Jag bodde tillsammans med min mamma i Karachi, provinsens huvudstad. En dag knackade det på dörren, och utanför stod Fred Hardaker, en äldre man som var läkare och ett Jehovas vittne. Han hade samma tro som den missionär som vi hade fått böckerna av. Han frågade mamma om hon var intresserad av att studera Bibeln. Hon tackade nej men sa att jag kanske var det. Redan veckan därpå var vårt studium i gång.

Några veckor senare började jag vara med vid de möten som hölls på broder Hardakers läkarmottagning. Det var en grupp på 12 äldre vänner som samlades där, och de tog hand om mig som en son. Jag minns hur de satte sig bredvid mig för att kunna se mig i ögonen när vi pratade. De blev verkligen mina nära vänner och gav mig precis det stöd jag behövde då.

Det dröjde inte länge förrän broder Hardaker frågade mig om jag ville följa med ut i tjänsten. Han lärde mig att använda en bärbar grammofon så att vi kunde spela upp korta bibliska tal. En del av dem var väldigt rakt på sak, och det var inte alla som uppskattade det. Men jag tyckte att tjänsten var spännande. Jag var full av iver och älskade att få dela med mig av Bibelns sanning till andra.

MIN ANDLIGHET BYGGS UPP IGEN

År 1947 återvände jag till Karachi i jakt på jobb. Medan jag var där sökte jag upp doktor Hardaker på hans läkarmottagning, och han välkomnade mig med öppna armar.

”Nå, vad kan jag hjälpa dig med?” frågade han och antog att jag behövde medicinsk hjälp.

”Doktorn”, sa jag, ”jag är inte fysiskt sjuk, utan andligt. Jag behöver ett bibelstudium.”

”När vill du att vi börjar?” frågade han.

”På en gång, om det går”, svarade jag.

Vi studerade hela den kvällen. Det var fantastiskt, och det kändes som att jag hade hittat hem andligen.