• Papua Nya Guinea
    Jehovas vittnens årsbok 2011

    • PREDIKOARBETET I HÖGLÄNDERNA

      Samma månad lämnade Tom och Rowena Kitto Port Moresby och gav sig ut på en ansträngande resa som varade i flera veckor. De förde ut de goda nyheterna till ett orört distrikt – Nya Guineas oländiga högländer.

      Trettio år tidigare hade australiensiska guldgrävare kommit till högländerna och då upptäckt en civilisation på omkring en miljon människor, som inte hade någon som helst kontakt med den övriga världen. De förundrade bergsborna trodde att de vita männen var förfädernas andar som hade återvänt från de döda.

      Strax efter guldgrävarna kom kristenhetens missionärer. ”När missionärerna fick höra att vi skulle komma, befallde de byborna att inte lyssna på oss”, berättar Rowena. ”Men deras varning visade sig vara god reklam. Bergsborna – nyfikna av naturen – väntade ivrigt på att vi skulle komma.”

      Tom och Rowena öppnade en liten butik i Wabag, åtta mil nordväst om staden Mount Hagen. ”Prästerna befallde sina hjordar att inte köpa av oss, sälja till oss eller ens tala med oss. De utövade också påtryckningar på dem för att de skulle be att vårt arrendekontrakt skulle upphävas”, säger Tom. ”Men med tiden såg byborna att vi var annorlunda än andra vita människor de kände. De lade märke till att vi var vänliga mot dem. Ja, vår vänlighet rörde dem ofta till tårar, och de sade att de ville att vi skulle stanna!”

  • Papua Nya Guinea
    Jehovas vittnens årsbok 2011

    • ◼ NÄR Tom och Rowena Kitto hade kommit till Wabag i provinsen Enga, spred missionssällskapen falska rykten om dem. De påstod till exempel att Tom och Rowena grävde upp döda människor och åt dem. De här ryktena skrämde mig verkligen.

      En dag frågade Tom min far om han kände till någon ung kvinna som kunde hjälpa hans hustru med hushållsarbetet. Min far pekade då på mig. Jag blev vettskrämd, men min far fick mig att ta arbetet.

      Senare frågade Tom och Rowena mig: ”Vad tror du händer med människor när de dör?”

      ”Goda människor kommer till himlen”, svarade jag.

      ”Har du läst det i Bibeln?” frågade de.

      ”Jag har inte gått i skolan, så jag kan inte läsa”, svarade jag.

      De började lära mig läsa, och sakta men säkert började jag förstå Bibelns sanning. När jag slutade gå till den katolska kyrkan, frågade en av kyrkans ledare mig: ”Varför går du inte längre i kyrkan? Har det där vita paret ätit ditt hjärta?”

      ”Ja”, svarade jag, ”mitt symboliska hjärta är nu hos dem, eftersom jag vet att de lär mig sanningen.”