• Folkslag och språkgrupper förenas i Panama
    Vakttornet – 2006 | 15 april

    • När dövhet lägger hinder i vägen

      Familjer i Panama känner ofta skam om någon i familjen är döv eller hörselskadad, och det är vanligt att de hörselskadade inte får någon som helst utbildning. Många döva känner sig isolerade och utestängda, eftersom det är mycket svårt för dem att kommunicera med andra.

      Det blev uppenbart att något behövde göras för att nå hörselskadade med de goda nyheterna. En kretstillsyningsman hjälpte en grupp villiga pionjärer och några andra förkunnare att sätta i gång att lära sig teckenspråk. Deras beslutsamhet gav resultat.

      Mot slutet av 2001 hade en teckenspråksgrupp bildats i Panama City. Omkring 20 personer brukade närvara vid mötena. Allteftersom bröderna och systrarna blev skickligare på att teckna, kunde de nå många som för första gången fick ”höra” Bibelns sanningar på sitt eget språk. Många vittnen med hörselskadade barn började också närvara vid mötena och upptäckte att barnen nu hade lättare att förstå Bibelns läror. De blev också mer entusiastiska för sanningen. Flera av föräldrarna lärde sig teckenspråk och kunde på så vis kommunicera bättre med sina barn. Föräldrarna kunde hjälpa sina barn i andligt avseende och märkte att familjen blev starkare. Det som Elsa och hennes dotter Iraida var med om kan belysa detta.

      Ett vittne som arbetade i teckenspråksgruppen hörde talas om Iraida. Hon besökte Iraida och lämnade broschyren Du kan få leva på jorden för evigt!b Iraida uppskattade verkligen det hon fick lära sig av bilderna som illustrerar den nya världen. Ett bibelstudium sattes snart i gång i broschyren. När de hade studerat färdigt den broschyren, började de använda broschyren Vad kräver Gud av oss?c Vid det laget hade Iraida bett sin mamma om hjälp att förbereda sig för studiet och att förstå innehållet.

      Men Elsa hade ett par bekymmer. Hon var inte ett vittne och kände därför inte till Bibelns sanning, och hon förstod inte teckenspråk. Hon hade fått höra att hon inte skulle tala med sin dotter på teckenspråk, utan att det var dottern som skulle lära sig att tala. Därför var deras kommunicerande ganska begränsat. Elsa kände sig rörd av att dottern ville ha hjälp och bad ett vittne i församlingen om ett studium. Hon säger: ”Jag gjorde det för Iraidas skull, eftersom jag aldrig tidigare sett min dotter så ivrig.” Elsa började vara med sin dotter vid studierna och lärde sig teckenspråk. När Elsa ägnade mer tid åt sin dotter, började deras kommunicerande hemma förbättras. Iraida blev mer noggrann när hon valde vilka vänner hon skulle umgås med, och hon började vara tillsammans med församlingen. Nu är både mor och dotter regelbundet med vid mötena. Elsa blev nyligen döpt, och Iraida går också framåt mot det målet. Elsa berättar att hon nu för första gången börjar lära känna sin dotter och att de kan tala om många viktiga saker som ligger dem båda varmt om hjärtat.

      Teckenspråksgruppen blev en församling i april 2003 och har nu vuxit till omkring 50 förkunnare, och ännu fler brukar vara med vid mötena. Mer än en tredjedel av de närvarande är döva. Flera teckenspråksgrupper håller på att bildas i tre städer utanför Panama City. Det finns fortfarande mycket att göra på det här fältet, men det råder inget tvivel om att ett stort steg har tagits mot att döva skall kunna dras närmare sin kärleksfulle Skapare, Jehova Gud.