oss ett annat exempel på dess komplicerade natur. Han förklarar: ”[Emily] Hull pekade hela tiden på sin fot som inte fanns där [den hade amputerats] och beskrev en brännande smärta som kändes som om en glödgad eldgaffel kördes genom hennes tår.” År 1989 uppgav dr Melzack för tidskriften Maclean’s att han ”fortfarande letade efter orsaken till så kallade ’fantomsmärtor’”. En annan typ är så kallad ”överförd smärta”, vid vilken en person kan ha en störning i en del av kroppen men känna smärta i en annan.

Både fysiska och psykiska faktorer är inbegripna

I dag anser forskarna allmänt att smärta är ”en oerhört komplicerad växelverkan mellan sinne och kropp”. I boken Pain in America, som kom ut år 1992, skriver Mary S. Sheridan: ”Smärtupplevelser är i så hög grad psykologiskt betingade att sinnet ibland kan förneka smärtans existens och ibland framkalla och vidmakthålla den långt efter det att den akuta skadan försvunnit.”

Människors sinnesstämning, koncentrationsförmåga, personlighet, mottaglighet för suggestion och andra faktorer har också stor betydelse för deras sätt att reagera på smärta. ”Fruktan och oro ger upphov till överdrivna reaktioner”, förklarar den kände smärtforskaren dr Bonica. En person kan därför lära sig att känna smärta. Doktor Wilbert Fordyce, en professor i psykologi som specialiserat sig på smärtproblem, förklarar:

”Frågan är inte huruvida smärtan är verklig. Naturligtvis är den verklig. Frågan är vilka viktiga faktorer som påverkar den. Om jag strax före middagen talar med dig om en skinksmörgås, börjar du avsöndra saliv. Det är något högst verkligt. Men det är en betingad reflex. Det finns ingen skinksmörgås. Mänskliga varelser är oerhört mottagliga för sådan betingning. Den påverkar det sociala beteendet, salivavsöndringen, blodtrycket, matsmältningen, smärtupplevelsen och mycket annat.”

På samma sätt som dina känslor och ditt sinnestillstånd kan förstärka smärtan, kan de också undertrycka eller döva den. En neurokirurg berättar till exempel att han en gång i sin ungdom blev så betagen i en flicka när han satt bredvid henne på en iskall bänk att han inte hade några som helst förnimmelser av kyla eller smärta i baken. ”Jag var nära att förfrysa mig”, förklarar han. ”Vi måste ha suttit där i 45 minuter, och jag kände absolut ingenting.”

Det finns mängder av sådana exempel. I stridens hetta kan till exempel fotbollsspelare eller soldater bli svårt skadade men för tillfället knappast känna någon smärta. Den berömde forskningsresanden David Livingstone berättade att han en gång blev angripen av ett lejon som skakade honom ”som en terrier skakar en råtta. Chocken ... försatte mig i ett drömlikt tillstånd i vilket jag inte kände någon smärta”, förklarade han.

Det är värt att lägga märke till att också personer som tjänar Jehova Gud och lugnt och förtröstansfullt förlitar sig på honom ibland har fått uppleva att deras smärta har undertryckts. ”Det kan verka konstigt”, säger en kristen man som blev svårt misshandlad, ”men efter de första slagen kände jag dem inte mer. I stället var det som om jag bara hörde dem som ett avlägset trummande.” — Vakna! för 22 februari 1994, sidan 21.