Livskvalitet — trots att man saknar en arm eller ett ben

”BERGSBESTIGARE tillbaka på toppen”. Så löd en tidningsrubrik, när Tom Whittaker hade nått toppen av Mount Everest. Det är många som tidigare hade bestigit denna imponerande bergstopp, men Tom Whittaker var den förste som fått en kroppsdel amputerad som gjorde det! Whittaker hade mist sin fot i en bilolycka. Men med en fotprotes kunde han börja utöva sin sport igen. Sådana här och liknande anordningar hjälper tusentals andra som fått kroppsdelar amputerade att leva ett meningsfullt liv. Det är faktiskt inte längre så ovanligt att se personer som saknar en arm eller ett ben springa, spela basket eller cykla.

De allra första ben- och handproteserna var enkla i sitt utförande: det rörde sig om träben och järnkrokar. Men på grund av krigen, som ledde till att tusentals lemlästades, gjordes förbättringar på det här området. Det är inte så förvånande att det är en militärläkare — Ambroise Paré, en fransman som levde på 1500-talet — som sägs ha lanserat de första riktiga proteserna. I moderna proteser kan man använda hydraulik, sinnrikt gjorda knäleder, böjliga fötter av kolfiber, silikon, plast och andra avancerade tekniska produkter som gör det möjligt för många att gå och röra sig på ett mer naturligt och bekvämt sätt än man tidigare ens vågat drömma om. Framsteg inom mikroelektroniken gör att man nu kan manövrera en arm- och handprotes mer naturligt. Proteserna har också fått ett finare utförande. Moderna proteser är utrustade med fingrar och tår, och en del verkar till och med ha ådror. En fotomodell som förlorade ett ben på grund av cancer fick faktiskt en protes som såg så naturlig ut att hon kunde fortsätta som fotomodell.

Viktigt med inställningen

Psykologen Ellen Winchell säger dock varnande: ”Att genomgå en personlig kris som en amputering innebär är en svår prövning på alla sätt — fysiskt, känslomässigt, psykiskt och andligt.” Ta till exempel William, som miste ett ben på grund av den kallbrand som han ådragit sig efter en skada. Han säger: ”Något som är viktigt när det gäller att klara av prövningar i livet är inställningen. Jag har aldrig betraktat mitt handikapp som en belastning. I stället har jag bevarat en positiv inställning trots de motgångar jag haft sedan olyckan.” Ellen Winchell, själv handikappad, är av samma uppfattning och säger att de som har en positiv inställning sannolikt har lättare att anpassa sig till en förlust av en arm eller ett ben än de som är pessimistiska. Som det uttrycks i Bibeln: ”Ett hjärta som fröjdar sig gör gott som botemedel.” — Ordspråken 17:22.

Vakna! talade med några kristna som har anpassat sig bra till sitt handikapp. De flesta sade att personer med amputerade kroppsdelar bör undvika att vara alltför tillbakadragna och hemlighetsfulla om sitt handikapp. ”Det skulle besvära mig mer om andra kände att detta var ett för känsligt ämne att tala om”, säger Dell, som fick sitt vänstra underben amputerat. ”Alla blir så osäkra då.” En del experter föreslår att om man saknar höger hand och man blir presenterad för någon, bör man ta initiativet och sträcka fram vänsterhanden. Och om någon undrar över ens protes, bör man berätta om den. Om man själv inte känner sig besvärad, kan den andre också slappna av. Normalt går man snart över till ett annat samtalsämne.

Det finns ”en tid att skratta”. (Predikaren 3:4b) En kvinna som förlorade en hand säger: ”Framför allt, bevara ditt sinne för humor! Vi får inte glömma att vårt sätt att se på oss själva i hög grad påverkar hur omvärlden ser på oss.”

”En tid att gråta”

I början, när Dell hade mist sitt ben, sade han till sig själv: ”Allt är hopplöst. Mitt liv är slut.” Florindo och Floriano från Angola skadades båda av landminor. Florindo berättar att han grät i tre dagar och tre nätter. Floriano hade också en kamp med sina känslor. ”Jag var bara 25 år”, skriver han. ”Ena dagen kunde jag göra vad som helst, dagen därpå kunde jag inte ens resa mig upp. Jag blev mycket nedstämd.”

