• Folkslag och språkgrupper förenas i Panama
    Vakttornet – 2006 | 15 april

    • Hinder att ta sig över i comarca

      De omkring 170 000 som talar ngobere utgör den största av de åtta inhemska befolkningsgrupperna i Panama. Majoriteten av dem bor inom ett vidsträckt område som nyligen blev comarca, dvs. reservat. En stor del av det här området består av otillgängliga berg som är täckta av djungel, där man nästan bara kan ta sig fram till fots. Här finns också vackra kustområden. Byarna ligger ofta nära någon flod, som används som transportled, eller utmed kusten. Många av invånarna i reservatet får sin knappa inkomst från kaffeodlingar uppe i bergen eller från fiske eller jordbruk. Många är medlemmar i kristenhetens kyrkor, men en del tillhör också den lokala religionen, Mama Tata. Andra vänder sig till sukias (shamaner) för att få hjälp när de är sjuka eller tror sig vara besatta av onda andar. Många kan tala spanska, men man gör sig bäst förstådd på ngobere.

      Med kanot för att nå hjärtan

      Jehovas vittnen inser att det är viktigt att hjälpa människor att lära känna sanningen så att den når hjärtat och inte bara sinnet. Då kan människor få den motivation som behövs för att göra förändringar i livet och följa Bibelns principer. Pionjärer med särskilt uppdrag, som har lärt sig ngobere av vittnen som bor i området, har därför blivit förordnade att tjäna på åtta olika platser i reservatet.

      De 14 församlingar som har bildats i området har en enastående potential för tillväxt. För några år sedan blev Dimas och Gisela, som är pionjärer med särskilt uppdrag, förordnade att tjäna i en liten församling på omkring 40 förkunnare i Tobobe ute vid kusten. De hade inte så lätt att vänja sig vid att paddla kanot för att kunna predika för de ödmjuka människorna utmed Atlantkusten. Dimas och Gisela upptäckte att havets lugna vattenyta snabbt kunde byta skepnad till förrädiska vågor. Paddelturerna mellan byarna gav dem värkande armar och ryggar, och att lära sig det lokala språket var en annan utmaning. Men deras uppoffringar och uthållighet belönades 2001 då omkring 552 var närvarande vid åminnelsen av Jesu död.

      Mitt emot Tobobe, på andra sidan bukten, ligger byn Punta Escondida. En liten grupp förkunnare från den här byn rodde regelbundet över bukten för att vara med vid mötena i Tobobe när vädret tillät det. Rapporter visade att det fanns goda förutsättningar att bilda en församling i Punta Escondida. Därför blev Dimas och Gisela ombedda att flytta dit. Inom knappt två års tid hade gruppen i Punta Escondida vuxit till en aktiv församling på 28 förkunnare med i genomsnitt 114 närvarande vid veckans offentliga föredrag. Förkunnarna i den här nybildade församlingen var glada över att ha 458 närvarande vid åminnelsen av Jesu Kristi död 2004.

      Utmaningen med analfabetism

      Många uppriktiga människor har fått hjälp att utveckla ett nära förhållande till Gud genom att lära sig läsa. Så var det för Fermina, en ung kvinna från bergsområdet i reservatet. Missionärer som är Jehovas vittnen arbetade i det isolerade område där hon bodde och märkte att hon var mycket intresserad av budskapet om Guds rike. När hon blev erbjuden ett bibelstudium, svarade hon att hon gärna ville lära sig mer. Men det fanns ett problem. Hon talade både spanska och ngobere, men hon kunde varken läsa eller skriva något av språken. En av missionärerna erbjöd sig att lära henne det med hjälp av en broschyr som Jehovas vittnen har utarbetat speciellt för det ändamålet.

      Fermina var en mycket duktig elev som förberedde sina lektioner väl, gjorde alla läxor och tränade flitigt på rättstavning. Inom ett år hade hon gjort sådana framsteg att hon kunde studera broschyren Du kan vara Guds vän!a När man började anordna möten, var Fermina med vid dem. Men eftersom hennes familj var mycket fattig, var det svårt för henne att få ihop pengar så att hon och barnen kunde ta sig till mötena. En av pionjärerna som kände till Ferminas omständigheter föreslog att Fermina skulle sy traditionella ngobedräkter som hon kunde sälja. Det gjorde hon, och trots andra materiella behov använde hon inkomsten från sömnaden enbart för att få råd att ta sig till mötena. Fermina och hennes familj har nu flyttat till ett annat område, och hon fortsätter att göra andliga framsteg. Hon är tacksam över att kunna läsa och skriva, men ännu mer tacksam över att ha lärt känna Jehova.