Det finns ”en tid att gråta”. (Predikaren 3:4a) Det är helt naturligt att man genomgår en tid av sorg, när man drabbats av en stor förlust. (Jämför Domarna 11:37; Predikaren 7:1–3.) ”Sorgearbetet är nödvändigt för att man skall kunna ta sig ur sorgen”, skriver Ellen Winchell. Att uttrycka sina känslor för någon som lyssnar med empati är ofta till hjälp. (Ordspråken 12:25) Men sorgen kommer inte att bestå för alltid. En del kan för en tid bli ombytliga i humöret, kritiska, oroliga eller inåtvända efter att ha drabbats av en extremitetsförlust. Sådana känslor brukar dock försvinna. Om de inte gör det kan det röra sig om svår depression — och då kanske det blir nödvändigt med läkarhjälp. Familj och vänner bör vara uppmärksamma på om deras kära släkting eller vän verkar vara i behov av sådan hjälp.a

En som är förlamad i båda benen, W. Mitchell, skriver: ”Vi behöver alla någon som bryr sig om oss. Man kan uthärda det mesta, om man känner att man har gott stöd av vänner och familj, medan minsta lilla motgång kan få den som försöker klara sig själv i livet att falla. Och vänskap uppstår inte utan vidare, utan man måste ta initiativet och uppodla den och sedan hålla den vid liv, annars försvinner den.” — Jämför Ordspråken 18:24.

Livskvalitet — trots att man saknar en kroppsdel

Många som saknar en arm eller ett ben har, trots sitt handikapp, kunnat leva ett meningsfullt och tillfredsställande liv. Russell, till exempel, föddes utan vänster underben. Han är 78 år, men fortfarande motionerar han regelbundet, och han lever ett meningsfullt och rikt liv, även om han måste använda käpp när han går. Russell är en gladlynt person, och han förklarar att han under lång tid har haft smeknamnet ”Happy” (Glad).

Douglas, som miste ett ben under andra världskriget, kan gå med hjälp av en modern protes. Han är ett Jehovas vittne och har tjänat som reguljär pionjär, heltidsförkunnare, i sex år. Och minns du Dell, som trodde att hans liv var slut, när han hade förlorat ett ben? Också han lever ett tillfredsställande liv som pionjär, och han kan försörja sig själv.

Men hur klarar sig de som har mist en kroppsdel och bor i fattiga eller krigshärjade länder? I en rapport från Världshälsoorganisationen heter det: ”Verkligheten i dag är att bara en liten del av dem som har ett handikapp får hjälp.” Många har bara en käpp eller träkryckor att ta sig fram med. Men ibland finns det hjälp att få. Floriano och Florindo, de två männen från Angola som hade skadats av landminor, fick båda proteser genom Internationella Röda korsets och den schweiziska regeringens försorg. Floriano är verksam som biträdande tjänare i en församling, och Florindo tjänar som äldste och heltidsförkunnare.

En organisation som hjälper handikappade uttrycker det hela väl: ”De enda som är handikappade är de som har tappat modet!” Intressant nog har Bibeln spelat en viktig roll i att hjälpa handikappade att få mod. ”Jag lärde mig Bibelns sanningar under tiden jag återhämtade mig, och det hjälpte mig oerhört mycket”, säger Dell. Russell uttrycker sig på liknande sätt: ”Mitt på Bibeln grundade hopp har alltid hjälpt mig att klara av problem och påfrestningar.” Vilket hopp är det då Bibeln ger de handikappade?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 8]

Fantomsmärtor

Ibland känner de som fått en extremitet bortopererad det som om den fortfarande finns kvar. Det är en normal känsla, och den upplevs som så verklig att en broschyr varnar: ”Glöm inte detta när du går upp från sängen eller en stol utan din protes. Titta alltid ner för att påminna dig om att du saknar en fot.” En patient som hade mist båda sina ben reste sig upp för att ta sin läkare i handen och föll då till golvet!

Så kallade fantomsmärtor är ett annat problem. Det är en verklig smärta som känns som om den kom från den amputerade extremiteten. Hur intensiva fantomsmärtorna är, hur länge de varar och vilka slags smärtor det rör sig om varierar från person till person. Lyckligtvis brukar känslan av att den amputerade extremiteten finns kvar så småningom försvinna liksom också fantomsmärtorna.

[Bild på sidan 6]

Med moderna proteser blir livet mycket trevligare för många handikappade

[Bildkälla]

Foto genom vänligt tillmötesgående från RGP Prosthetics

[Bild på sidan 7]

Känslor av sorg är något helt normalt efter en allvarlig förlust

[Bild på sidan 8]

Många handikappade lever ett meningsfullt och tillfredsställande liv